Ännu en S-match byggd

Om du ansluter en konstbelastning mellan de båda utgående terminalerna på matchboxen och mäter med t ex ett oscilloskop där probjord ansluts till apparatlådan (eller referensjord) så skall amplituden på de båda terminalerna vara exakt lika hög. Skillnaden i fas mellan terminal 1 och 2 lär bli 180 grader och kan inte påverkas genom att skruva på vridkondensatorn eller flytta krokodilklämman.

Om den ena terminalen lastas ner p g a oönskade strökapacitanser så kommer de uppmätta amplituderna inte längre att vara lika. Då råder obalans i själva matchboxen.

När antennsystemet kopplas in kan vad som helst hända och frågan är hur man genom justeringar i S-matchboxen skulle kunna påverka antennsystemet så att den oönskade utstrålningen från matarledningen (och känsligheten för lokala störningar) minimeras. Nej det går nog inte?

/Bengt
 
Last edited:
S-match, revisited

Kärnfrågan är: är balunen i S-matchen att betrakta som ström- eller spänningsbalun ?
Är det en sann strömbalun är strömmarna ut från den exakt lika stora i bägge brancherna, oavsett belastningresistans (ren resistans alltså). Ansluts ett 50 ohm till jord från ena benet och ett 100 ohms från det andra till jord, så blir spänningarna i förhållandet 1:2. Vilket bevisar att strömmarna är exakt lika stora.
Eftersom det är strömmarna som åstadkommer strålning (inte spänningen i sig), så är det fortfarande viktigt att ledningen är balanserad hela vägen. Det är den inte, om antennbenen överför olika egenskaper till (i det här fallet) stegen. Denna obalans ändras inte på "nedvägen", men kan naturligtvis ha ett helt annat värde i nederänden än vid antennen. Enda undantaget, där in- resp utresistans är exakt lika i bägge ändar är om leningen är exakt en halv våglängd lång elektriskt (eller jämna multiplar därav).
Jag har inte detljstuderat S-matchen vad beträffar lindningarna i "trafon/balunen". Är det samma varvtal i alla lindningarna ? Om inte, har vi fått en spänningsbalun på halsen och då vill jag inte vara med längre :eek:
En sak till: ok om att strömmarna är lika stora, M E N är de 180 gr ur fas ?
EQL tror att de nog måste vara det. Mja, är den ena ledaren, låt oss för resonemangets skull antaga, mer kapacitiv (el induktiv) än den andra pga "yttre påverkan", så är sannolikheten stor att de inte är det, med strålning som resultat även om de amplitudmässigt är lika stora. Sparka på mej, om jag tänker fel här ! Jag lovar att tänka om....

Lite mer ved till brasan härifrån alltså. Det här blir mer & mer intressant. :)
BCNU de Sparky
 
OK, om vi tar med yttre kapacitiv eller induktiv påverkan så hamnar vi ju i ett annat läge. :)

/Bengt
 
Om man vill kunna justera balansen så vore väl i så fall den dubbla LC-matchen intressant. Omslagsbilden på QTC 2009 majnumret visar den. I bland kallar jag den "hembrännarmatchboxen" tack vare rör i spolarna men på den kan man koppla in olika antal varv på spolarna via krokodilklämmorna och därmed påverka balansen.
Schema finns på Measures' Web Page där AG6K kallar den The balanced balanced tuner.

Och Du Sparky. Det är en 1:1 trafo/balun på s-matchen så rimligen en strömtrafo. Det är samma antal varv på primär- och sekundärlindningen...fast den senare är uppdelad i 2 halvor. För ytterligare info kan Du kolla PA0FRI:s hemsida
 
Last edited:
SM7EQL skrev:
När antennsystemet kopplas in kan vad som helst hända och frågan är hur man genom justeringar i S-matchboxen skulle kunna påverka antennsystemet så att den oönskade utstrålningen från matarledningen (och känsligheten för lokala störningar) minimeras. Nej det går nog inte?

Jag håller med, men då återuppstår frågan om en strömbalun, eller rättare en commonmode drossel av balanserad typ på själva stegen? Dvs så som man gör för att stoppa störningar som är ur fas på elektriska saker. När balansen försvinner eller förändras exvis efter fem till tio meter i elnätet blir det ofas igen och störningarna återuppstår.
Samma sak kan ske på stegen, om än prefekta 180 grader ur fas och ingen strålning vid anslutningen till stegen, men utefter stegen händer saker och balansen försvinner, således är frågan CM-drossel på stegen??? .
Själv ligger tanken på experiment i saken på listan att göra sen. Men kanske någon har gjort det?

