SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Helgens VUSHF-meeting på Sletten i Danmark blev en höjdare. Drygt 120 personer hade mött upp. Medelåldern var 50+ eller kanske ännu högre. Jag (endast 53 år ung) kände mig faktiskt ung på riktigt. Ytterst få ”riktiga ungdomar” (under 30-40 år) om ens någon syntes till.
En ganska homogen samling radioamatörer med ett (1) gemensamt intresse för en mycket smal nisch inom hobbyn – avancerad radioteknik och radiokommunikation på mycket höga frekvenser. Jag noterade att många av deltagarna arbetar eller har arbetat professionellt inom radiosektorn. (Ericsson, Nokia, SRT, etc) Detta märktes naturligtvis också på innehållet i diskussionerna vid fikaborden och kring loppislådorna där många visste exakt vad dom sålde och köpte. Många hade mycket gemensamt och samtalen var högintressanta.
Jag kan vidare tänka mig att många av dessa personer under sin yrkesverksamma tid, tack vare ett utpräglat intresse för just radioteknik (både på jobbet och på fritiden) bidragit till teknikutvecklingen i samhället. Dom har sannolikt bidragit till utvecklingen som privatpersoner och inte enbart för att dom samtidigt valt att bli radioamatörer. Kanske finns det massor av icke radioamatörer på t ex Ericsson som fortfarande bidrar inom forskning och utveckling - trots att dom inte är radioamatörer - utan enbart för att dom är jätteintresserade av just det dom jobbar med.
Problemet inom amatörradion (är det ett problem?) är att de flesta i denna kategori närmar sig pensionsåldern (ålderspuckeln) och nästan inga nya teknikintresserade radioamatörer tillkommer underifrån. I alla fall märktes dom inte på VUSHF-mötet i Danmark. Kanske finns dom att finna i helt andra sammanhang. Var då?
En annan kategori radioamatörer är dom som inte alls är teknikintresserade och som av en eller annan anledning saknar grundläggande tekniska kunskaper eller möjligheter/vilja att förkovra sig på egen hand. Denna kategori är i stark tillväxt, inte bara i Sverige, utan i hela världen. Frågan är vad dessa personer kan tillföra såväl amatörradiohobbyn som samhället rent konkret? Ja, frågan är allvarligt ställd.
Hur kan vi tillsammans utforma nya slagkraftiga argument som verkligen biter på myndigheterna, Regeringen, EU och ITU och som är så starka att vi i framtiden får behålla den enorma frihet till radiokörande och tekniska experiment vi fortfarande har, i form av otroligt stora frekvenstilldelningar att härja på med helt obegränsad uteffekt (ERP) samt tillåtelse att bygga egna sändare utan de minsta lilla krav på vare sig formell provning eller CE-märkning o s v. Visst är det märkligt och helt oförklarligt i ett samhälle där allt annat regleras och minsta lilla rörelse registreras, samlas i hemliga databaser och skickas vidare till USA?
Det talas mycket om samhällsnyttan av amatörradio. Jag tror personligen att i nio av tio fall är detta rent nonsens. Det existerar ingen samhällsnytta per definition. Snarare är det en inbyggd önskan från en del radioamatörer att försöka spela en viktig roll i samhället, att skapa sig möjligheter att samarbeta eller samverka med myndigheter, räddningstjänster, polis etc.
Handen på hjärtat, vem av oss skulle tacka nej till ett VIP-uppdrag, t ex att få sitta med i Polisens innersta ledningscentraler och umgås med riktiga poliser och försedd med namnbricka och färgglada dekaler på bilen hjälpa till med radiosambandet? För många är detta en dröm. För några går drömmen i uppfyllelse. Några gör säkert ett kanonjobb och all heder åt dom.
I senaste QTC nr 6-7 2006 sidan 33 läser jag en annons om KRIS 06 där landets 12000 licensierade radioamatörer inbjuds att delta. Om jag förstår saken rätt är KRIS 06 en sambandsövning som skall gå av stapeln den 1 oktober 2006 mellan kl 09-12. Säkerligen finns det duktigt folk i våra led som kan ställa upp och få förbindelse med HQ.
Inom IARU har man startat ett projekt där man vill marknadsföra amatörradion och visa dess betydelse vid naturkatastrofer och där samhällets normala resurser inte räcker till. IARU kommer närmast att ordna en utställning i EU-parlamentets korridorer. Man meddelar att utställningsytan är mycket stor och ligger på samma våning som baren. Detta borgar för en stor passerande publik. (Så är det säkert) De nationella organisationerna (i Sverige SSA) har fått i uppdrag att lobba hos myndigheter om amatörradion som en samhällsnyttig hobby.
Men... är detta den ultimata räddningen av amatörradion – att satsa på mer radiosamband och kommunikation i samhällets tjänst? Har detta överhuvudtaget med amatörradio att göra eller är det en av livlinorna vi griper tag i - i panik - eftersom vi saknar hållbara argument för att på sikt behålla vår frihet som experimenterande radioamatörer och våra väl tilltagna frekvenstilldelningar?
