Beredskapsplanering, är 2m repetrarna försedda med UPS?

Markus.Nilsson

Well-Known Member
Många myndigheter och företag i samhället förbereder sig för att klara en vinter på med strömavbrott, både planerade nedsläckningar och oplanerade haverier. Finns det kanske en möjlighet för 2/70 att göra en comeback här? Hur många av repeatrarna som fortfarande är igång har t.ex. reservkraft? Finns det någon repeterägare som sökt pengar från klubbar eller liknande för att göra sin repeater användbar även under ett pågående strömavbrott i vinter?
 
Det finns sådana satsningar, men har inte sett något samlat.

På Öland har den lokala klubben byggt ett par repeatrar med batteribackup,
och jag erinrar mig att man på 90-talet även gjorde sådant i SM2 och SM3.
En kollega på Televerket Radio var inblandad i ett par av dem.

Dagens priser för både inplaceringar och energi gör det numera vanskligt att försöka sig på att "gratisåka" hos mastägare eller fastighetsägare.

En antennplats i en någorlunda hög mast betingar ett marknadsvärde av 10000-tals kronor per år, och sedan tillkommer energikostnaderna. Väldigt få skänker bort sådant numera. Samma gäller andra inplaceringar som har tillgång till reservkraft.

Det fanns en schablonkostnad för tillgång till UPS hos de flesta mastägare, och när jag höll på med kustradionätet låg den på runt 5000 kr/år och transceiver.
Bara i undantagsfall satsade vi på UPS, och då på ställen där ett kraftavbrott kunde leda till att någon systemdel inte återstartade korrekt. AIS- och DSC-basstationerna på Gotska Sandön var sådana, eftersom det kunde innebära en helikopterresa för att starta om.

Repeatrar som sitter i andra lokaler är ofta drivna av klubbar eller privatpersoner, och där torde ekonomin styra ev. ambitionsnivå. Hittar man en "sponsor" är det bra, men det går nog inte att räkna med det i dagens kostnadsläge.

Sedan ska man inte heller glömma att varken UPS eller reservaggregat är underhållsfria.
Det är nödvändigt att underhålla batterier och likriktare regelbundet.
 
När det gäller beredskapstänkande, och tankar om vad radioamatörer kan göra för att hjälpa samhället, tycker jag diskussionen väldigt ofta slirar i diket. Det blir lite som att "det bästa är det godas fiende" eller nåt.

För en repeater, med god placering och med potential att hålla ett kommunikationsnät igång, när andra system fallerar eller knäar, är kanske inte lösningen att anordna UPS, som sen ska underhållas. Det enklare sättet är att planera för alternativ kraftförsörjning, dvs se till att man kan enkelt koppla in ett elverk eller en ditflyttad batteribank. Självklart kan man väl tänka sig att någon/några har det ansvaret, men blotta faktum att det är ett enkelt ingrepp att genomföra, är en sorts beredskap i sig själv. Radioamatörer är väl inte mer handfallna än folk i gemen, så det som behöver göras, blir nog gjort efter ett tag.

Liknande tankebanor dyker ju upp när det gäller potentiell nytta av HF-förbindelser. Nej, radioamatörer kan inte ersätta alla de system som finns och används idag, men i ett läge där det inte finns nånting alls av det vi normalt tar för givet, kan blotta det faktum att det här och var existerar sändtagare, antenner och folk som kan sköta dem vara en tillgång.

Samverkan med försvarsmakten tror jag inte på i nån större utsträckning. De som utbildas till signalister i det gröna får använda utrustning som i och för sig har civila "kloner", men som kräver rätt annorlunda procedurer och det är inte mycket som skickas i klartext heller, utan det ska användas system för både manuell och maskinell kryptering - det finns en inlärningströskel. Sen är FM inte kända för sin flexibilitet och redan där tror jag ett samarbete skär ihop. Är man som radioamatör sugen att ändå göra nåt, bör man nog bli aktiv inom FRO.
 
Något som man ständigt behöver tänka på är att åtgärderna behöver vara anpassade till behoven. Den ursprungliga frågan var hur man skulle kunna hantera antingen planerade eller oförutsedda elavbrott. Sådana blir i övervägande grad lokala och begränsade i tiden.

Vid mer begränsade avbrott så kommer vanligen batteribackningen i de publika telenäten att kunna brygga över avbrotten, och de större knutpunkterna har egen dieselreservkraft, vilket också gäller för RAKEL.