Frågan till forument är: CM drossel på stegen?


Ang SM7FBJ och S-metern, det är fullständigt självklart att yrkesanvändare för radiotelefoni inte har bruk för en S-meter. Åtminstone om de är ointresserade av annat än att överföra meddelanden. Det är STOR skillnad. En radioamatör bör, eller har inget som helst skäl att ta efter en yrkestelefonist. Men en radioamatör har givetvis mycket nytta av att veta signalstyrka, om än relativ. Jag vill verkligen veta om jag är starkare med antenn 1 eller antenn 2 hos någon motstation. Skit samma vad mätaren visar, 0 – 100 µA eller S0-S9 plus dB, eller dBµV, bara jag vet om jag är stark svag eller mittemellan med mitt antennexperiment.
Givetvis är S-metern utan praktiskt betydelser för de som kör radiotävlingar. Då kan man tejpa över mätaren, liksom även ALC och Ampere-metern till slutsteget.

De
ÄffPeDeh
 
CBS skrev: Om man vill kunna justera balansen så vore väl i så fall den dubbla LC-matchen intressant.
------------------

Det går säkert att bygga en matchbox där fler parametrar kan justeras än i din S-match med vridkondensator och "variabel krokodilklämma". Men det gäller då också att finna ett praktiskt sätt att verifiera att det man vill uppnå verkligen uppnås i verkligheten. Det är nog den frågeställningen jag uppehåller mig kring här när det påstås att vissa sorters matchboxar är bättre än andra på att undertrycka brus. Frågan är om det är själva balansen i matchboxen som är nyckeln till "brusundertryckningen" eller om det är något helt annat.

En experimentell "dubbel-matchbox" eller vad vi vill kalla den för skulle kunna förses med två strömtransformatorer direkt på utgående anslutningsterminaler Utsignalerna skulle kunna driva två analoga visarinstrument. Då borde man sedan kunna få en fingervisning om huruvida det ser "bra" ut i överlämningspunkten mellan matchbox och matarledning. Om de båda strömmarna är lika i värde borde god balans råda - just där i närheten av terminalerna.

Jag har dock aldrig sett en sådan konstruktion i verkligheten så behovet finns kanske inte. Det slår mig att detta kan vara en icke-diskussion om något som inte alls är relevant. :)

Skall nu läsa vidare i Janne SM0AQW:s papper http://www.esr.se/artiklar/antennteknik/ESR%20Balanserad%20matning.pdf

/Bengt
 
Last edited:
Bengt!
Du som är en byggare av rang kan ju göra en sådan. Då kan Du tala om hur det faktiskt förhåller sig för oss alla andra! Jag är mycket intresserad! Jag hänger med på ett eller annat sätt om Du vill!

Det hjälpmedel för balanskontroll som jag redovisar i QTC 2009 majnumret är en anordning åt det hållet.
Fast den svarar ju bara på om det råder balans eller ej. Skull obalans uppstå så säger den inte vad obalansen beror på.

Det är ju en intressant tanke att man genom att "snedställa" matchboxen skulle kunna "tvinga" en obalanserad matare till balans, även om antennen i sig kan vara i obalans.
Å andra sidan gör den obalansen ingenting eftersom man eliminerat strålning från mataren genom "tvångsbalanseringen". Tänker jag rätt?

Stämmer detta så minskar naturligtvis påverkan från den "induktiva närzonen" och störningsnivåerna bör sjunka vid snedställningen, både vid sändning och mottagning.
Man kan undra...vad "kostar" en sådan "tvångsåtgärd"? I form av förluster etc? Den kan väl inte vara gratis? Gratisluncher existerar ju som bekant inte!
Här måste det ju finnas massor med obekanta faktorer som också påverkar.
Kommentarer?
Tore
 
Last edited:
>>>"tvångsbalanseringen". Tänker jag rätt?
---

Huu! :p Det låter som något som våra politiker skulle kunna komma på att utfärda en lag om. Eller ett nytt EU-direktiv?

Kika i Jannes papper, han tar upp det mesta vi diskuterat på ett balanserat sätt.

