Skillnaden är väl primärt det som namnet antyder; "jonoscatter" är spridningsfenomen i jonosfären, primärt
i D och E-skikten, medan ES är stabil refraktion i E-skiktet. Jonoscatter finns hela tiden, men är bättre under ES-säsongen. Man har tidigare ansett att jonoscatter slutar vara användbart vid c:a 70 MHz, men numera har resultat
offentliggjorts som visar att 144 MHz kan understödja även jonosfärspridning.
En artikel i ämnet har skrivits av OZ1RH
Erinar mig från den tid som jag hade en del med jonosfärmodeller att göra under andra halvan
av 80-talet att saken var ganska omstridd. På ett seminarium jag var på i SNRV-regi talade
Åke Blomquist från FOA om hur olika VHF-utbredningsmoder tenderade att "flyta ihop" när man närmade
sig räckviddsgränserna, och John Goodman från TCI/BR presenterade data i något Airlines Electronic Engineering Committee sammanhang om hur man kunde behöva beakta "scintillationer" i E-skiktet så högt upp i frekvens som L-bandet.
Man hade observerat dessa i samband med utbredningsstudier för Inmarsat-C.
Det är dock en ganska öppen fråga om man kan få några stadiga förbindelser på 2 meter på det
sätt som det går på 6 meter.