Japan införde för mycket länge sedan en särskild foni-klass utan krav på kunskaper i telegrafi. Innehavare av sådana licenser kunde bl a köra SSB på samtliga KV-band utom 14 MHz med en högsta effekt av 10 watt; detta är bakgrunden till att det finns 10-wattsversioner av de flesta japansktillverkade KV-riggar.
Karl-Arne kan säkert komplettera med den internationella bestämmelse (ITU?) som föreskrev att sändareamatörer, som hade rätt att använda frekvenser under 30 MHz, skulle besitta kunskaper i telegrafi. Det japanska undantaget, som således verkar strida mot den bestämmelsen och vars tillkomst främst verkar ha drivits av JARL, motiverades med att kortvågstrafik utan telegrafikunskaper kunde bedrivas, om den inte förorsakade "considerable interference" eller något sådant - i praktiken således en något luddig bestämmelse, eftersom jag inte kan minnas att något försök gjordes att definiera vad som menades med detta. Som alla nog förstår, kan man ju också höras rätt bra över hela världen med 10 watt och t ex en 6-elements monobandyagi på en högre mast.
Under de sammanlagt tio år jag bodde i Tokyo och följde amatörradion i Japan lite närmare var denna foniklass en ständig källa till friktion och alla möjliga bataljer mellan foniklassamatörer och övriga licensinnehavare (bl a en handgriplig uppgörelse med svärd på en kaj en mörk natt) . Kritik torde också ha framförts mot Japan i IARU-sammanhang. Till detta kom allehanda, icke alltför långsökta konspirationsteorier, som t ex att JARL:s ordförande skulle ha skapat foniklassen i bästa samförstånd med japansk elektronikindustri (JAIA) för att helt enkelt öka försäljningen av utrustning.
Själv ser jag nog tillkomsten av denna foniklass som den främsta orsaken till "amatörexplosionen" i Japan. Huruvida foniklassare (och V/UHF-amatörer) skall räknas officiellt i statistiken har troligen varierat över åren, vilket nog bidragit till att uppgifterna går isär. Ministry of Post & Telecommunications kan ha räknat det totala antalet utfärdade licenser, medan JARL kan ha anfört lägre siffor, eftersom antalet licensierade amatörer (alltså inte antalet medlemmar i JARL) ligger till grund för hur mycket JARL skall betala till IARU, Region III.
På denna länk finns viss (nu c:a 2 år gammal) statistik om japansk amatörradio:
ARS Statistics . Jag har fått länken av Kjell, PB3SM, som varit kassör i IARU, Region I.
Som framgår, finns det flera tänkbara felkällor, så t ex behåller man fortfarande sin tidigare licens när man uppgraderas till en högre klass - alltså räknas man då dubbelt o s v.
Ett annat bidragande skäl till den höga siffran för antalet sändaramatörer i Japan är nog också de talrika kurser som leder till licenser för V/UHF. När jag såg förteckningar över nyblivna radioamatörer, kunde jag ibland notera att det fanns en hel sida eller mer med amatörer med samma adress; en japansk amatör som jag betecknar som mycket trovärdig, förklarade för mig, att det då oftast handlade om något företag, där en chef för en avdelning kunde ha skickat mer eller mindre samtliga anställda till en sådan kurs.
Samme japanske amatör myntade f ö även beteckningen "Toy License" för foniklasspapperet.
Till den förmodligen inflaterade siffran för antalet sändaramatörer i Japan kommer nog även trögheten i att avregistrera bortgångna etc som tas upp i ett annat inlägg.
73,
Rolf
SM5MX