/Bengt
 
Jag tror det är litet önsketänkande bakom idén med "balanserad" ATU eller avsträmmare.

Om man konstruerat sin ATU för minsta möjliga common-modekoppling mellan matarledningen och jord (t.ex. genom transformator- eller linkkoppling någonstans mellan sändare och matarledning) så bestäms strömfördelningen i antenn-matarledningssystemet och därmed graden av strömbalans på matarledningen av (när-)fältbilden runt anläggningen. Från matarledningens sida sett uppträder sändare+ATU bara som en HF-generator i serie med en impedans och det skulle vara mycket svårt att övertyga mig om att man genom att skruva på ATU-ns rattar skulle kunna påverka fältbilden runt antenn och matarledning så att balanseringsgraden påverkades!

En s.k. balanserad ATU är helt klart en bra början för att åstadkomma strömbalans på matarledningen om ATU-n ger god common-modeundertryckning, men resten (ofta för att huvudparten) av balanseringsjobbet måste faktiskt göras genom aktiv undertryckning av antennströmmar på matarledningen m.h.a. ferriter på lämpliga ställen och/eller kanske en balun.

73 de SM0AQW/Janne
 
Last edited:
Balanserad koax

En trevlig & givande diskussion ang matchningar ö h t och speciellt S-match.
Nu tänkte jag ta ett litet stickspår, utan att för den skull avlägsna mig från Common Mode - ström - spänning och annat brus.

Själv matar jag min dipol med "twin-koax". Skärmarna sammanbundna uppe vid antennen, men inte anslutna till något. Bägge koaxerna ligger tätt buntade och i sin tur liggandes intill mastbenet. I nedre änden, vid min tuners balanserade utgång (nåja, efter att ha läst den av -EQL rekommenderade artikeln, så får vi väl ta balansen för vad den är :) ), är skärmarna oxo hopbundna och anslutna till tunerns jordskruv. Den är i sin tur ansluten till "stationsjord" och galvaniskt skild från "nätjord". Det senare får väl någon att höja på ögonbrynen med tanke på elsäkerhet m.m. men vi Hams förutsätts veta vad vi håller på med....

Fakta: Inga störningar, ingetr brus, ingen RF-feedback på något band.

Jag har mycket grunnat på hur detta fysikaliskt funkar. Ska man betrakta varje antennhalva för sig som en separat L-antenn som samverkar med den andra halvan gentemot jord ? Eller hela arrangemanget som en normal dipol ?
Strömbalansen kan ju rimligen inte fungera som i en öppen stege, varje innerledare "vet ju inte om den andra" eftersom skärmarna skymmer innerledarna från varandra och alltså kan obalans i strömmarna inte påverka systemet på samma sätt som i en stege. :confused:

Några funderingar till har jag, men det här får räcka så länge och hoppas att någon kan kasta ljus över fysiken. I antennhandböcker nämns sporadiskt och summariskt denna typ av matning, men aldrig någon förklaring på vad jag nyss nämnde.
Att förlusterna är högre än i en öppen stege köper jag. Personligen betalar jag gärna det för att få en störningsfri signal. Att den skärmade matningen oxo bidrar till att inte släppa in omgivningens "man-made noise" på ett effektivare sätt än öppen stege med obalans skriver jag under på av egen erfarenhet.

Till sist: Jag använder 75 ohm koax avsedd för satellit-tv, med både strumpa och folie. En 100m rulle kostade någon hundring på Biltema. I princip är det helt utan betydelse vilken impedans koaxen har. Till och med skarvning av olika impedanser inbillar jag mig skulle funka, förutsatt att skärmarna är intakta hela vägen. Konjugatmatchningen vid tunern stämmer av hela systemet ändå. På alla band (om tunern har tillräcklig variationsmöjlighet).

Tillbaka till tuners - balans - obalans - ström - spänning. Detta var menat som ett sätt (av flera) för att komma till bukt med "störningar & brus", som återkommit i flera inlägg !

Sparky
 
Jag vill gärna testa en fundering på experterna här.

Vi utgår ifrån nedanstående schema men ser till att de båda spolarnas induktans kan varieras var för sig samt ersätter vridkondensatorn med två stycken seriekopplade vridkondensatorer där mittpunkten ansluts lågimpedivt till en god HF-jord - alternativt till ett referensjordplan som utgörs av en stor plåt på golvet i radiorummet.

