Järnbrotts Rundradiostation
- Thread starter SM6VJE
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Vad jag kommer i håg var Telegrafverkets praxis att gräva ner jordlinorna 3-4 dm för
att hindra dem från att komma upp till ytan genom tjälen.
Det är troligt att man får upp trådarna vid markarbeten, och då fastnar de i grävmaskiner mm. men mycket är nog redan uppsamlat.
Mindre stationer hade ofta lite mer ytliga jordnät, MF-sändarna i Bjuröklubb och på Hemsö
låg på platser med ganska tunna jordskikt.
att hindra dem från att komma upp till ytan genom tjälen.
Det är troligt att man får upp trådarna vid markarbeten, och då fastnar de i grävmaskiner mm. men mycket är nog redan uppsamlat.
Mindre stationer hade ofta lite mer ytliga jordnät, MF-sändarna i Bjuröklubb och på Hemsö
låg på platser med ganska tunna jordskikt.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Något som är ganska lite känt är att Järnbrott ingick i Krigstelegrafnätet.
De allra flesta långvågs- och mellanvågssändarna var utrustade med en "FS-tillsats" i styrsändaren
som medgav att frekvensskiftstelegrafi med litet skift kunde sändas samtidigt som det ordinarie
programmet sändes.
Tanken var att utnyttja dessa sändare som en yttersta reserv för både nationell och internationell telegramtrafik
ifall de ordinarie resurserna hade blivit förstörda.
Mer om Krigstelegrafnätet och dess efterföljare kan läsas här_
www.aef.se/FHT-dokument/flyg_publ_dok_fskr_system_och_dess_centraler.pdf
De allra flesta långvågs- och mellanvågssändarna var utrustade med en "FS-tillsats" i styrsändaren
som medgav att frekvensskiftstelegrafi med litet skift kunde sändas samtidigt som det ordinarie
programmet sändes.
Tanken var att utnyttja dessa sändare som en yttersta reserv för både nationell och internationell telegramtrafik
ifall de ordinarie resurserna hade blivit förstörda.
Mer om Krigstelegrafnätet och dess efterföljare kan läsas här_
www.aef.se/FHT-dokument/flyg_publ_dok_fskr_system_och_dess_centraler.pdf
Last edited:
SM6VJE
Well-Known Member
Ännu en bit av historien.
Det är fascinerande vad mycket planering och förberedelser det fanns, det var både hängslen och livrem, och ofta silvertejp, superlim och buntband med ...
Tyvärr försvinner ju både de som visste / planerade och de fysiska spåren i rasande fart
Men i alla fall, Järnbrott.
Jag är fortfarande sur på mig själv för att jag inte dokumenterade ledningsstolparna med fina röda skyltar om farliga spänningar pga radiostationen.. Nämnt det förr.
Det är fascinerande vad mycket planering och förberedelser det fanns, det var både hängslen och livrem, och ofta silvertejp, superlim och buntband med ...
Tyvärr försvinner ju både de som visste / planerade och de fysiska spåren i rasande fart
Men i alla fall, Järnbrott.
Jag är fortfarande sur på mig själv för att jag inte dokumenterade ledningsstolparna med fina röda skyltar om farliga spänningar pga radiostationen.. Nämnt det förr.
SM5OCI
Well-Known Member
Det här har jag funderat över sedan - oj - 80-talet när jag först hörde talas om det. Var detta hemligt? Och hur lyckades man dölja att man sände med frekvensskift? Hur litet var det lilla skiftet?
SM5OCI Per
SM0AOM
Well-Known Member
Det här var väldigt hemligt.
Krigstelegrafnätets uppbyggnad och organisation betraktades som "kvalificerat hemlig", och man fick inte tala om saken ens internt.
När jag som 14-åring besökte Järnbrotts-sändaren i sällskap med min släkting RomC Va observerade jag FS-enheten i styrsändarstativet och frågade min ciceron om varför man ville generera en sådan modulering utöver den gängse AM moduleringen.
Fick svaret att "det här pratar vi inte om, och du har inte ens sett den här apparaten..."
Jag bevittnade slutfasen av Krigstelegrafnätets avveckling 1982 och ägnade mig åt en del "likplundring" där antennfördelare, styrsändare och
CT-5 effektsteg övertogs från nedlagda anläggningar.
Nätet hade en efterträdare byggd med modernare materiel, och det var så hemligt att leverantörerna i flera fall inte fick reda på "specarna" innan de skulle bygga. Detta ledde till en ganska pikant strid i slutet av 80-talet när en nylevererad anläggning inte visade sig fungera alls vid funktionsprov. Det var SM5GA(SK) som varit drivande bakom hemlighetsmakeriet, och när man högre upp fick reda på att arbeten för hundratusentals kronor var förgäves föll han "i onåd". Min dåvarande chef på RHk SM6DXK(SK) som
hade det ekonomiska ansvaret blev inte glad.