Som yrkesman inom området finner jag det lite märkligt att radioamatörer skulle planera för, och dessutom tro sig klara av, ett bortfall av samtliga funktioner både i de publika telenäten och i "Blåljusnäten", och dessutom i stora geografiska områden.

Något sådant förekom i planeringen som jag arbetade med under 80-talet för Televerket Radios beredskapsfunktioner. Men då var det primärt kärnvapenkriget och dess efterdyningar som var en av förutsättningarna. I sådana situationer går det att förutse att hela landsändar kan bli ödelagda och utan fungerande elförsörjning i månader.

Dock hade man dragit vissa slutsatser av erfarenheterna från WW2, där det hade visat sig att det tyska elnätet och telefonnätet varit märkvärdigt motståndskraftiga.
I en memoarbok som Hitlers chaufför, Erich Kempka, skrev på 1960-talet berättas historien om hur stabsofficerare ringde runt till Berlins förorter under slutstriderna för att höra efter hur långt ryssarna hade avancerat efter det att Wehrmachts ordinarie sambandsvägar brutit samman. Det fanns även ström att både trycka tidningar och köra S-Bahn fram till ett par dagar innan sammanbrottet.

Det som var prioriterat i Radiodivisionens planering för krigsförhållanden var rundradionätet, fjärrnäten samt utlandsförbindelserna. Rundradion sågs som kritisk för att kunna varna befolkningen vid anfall och hålla den informerad efteråt, fjärrnäten (radiolänk och kabel) var kritiska för övergripande samordning i hela landet och utlandsförbindelserna för att kunna koordinera med potentiellt allierade. Man räknade med att alla kabelbaserade utlandsförbindelser skulle brytas vid ett krigsläge.

Sedan var lokala funktioner i telenäten tänkta att vidmakthållas i största möjliga mån för att kunna användas inom civilförsvaret, tillsammans med t.ex. polis- och brandkårsradio. Det fanns "fall-back funktioner" förberedda för olika nivåer av skador i näten.

Nu har förvisso spelplanen ändrats ganska rejält genom avregleringarna och rationaliseringarna. Allt färre använder de metalliska lokalnäten och mobiltelefoni samt Internet har tagit över, samtidigt som samordningen både på central och lokal nivå minskat alltmera. Dessutom finns det storleksordningar mindre personal i fältorganisationen i dag, och all drift är utlagd på underentreprenörer vilka samtliga lämnat det lägsta anbudet.

Efterspelet till Gudrun-stormen visade på att reservkraftförsörjningen till telenätets knutpunkter och till mobilbasarna var de primära orsakerna till stora bortfall, eftersom denna hade nedprioriterats av kostnadsskäl. Teracoms FM/TV-stationer vilka hade inplacerade mobilbasar som anslöts via radiolänk blev inte alls påverkade.
Gudrun-stormen är nog den mest "krigslika" situation som landet varit i under modern tid.

Man behöver se realistiskt på vad som improviserade kommunikationsnät med oövad personal kan uträtta. Skulle ett totalt strömavbrott i, säg hela Sydsverige, inträffa när det är - 20 grader mitt i vintern blir följderna oöverskådliga redan efter något dygn. Någon form av undantagstillstånd kommer att bli nödvändigt, och med radioamatörernas åldersprofil tagen i beaktande blir denna grupp en som kommer att vara bland de hjälpbehövande.

Vatten och matförsörjning samt någon form av nödbostäder behöver improviseras,
och då finns de RAKEL-baserade radionäten redan på plats. Om deras kapacitet och uthållighet kommer att räcka till är däremot en mer öppen fråga.

Man ska hela tiden hålla i minnet att kommunikationer bara utgör en liten del av civilförsvarssystemet, och måste ses tillsammans med alla andra. Endast tillgång till kommunikationer löser inte alla problem, vilket radioamatörer ofta tenderar att glömma.
 
Detta är ett ämne som dyker upp med jämna mellanrum. Under min tid i SSA Styrelse för 30 år sedan förekom långdragna diskussioner om hur SSA skulle kunna bli samhällsnyttiga genom att erbjuda radiosamband. I styrelsen fanns några eldsjälar som drev dessa diskussioner. SSA såg också verksamheten som en del i rekryteringskmpanjen för att locka in "sambandsfolk" i föreningen. FRO som sedan länge sysslade med sambandsverksamhet upplevde att man klampade in på deras område. Olika samarbetsformer diskuterades där SSA-medlemmar skulle kunna bidra med "sina" medlemmar till FRO. Dock ville SSA gärna stå i centrum vilket så klart inte alls gillades av FRO.