W4MMQ+Tuner+Schematic.jpg


Bevisligen har vi nu fyra rattar att skruva på. Som jag ser på saken så kan man medvetet skapa obalans i systemet så tillvida att valfri branch i matarledningen kan kopplas lösare eller hårdare mot HF-jord. Samt att fasläget i förhållande till referensjord kan förskjutas i varje LC-länk.

Eftersom man ändrar balanseringsgraden så borde även fältbilden förändras i matarledningen närmast matchboxen. En viss kombination av de fyra rattarna borde rimligtvis då ge upphov till att matarledningen i en viss punkt +/- x antal meter kan göras mindre känslig för lokala störningar på den sträckan.

Jag känner att jag förmodligen är ute på hal is eftersom jag aldrig läst någonstans om ett sådant knasigt koncept förr. Men det finns säkert någon här som kan strö ute lite salt och bringa klarhet i frågan... :)

/Bengt
 
Last edited:
Bengt EQL:
Koaxbalunen plus de femtio (!) ferritkärnorna utgör troligtvis en tillräckligt stor impedans för att effektivt bromsa commonmode-strömmar till jord. I så fall spelar det ingen roll för strömbalansen om man ökar L1 och minskar L2 eller omvänt (för att behålla anpassningen) -- matarledningen "ser" bara en generator i serie med en inre impedans.

Men om tar man bort ferriterna (och ev. minskar induktansen i strömbalunen) så öppnar man en väg ner till jord för en common mode-ström. Man kan då variera ström(o-)balansen på matarledningen genom att t.ex. skruva på L1 och L2 medan L1+L2 hålls konstant. Men ett kriterium för strömbalans är då att den common mode-strömmen är noll vid ATU-n (= ett nodvändigt men inte tillräckligt villkor för en icke strålande matarledning).

Slutsats: om man kan ställa strömmen genom strömbalunen till noll genom att skruva på L1, L2 och C1 så råder strömbalans vid utgången av antennfiltret -- men hur det ser ut längre bort på feedern beror fortfarande på fältbilden/systemsymmetrin ....

Detta är vad jag tror om filtret ovan 73 //Janne
 
SM7EQL

Förstår hur du tänker, men att seriekoppla kondingarna tror jag inte förändrar något vad beträffar balansen. Däremot vore det väldigt praktiskt för handhavandet. Med mittpunkten jordad & ansluten till "ratten" påverkar vi inte kapacitivt systemet vid "handpåläggningen".
Jag är säker på att du bara slarvat uttrycksmässigt :)
En följd av detta borde dock bli att man måste ha dubbla kapacitansen på kondensatorhalvorna för att fortsätta ha samma totala kapacitans på utgången och därmed oförändrad funktion i övrigt.

Vad jag däremot skulle vilja testa, är en konding i serie med varje ugtående matarledning (efter parallellkondingen alltså). Säg en på ca 10-500 pF, en gammal skrotad BC-konding skulle duga (tror jag).

Kanske en differentialkonding parallelt med den som redan finns i schemat skulle funka ? Bägge då med hänsyn till dubbla C i varje halva och mittpunkterna jordade ?

Är jag ute & cyklar, i vinterväglag, utan hjälm & dubbdäck ?? :D

Sparky
 
Tack för synpunkterna Janne.

Jo, jag var själv inne på att ferriterna skulle motverka möjligheten att skapa obalans men hoppades att jordtaget/jordplåten skulle kunna bilda någon sorts elektrisk "flyttbar" motpol till den ena eller andra branchen i matarledningen. :)

För att föra resonemanget ett steg vidare så kunde man kanske tänka sig att istället för referensjord ansluta kondensatorernas mittpunkt till en tredje ledare som centreras i matarledningen och får följa med en bit upp mot antennen.

Syftet med nämnda anordning skulle vara att söka påverka fältbilden/systemsymmetrin på ett sådant sätt att lokala störningar i matarledningens omedelbara närhet inte inducerades i matarledningen.
Jag tycker mig kunna ana att det borde fungera nära matchboxen i alla fall.

Som alternativ till att ta bort ferriterna och minska strömdrosselns common-modeimpedans borde denna kunna förbikopplas med lämplig lågohmig resistans.