Skiftet i FS-tillsatsen var inställbart, och jag erinrar mig att +/- 42 Hz ofta förekom, eftersom en demodulator från Northern Radio vilken var ganska vanlig hade detta skift. De tilltänkta trafiksätten var 50 Baud asynkron F1B och även "snabbmorse". Det skulle ha anskaffats Hasler 48 Baud CCIR 342 synkrona ARQ-er till systemet, men jag såg aldrig någon sådan.
Det fanns nog ingen avsikt att dölja att man sände med F1, utan det sågs som ett ganska bekvämt sätt att kunna samutnyttja
sändarresurser med hög effekt och relativt bra antenner, och ett så smalt skift hördes absolut inte när man lyssnade på signalen med en AM-mottagare.
Krigstelegrafnätets uppbyggnad och organisation betraktades som "kvalificerat hemlig", och man fick inte tala om saken ens internt.
När jag som 14-åring besökte Järnbrotts-sändaren i sällskap med min släkting RomC Va observerade jag FS-enheten i styrsändarstativet och frågade min ciceron om varför man ville generera en sådan modulering utöver den gängse AM moduleringen.
Fick svaret att "det här pratar vi inte om, och du har inte ens sett den här apparaten..."
Jag bevittnade slutfasen av Krigstelegrafnätets avveckling 1982 och ägnade mig åt en del "likplundring" där antennfördelare, styrsändare och
CT-5 effektsteg övertogs från nedlagda anläggningar.
Nätet hade en efterträdare byggd med modernare materiel, och det var så hemligt att leverantörerna i flera fall inte fick reda på "specarna" innan de skulle bygga. Detta ledde till en ganska pikant strid i slutet av 80-talet när en nylevererad anläggning inte visade sig fungera alls vid funktionsprov. Det var SM5GA(SK) som varit drivande bakom hemlighetsmakeriet, och när man högre upp fick reda på att arbeten för hundratusentals kronor var förgäves föll han "i onåd". Min dåvarande chef på RHk SM6DXK(SK) som
hade det ekonomiska ansvaret blev inte glad.
Skiftet i FS-tillsatsen var inställbart, och jag erinrar mig att +/- 42 Hz ofta förekom, eftersom en demodulator från Northern Radio vilken var ganska vanlig hade detta skift. De tilltänkta trafiksätten var 50 Baud asynkron F1B och även "snabbmorse". Det skulle ha anskaffats Hasler 48 Baud CCIR 342 synkrona ARQ-er till systemet, men jag såg aldrig någon sådan.
Det fanns nog ingen avsikt att dölja att man sände med F1, utan det sågs som ett ganska bekvämt sätt att kunna samutnyttja
sändarresurser med hög effekt och relativt bra antenner, och ett så smalt skift hördes absolut inte när man lyssnade på signalen med en AM-mottagare.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
RT-02 var också hemligt men av andra orsaker.
Jag blev aldrig riktigt klok på varför beredskapssystemet omgärdades med en sådan
sekretess; anläggningarna var väl synliga och sändningsfrekvenser mm. hade avslöjats i det ögonblick de
hade börjat användas.
Det gick en del historier om "Televerkets hemlighus" i Ro Bg, och mer sansade ifrågasatte det vettiga i att driva det så långt.
Mot slutet blev det allt mer svårt att motivera verksamheten, och dödsstöten kom 1994 när departementet hade börjat undersöka vad
man fått för pengarna. Det blev inte bättre av att de motstationer i "allierade länder" som man tänkt använda hade visat sig vara nerlagda och personalen hade pensionerats. Under lite panikformer kom det påbud om rationaliseringar av den "fasta radioverksamheten", och avvecklingsplaner för både anläggningar och personal kom fram. Ro Va blev hårdast drabbat; både Karlsborg och Grimeton fanns inom dess domvärjo.
Man försökte göra det bästa av situationen, men det såg ganska mörkt ut, i synnerhet för Karlsborg som dessutom hade förlorat sin 500 kW rundradiosändare i den vevan, och materielen var ganska sliten samt personalen pensionsmässig. Genom ett skickligt manövrerande
lyckades det den mycket sympatiske platschefen Erik Eriksson att dra ner under ordnade former, och sedan lyckades vi mot alla odds att få förnya sändarparken. 6 st nya halvledarbestyckade effektsteg från Rockwell-Collins fick ersätta de slitna Telefunken PA-stegen, och vi fick även till möjligheter, tack vare SM6LKM och SM6ECR(SK) att styra effektstegen via den befintliga fjärrmanövern. Något som Collins gärna hade sett att vi inte gjort, utan i stället köpt deras "svindyra" styrsändare RT-2200. Stegen hade inköpts med nära 75% rabatt på listpriset via förmedling av Collins Europa-representant.