Bengt SM7EQL
En ganska homogen samling radioamatörer med ett (1) gemensamt intresse för en mycket smal nisch inom hobbyn – avancerad radioteknik och radiokommunikation på mycket höga frekvenser. Jag noterade att många av deltagarna arbetar eller har arbetat professionellt inom radiosektorn. (Ericsson, Nokia, SRT, etc) Detta märktes naturligtvis också på innehållet i diskussionerna vid fikaborden och kring loppislådorna där många visste exakt vad dom sålde och köpte. Många hade mycket gemensamt och samtalen var högintressanta.
Jag kan vidare tänka mig att många av dessa personer under sin yrkesverksamma tid, tack vare ett utpräglat intresse för just radioteknik (både på jobbet och på fritiden) bidragit till teknikutvecklingen i samhället. Dom har sannolikt bidragit till utvecklingen som privatpersoner och inte enbart för att dom samtidigt valt att bli radioamatörer. Kanske finns det massor av icke radioamatörer på t ex Ericsson som fortfarande bidrar inom forskning och utveckling - trots att dom inte är radioamatörer - utan enbart för att dom är jätteintresserade av just det dom jobbar med.
Problemet inom amatörradion (är det ett problem?) är att de flesta i denna kategori närmar sig pensionsåldern (ålderspuckeln) och nästan inga nya teknikintresserade radioamatörer tillkommer underifrån. I alla fall märktes dom inte på VUSHF-mötet i Danmark. Kanske finns dom att finna i helt andra sammanhang. Var då?
En annan kategori radioamatörer är dom som inte alls är teknikintresserade och som av en eller annan anledning saknar grundläggande tekniska kunskaper eller möjligheter/vilja att förkovra sig på egen hand. Denna kategori är i stark tillväxt, inte bara i Sverige, utan i hela världen. Frågan är vad dessa personer kan tillföra såväl amatörradiohobbyn som samhället rent konkret? Ja, frågan är allvarligt ställd.
Hur kan vi tillsammans utforma nya slagkraftiga argument som verkligen biter på myndigheterna, Regeringen, EU och ITU och som är så starka att vi i framtiden får behålla den enorma frihet till radiokörande och tekniska experiment vi fortfarande har, i form av otroligt stora frekvenstilldelningar att härja på med helt obegränsad uteffekt (ERP) samt tillåtelse att bygga egna sändare utan de minsta lilla krav på vare sig formell provning eller CE-märkning o s v. Visst är det märkligt och helt oförklarligt i ett samhälle där allt annat regleras och minsta lilla rörelse registreras, samlas i hemliga databaser och skickas vidare till USA?
Det talas mycket om samhällsnyttan av amatörradio. Jag tror personligen att i nio av tio fall är detta rent nonsens. Det existerar ingen samhällsnytta per definition. Snarare är det en inbyggd önskan från en del radioamatörer att försöka spela en viktig roll i samhället, att skapa sig möjligheter att samarbeta eller samverka med myndigheter, räddningstjänster, polis etc.
Handen på hjärtat, vem av oss skulle tacka nej till ett VIP-uppdrag, t ex att få sitta med i Polisens innersta ledningscentraler och umgås med riktiga poliser och försedd med namnbricka och färgglada dekaler på bilen hjälpa till med radiosambandet? För många är detta en dröm. För några går drömmen i uppfyllelse. Några gör säkert ett kanonjobb och all heder åt dom.
I senaste QTC nr 6-7 2006 sidan 33 läser jag en annons om KRIS 06 där landets 12000 licensierade radioamatörer inbjuds att delta. Om jag förstår saken rätt är KRIS 06 en sambandsövning som skall gå av stapeln den 1 oktober 2006 mellan kl 09-12. Säkerligen finns det duktigt folk i våra led som kan ställa upp och få förbindelse med HQ.
Inom IARU har man startat ett projekt där man vill marknadsföra amatörradion och visa dess betydelse vid naturkatastrofer och där samhällets normala resurser inte räcker till. IARU kommer närmast att ordna en utställning i EU-parlamentets korridorer. Man meddelar att utställningsytan är mycket stor och ligger på samma våning som baren. Detta borgar för en stor passerande publik. (Så är det säkert) De nationella organisationerna (i Sverige SSA) har fått i uppdrag att lobba hos myndigheter om amatörradion som en samhällsnyttig hobby.
Men... är detta den ultimata räddningen av amatörradion – att satsa på mer radiosamband och kommunikation i samhällets tjänst? Har detta överhuvudtaget med amatörradio att göra eller är det en av livlinorna vi griper tag i - i panik - eftersom vi saknar hållbara argument för att på sikt behålla vår frihet som experimenterande radioamatörer och våra väl tilltagna frekvenstilldelningar?
Bengt SM7EQL