Om detta låter alltför "far out" så tillskriver vi diskussionen begreppet "brainstorming" och ser vad som kommer ut för genomförbara idéer. :D

Till Sparky,

Ja, minst dubbla kapacitansen per kondensator behövs och mittpunkten måste anslutas till något... Diskussionen är ändå intressant då man normalt lägger all krut på att tillverka en så mekanisk (och elektriskt) balanserad matchbox som möjligt och nu funderar på hur denna balans kan rubbas på ett kontrollerat sätt. :)

/Bengt
 
Last edited:
Då vi hade kursverksamhet i KRAS i kväll passade jag på att labba lite med en S-match där det gick att skapa en viss osymmetri något så när kontrollerat. Resultatet blev att med osymmetriska laster gick det inte alltid att få SVF att bli 1 och när man är van att ställa in matchen med symmetriska laster känns matchen lite "konstig" med osymmetriska laster. Det kunde räcka med så lite som 100 ohm av 2 kohm för att märka skillnad. Lasten var i symmetrisk utförande 2 x 1 kohm med jordning i mitten och ändrades till 900 + 1100 vid osymmetri och kunde sedan ändras vidare i 100 ohm/steg. Även vridkondensatorn var i vissa fall kopplad med symmetrisk jordpunkt. Min jordpunkt bör bli lite stabilare då det blev en väldigt känslig koppling vid lätt osymmetri. De flesta mätarna flaxade när man fingrade på instrumenten, men var helt stabila vid symmetriska laster. Säkerligen bör jag ha ett stabilare jordplan än bordstativet, men allt labbande börjar någonstans... Jag bifogar en bild som Ulf -SEK tog på labbkopplingen.

Nu var inte mina test speciellt repeterbara, men de gav ändå ett, för mig, tydligt utslag. Om detta är relevant för ett driftsfall återstår att se. Jag skall testa vidare med att löda ihop några symmetriska/osymmetriska reaktiva konstlaster.

En annan notering är att jag under allt labbande inte lyckats träffa att stämma av på en falsk dip, med mina T-matcher är det ganska lätt att råka ut för att SVF = 1, men väldigt lite uteffekt efter matchen. Vidare försök får väl utreda om jag bara haft tur eller om det är någon skillnad...
 

Attachments

  • DSC05331_mini.jpg
    DSC05331_mini.jpg
    59,3 KB · Views: 116
Last edited:
Linkkopplad ATU vs S-Match

FPD de APQ.

Du skrev:
Tänk dig Bengt, att få folk att bygga en balanserad avstämmare med gangad, ellr dubbla vridkondigar ev med växel, samt en till för avstämning av linken etc etc, jacksytem för byte av spolstystem etc. tänk dig om folk skulle bygga detta, helt otänkbart, och att få tag på material, specialvridkondingar etc.

S-matchen gör det möjligt att med dagens material, med dagens sätt att se på att köpa saker, dvs det skall vara gratis och lärarledda byggen.
Kanske din avstämmare blir fem ggr så dyr Bengt?

Den balanserade ATU - titta på Alt.1 är mycket enkel att bygga och framförallt billig.

C1 i Alt.1 och Alt.2 är ritad som en splittstator men kan mycket väl utgöras av en "vanlig" vridkondensator. Den bör då placeras några centimeter från chassiet (metall?) för att inte "störa" balansen mot jord.
De utbytbara spolarna tillverkade jag själv - på 50 och 60-talen - av lämplig cu-tråd. Möjlighet fanns också att köpa luftlindade spolämnen i längder - Barker & Williamson - och kapa av för olika frekvensband.

Spolarna försågs med utprovade uttag för en visst antennsystem.
Justering till lägsta SVF och max. feederströmmar gick till så här. Man började med att ansluta feederns två terminaler nära centrum. C1 och C2 justerades för min SVF. Därefter flyttades uttagen gradvis mot spolens ändar tills man observerade att reflekterad effekt på SVF-metern hade en svag tendens att öka. Då hade man i allmänhet uppnått max. rf-strömmar till feedern och max. effekt till antennen.
Jag kan inte erinra mig att jag någon gång behövde "bryta upp" mitten på spolarna för att erhålla serieresonan till låga impedanser.

Jag anser därför att denna typ av ATU är betydligt lättare och billigare att tillverka jämfört men en S-match.

