Det är väl en allmän tanke att man ska "ha upp" sin antenn på lite höjd för att den ska funka väl. För en horisontell dipol känns det nästan lite intuitivt rätt att göra så, men hur ska man tänka om man utgår från en kvartsvågsvertikal? Är det en betydande vinst vad gäller utstrålad energi, att få upp "antennfoten" från marknivån? Jag tänker mig en vertikal med ett eget jordplan, skulle det då också vara en vinst att ha antennen separerad från det "egna jordplanet"? Att ett enklare jordplan (få radialer) ska upp från marken har ju framkommit i andra trådar, men det kanske är slentrian att tänka sig att radialerna utgår från samma punkt som vertikalen (alltså allt sitter ihop i matningspunkten).
Install the app
How to install the app on iOS
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
Note: This feature may not be available in some browsers.
You are using an out of date browser. It may not display this or other websites correctly.
You should upgrade or use an alternative browser.
You should upgrade or use an alternative browser.
Antenner och mark
- Thread starter SM0UAN
- Start date
Tack för kommentaren. För resonemangets skull kan vi begränsa det hela till 14 MHz-bandet. Frågeställningen, lite mer konkretiserad, blir då om höjdledsplaceringen av antennens "fot", matningspunkt + jordplansanslutning, får en avgörande betydelse för prestanda. Med ogynnsamma förhållanden med mark, träd och hus i vägen, verkar det ju klart att det borde vara bättre att få upp alltihop en bit, dvs antenn + jordplan ska helt enkelt "sitta högt", men i ett platt landskap, eller invid en sjö?
Och, ja, jag inser att man inte kan separera en vertikal från sitt jordplan på riktigt, det blir ju snarare som att ha matningspunkten en bit upp i vertikaldelen; grejerna måste hänga ihop elektriskt.
Och, ja, jag inser att man inte kan separera en vertikal från sitt jordplan på riktigt, det blir ju snarare som att ha matningspunkten en bit upp i vertikaldelen; grejerna måste hänga ihop elektriskt.
Om man är ute i öknen blir det bara bättre och bättre ju högre upp man sätter antennen. Befinner man sig över havsvatten ska man inte gå upp över en kvarts våglängd annars växer stora lober till sig vid höga strålningsvinklar medan första loben krymper kraftigt. Om man är omgiven av åkermark kan man hissa upp den högre än så. Man får visserligen även då höga lober, men första loben finns kvar. Om man får upp den på 30 till 100 meter t ex på ett höghustak får man väldigt fina lober nära horisonten.Tack för kommentaren. För resonemangets skull kan vi begränsa det hela till 14 MHz-bandet. Frågeställningen, lite mer konkretiserad, blir då om höjdledsplaceringen av antennens "fot", matningspunkt + jordplansanslutning, får en avgörande betydelse för prestanda. Med ogynnsamma förhållanden med mark, träd och hus i vägen, verkar det ju klart att det borde vara bättre att få upp alltihop en bit, dvs antenn + jordplan ska helt enkelt "sitta högt", men i ett platt landskap, eller invid en sjö?
Och, ja, jag inser att man inte kan separera en vertikal från sitt jordplan på riktigt, det blir ju snarare som att ha matningspunkten en bit upp i vertikaldelen; grejerna måste hänga ihop elektriskt.
Detta gäller förstås om det är låg strålningsvinkel man är ute efter.