På det sättet uppsköts nedläggningen av Karlsborg med nära 20 år.
Grimeton hade det lite lättare, man hade en större verkstadsverksamhet och var dessutom samlokaliserad med rundradion.
Dock kom det neddragningskrav även där, så en av mina kollegor på Fackmiljö Kustradio förhandlade med departementet om
avvecklingspengar för att kunna dra ner under ordnade former. Detta kom att utlösa den s.k. "staketkrisen" när det visade sig att
pengar som egentligen skulle gått till personalåtgärder i Grimeton hade använts till att bl.a. byta ut staketet runt sändarstationen i Vallda,
vilken ändå var öronmärkt för avveckling i samband med kustradionätets rationalisering.
Platschefen i Grimeton, Bengt Dagås (SK), blev riktigt upprörd över detta tilltag vilket tvingade honom att "trolla med knäna" när det gällde
personalens löner. Det var enda gången jag såg honom ilskna till.
Hela "den stora oredans tid" efter bolagsbildningen 1994/95 blev en handgriplig lektion i "balansgång på slak lina", och flera nyckelpersoner tröttnade, bland dem Radiokommissarien Leif Lindquist (SK) vilken varit en av arkitekterna bakom det upplägg för hur beredskapssystemen också skulle ha en fredsmässig användning.
"Ah, memories"
Jag blev aldrig riktigt klok på varför beredskapssystemet omgärdades med en sådan
sekretess; anläggningarna var väl synliga och sändningsfrekvenser mm. hade avslöjats i det ögonblick de
hade börjat användas.
Det gick en del historier om "Televerkets hemlighus" i Ro Bg, och mer sansade ifrågasatte det vettiga i att driva det så långt.
Mot slutet blev det allt mer svårt att motivera verksamheten, och dödsstöten kom 1994 när departementet hade börjat undersöka vad
man fått för pengarna. Det blev inte bättre av att de motstationer i "allierade länder" som man tänkt använda hade visat sig vara nerlagda och personalen hade pensionerats. Under lite panikformer kom det påbud om rationaliseringar av den "fasta radioverksamheten", och avvecklingsplaner för både anläggningar och personal kom fram. Ro Va blev hårdast drabbat; både Karlsborg och Grimeton fanns inom dess domvärjo.
Man försökte göra det bästa av situationen, men det såg ganska mörkt ut, i synnerhet för Karlsborg som dessutom hade förlorat sin 500 kW rundradiosändare i den vevan, och materielen var ganska sliten samt personalen pensionsmässig. Genom ett skickligt manövrerande
lyckades det den mycket sympatiske platschefen Erik Eriksson att dra ner under ordnade former, och sedan lyckades vi mot alla odds att få förnya sändarparken. 6 st nya halvledarbestyckade effektsteg från Rockwell-Collins fick ersätta de slitna Telefunken PA-stegen, och vi fick även till möjligheter, tack vare SM6LKM och SM6ECR(SK) att styra effektstegen via den befintliga fjärrmanövern. Något som Collins gärna hade sett att vi inte gjort, utan i stället köpt deras "svindyra" styrsändare RT-2200. Stegen hade inköpts med nära 75% rabatt på listpriset via förmedling av Collins Europa-representant.
På det sättet uppsköts nedläggningen av Karlsborg med nära 20 år.
Grimeton hade det lite lättare, man hade en större verkstadsverksamhet och var dessutom samlokaliserad med rundradion.
Dock kom det neddragningskrav även där, så en av mina kollegor på Fackmiljö Kustradio förhandlade med departementet om
avvecklingspengar för att kunna dra ner under ordnade former. Detta kom att utlösa den s.k. "staketkrisen" när det visade sig att
pengar som egentligen skulle gått till personalåtgärder i Grimeton hade använts till att bl.a. byta ut staketet runt sändarstationen i Vallda,
vilken ändå var öronmärkt för avveckling i samband med kustradionätets rationalisering.
Platschefen i Grimeton, Bengt Dagås (SK), blev riktigt upprörd över detta tilltag vilket tvingade honom att "trolla med knäna" när det gällde
personalens löner. Det var enda gången jag såg honom ilskna till.
Hela "den stora oredans tid" efter bolagsbildningen 1994/95 blev en handgriplig lektion i "balansgång på slak lina", och flera nyckelpersoner tröttnade, bland dem Radiokommissarien Leif Lindquist (SK) vilken varit en av arkitekterna bakom det upplägg för hur beredskapssystemen också skulle ha en fredsmässig användning.
"Ah, memories"
SM4UKE
Well-Known Member
Här kan man läsa om en extrafunktion på Motala långvågssändare:
https://www.signalspaning.se/motala/index.html
https://www.signalspaning.se/motala/index.html