Bokslut:

Linkkopllad ATU enl Alt 1:

1 styck vridkondensator typ c:a 450 pF typ "BC" från en gammal träradio
1 styck splittstator eller "vanlig enkel" vridkondensator
1 styck spole och link med lämpliga anslutningskontakter typ "bananer".

S-match:
1 styck vridkondensator
1 styck spole - helst rullspole (dyrt, svåranskaffad!)
1 eller två toroider för de två strömtransformatorerna

Vilken typ av ATU som är billigast beror naturligtvis på respektive amatörs tillgång av komponenter etc men jag tror nog att ALT 1 står sig bra i prisjämförelsen.

Linkkopllad ATU enl. Alt 2.

Linken är försedd med en faradayskärm och tillverkas lämpligen av "tunn" koaxialkabel t ex RG-174. Innerledaren fungerar som link och skärmen bildar faradayskärmen.
Denna typ av link har två fördelar:
Eftersom linken i princip är på jordpotential (chassiepotential) kommer spolens bägge "mittändar" att "se" en symmetrisk jord.
Inga "strösignaler" kan överföras kapacitivt från spolen till linken. Detta var mycket värdefullt för radioamatörer som hade en mellanvågssändare som "granne".
En liten nackdel med Alt.2 är att vridkondensator C1 måste "lyftas" från chassiejord och förses med en isolerad axelkoppling till avstämningsratten.

Förluster i antennanpassningsenheter.

Om ingen eller obetydlig värme uppstår i spolen eller i förekommande fall ferriter e d, kan man nog anse att förlusterna är försumbara.
På den för fast trafik avsedda sändarstationen i Dar-es-Saalam installerade vi en antenn som matades med en 600-ohms stege. Sändarens uteffekt på 5 MHz var cirka 13 kW. Efter att sändarens varit i bruk med TOR (RTTY med felkorrigering) från kl 8 till kl 15 kollade jag ATU genom att lägga handen på spolen (Cu-rör) - sändaren avslagen - och kunde förnimma en svag värme - uppskattningsvis kanske 40 watt. Med tanke på 13 kW och en yttertemperatur nära + 38 C får dessa förlorade wattar räknas som försumbara
Denna metod kan säkerligen tillämpas på alla ATU, S-matcher m m genom att lägga ut en bärvåg på 1 kW - eller mera - i en konstantenn som last och sedan konstatera om det finns någon värme med handpåläggning.

73
Bengt SM6APQ
 

Attachments

  • linkkkopplade ATU.jpg
    linkkkopplade ATU.jpg
    95,9 KB · Views: 286
Last edited:
APQ de MCD

Jag tycker att den match du visar på är klart sämre än den jag byggt av följande skäl:

* Den har en extra kondensator som variabel, du skall alltså hitta den bästa positionen på två axlar samtidigt som du flyttar två uttag på spolen. Det blir mångdubbelt fler moment som kan bli fel. Klart sämre.

* Att hitta två kondensatorer på en loppis är dubbelt så svårt som att hitta en vridkondensator och säkerligen dyrare. Klart sämre.

* Det blir två resonanskretsar att hantera i ditt förslag i stället för en krets i S-matchen. Klart sämre.

Bra på båda konstruktionerna:

* Ingen behöver en toroid. Att vi valt en toroid beror på att vi ville ha både en rak cylindrisk spole och toroid som utbildningsmoment, men det funkar lika bra med en luftlindad balun.

* Ingen behöver rullspole. Bra på båda.

* Båda hanterar säkert ett impedansområde som är mer än nödvändigt för rimliga antennsystem. Bra på båda.

* Båda ger galvaniskt gränssnitt och likströmsmässigt kortsluten krets åt antennsystemet. Bra på båda.

* Båda konstruktionerna går nog att montera med skruvklämmor och smältlim, men det gäller då att man hittar två passande kondensatorer med skruvterminaler för att slippa löda. Kanske bra på båda.


Nu har jag bedömt din konstruktion utifrån ett utbildningsperspektiv, men även utifrån mitt egna perspektiv väljer jag bort ditt förslag därför att det ger mig en ratt extra att vrida på som jag slipper med S-matchen.
 
Du må har rätt i en del aspekter Bengt.
Men få har idag någon skrotlåda med vridkondingar.
Att både du och jag har sådana i massor liggande är en sak. Men man måste förstå andra oxo. Idag är det inte bara att "ta" en träradio. Visst kan de finnas på loppisar för en hundring men ändå, de blir oftare prydnadsföremål.
När jag började lägga upp min junkbox, det var i mopedåldern, och vid varje besök på sopstationen var det en träradio på pakethållaren hem. Början och mitten 60 tal....
Skall man köpa sådana blir det svårt och dyrt.
Att byta band med din Bengt, kräver byte av spole, eller en väldig massa omkopplare.
Omkopplare är oxo bristvara.


Däremot kan man faktikst få tag på transistorradio med halvstora vridkondigar för QRP, verkligen värt att samla på.

Jag vet egentligen ingen mer än dig Bengt som byggt en sådan, det betyder dock inte att det är sällsynt bygge, bara min syn, men på tiden för Z-match byggde alla sådana, där jag bodde i alla fall.

Idag är det enklare, billigare, och mer lättanvänt med ferrittoroider för att göra RF trafos.

Däremot finns den konstruktuion du beskriver, Bengt i min "att göra lista"
Jag vill prova en, kunna känna resonansen och peaka den. Den blir då förmodligen för ett mindre band per version, jag har en liggande i delar för 24 - 50 MHz. Med större vridkondingar skall det bli en för 1,8 - 4 (eller till 7,5 MHz) MHz nån gång....

Men än en gång frågan till Tore, varför använder ni järnpulver och inte en ferritkärna?

de
FPD
 
Godmorgon radiokrigare!

Det bästa med "antenntuners" och antenner är att de går att diskutera hur länge som helst utan att riskera att bli överens om något och komma till ett entydigt svar. Under diskussionens gång tvingas parterna tänka efter, ev ta ett steg tillbaks, vässa sina svärd på nytt medan villrådiga läsarna förtvivlat bläddrar i böcker och surfar på nätet efter den enda sanningen. På så sätt blir diskussionerna bildande för alla parter ty en och annan groda kan ju hoppa ut ur sitt bo - och behöva fångas in.

En sak jag gärna skulle få belyst i APQ:s alternativ 1 och 2 är fördelarna resp nackdelarna med fast linkkoppling.

Förr i tiden användes ofta en parallellkrets i tankkretsen i slutsteget och utkopplingen till 50 ohm utgjordes av en variabel link som kunde svängas ut och in i centrum av tankspolen. Ibland anslöts koaxialkabeln från antennen direkt till linken medan de som sökte optimera anpassningen även införde en seriekondensator så som APQ visar.

Kondensatorns funktion är att stämma bort den induktiva reaktansen i linken så att den blir helt resistiv, sett från sändarsidan om vi utgår ifrån APQ:s scheman. Troligen en inställning som med fördel kan ersättas med en fast kondensator för valt frekvensband.

Men... om man väljer en fast link som APQ gjort där kopplingsgraden till huvudspolen inte kan varieras så uppstår frågan om det är möjligt att minimera anpassningsförlusterna med hjälp av de båda variabla kondensatorerna samt val av antal varv för anslutning av matarledningen.

Jag inser att inställningarna återverkar på varandra och misstänker att placeringen av tapparna för anslutning av matarledningen gör att det går att optimera uteffekten (minimera anpassningsförlusterna) under förutsättning att kopplingsgraden mellan link och huvudspole är mycket hög.

Om så är fallet, varför gick man då förr i tiden omvägen via mekaniskt komplicerade anordningar som medelst hävarmar, kuggstänger och linhjul fördes fram till en ratt på frontpanelen, detta enbart för att kunna svänga in och ut kopplingslinken?

/Bengt
 
Last edited:
Bengt EQL:
att man ville kunna svänga linken för att ändra kopplingsgraden hör utan tvekan till "The Tuning Up Procedure" där man börjar med att "söka upp dippen" vid låg drivning och sedan successivt ökar drivning och kopplingsgraden medan man noga med ena ögat kollar anodströmmens värde och med det andra ögat läser nyansen av rodnad hos anoderna i slutrören. Konsten att stämma av ett högeffekt PA så att man både får max. uteffekt och bästa anodverkningsgrad har fallit i glömska och är okänd för många som aldrig haft annat än en liten plastig SWR-meter att titta på ... Jag tror din fråga om detta är retorisk, för det här visste du nog sedan gammalt ... :)

73 /Janne SM0AQW
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top