Jag (för SSA) och FROs Gunnar Unger SM5AAY (SK) arbetade ett tag med att ta fram utkastet till en avsiktsförklaring mellan SSA och FRO om hur man skulle kunna samverka. Vad jag minns så resulterade det i någon sorts överenskommelse till slut men vad som sedan hänt har jag ingen koll på. Sedan dess har frågan kommit upp flera gånger och sedan runnit ut i sanden igen. Tror inte detta är något som SSA skall spilla sina krafter på. Bättre att styra över ev intresserade direkt till FRO som defakto har radiosamband som en stor del i sin verksamhet.

Vår 70 cm repeater här i Lund har batteribackup och vid spänningsbortfall går sändaren ner på lågeffekt. Beroende på trafikintensitet så går det nog att hålla liv i repeatern några dygn. Dock har vi inga avtal med någon uppdragsgivare och frågan är vad de få radioamatörerna som har möjlighet att nå repeatern egentligen skulle kunna bidra med vid en allvarlig kris eller samhällsstörning. Det är ju så dags då att försöka få kontakt med någon tjänsteman i Lunds Kommun eller Polisen eller osv... som ev behöver hjälp med kommunikation och erbjuda sina tjänster. -Hallå! Vi är ett gäng duktiga radioamatörer med handapparater och komradio i bilen och kan hjälpa till att förmedla meddelanden. -Jaha och, typ?

Det måste finnas ett definierat behov och en uppdragsgivare. Sedan måste "någon driftig" få ihop och organisera ett gäng operatörer som kan samverka med varandra och är beredda att avsätta tid för att öva samband så att de är förberedda om eller när de ev behövs. Kanske aldrig. Det känns som en väldigt lång startsträcka och frågan är hur många av oss som verkligen ställer upp när det smäller till och blir allvar. Kanske OK en varm sommardag men om det regnar och stormar, är kallt och eländigt.

Ett bättre exempel är Molos-grupperna som FRO och Svenska Kraftnät organiserar.

 
Last edited:
AOM, oavsett vad du tror så finns organisation för att stötta det du kallar blåljusnäten, i Östersund och i Sundsvall, som är regelbundet övad.

EQL, Molos och FRO var ett kul exempel. I Mellannorrland har radioamatörer "tagit över" dysfunktionella lokala FRO-avdelningar och är personal i nämnda krissamband.

Underskatta inte svenska radioamatörer, här finns fortfarande mycket kunnig folk.
 
Jag tror att jag uttrycker mig fel eller nåt. Min uppfattning är att krisberedskap inte är ett system, det är mer av en attityd. Hur vår svenska beredskap ser ut rent allmänt kan göra en mörkrädd, bland annat eftersom myndigheterna, som borde ha greppet, inte verkar ha det i nån nämnvärd omfattning. Tänk coronapandemin... Men det finns många strån att dra till stacken, allt behöver inte vara organiserat uppifrån. Om det på "gräsrotsnivå" görs lite allmäna åtgärder för att skapa lite motståndskraft i enskilda tekniska system (e.g. repeatrar) har jag svårt att se att det skulle vara helt bortkastat, eller ta energi från nåt annat nyttigt. Vad som detta sen kan bidra med, är ju inte lätt att säga på förhand. Efter ett halvt yrkesliv med olycksutredningar är min uppfattning att det finns så många sätt som det kan gå åt skogen på, att det är extremt svårt att förutse hur det ska bli i framtiden, och nästan lite suboptimalt att lägga för mycket energi på att planera för "kända scenarier" - det som händer blir säkert en överraskning hursom...
 
Jag vet inte om man skall göra så stort nummer just av att de är radioamatörer. I grunden är det väl vanligt folk med vanliga yrken som lastbilschafförer, elektriker, skogsarbetare, pappersvändare osv som tillika har amatörradio som sin hobby och som vill göra en samhällsinsats. Visst kan väl radioamatörerna tänkas ha mer radiovana och kunskaper om vågutbredning än den som inte vet något alls om radio liksom skugshuggarna troligen har mer erfarenhet av att röja upp efter en svår storm än en som inte sett en motorsåg. Men eftersom hela gänget utbildas för sina resp roller och övar regelbundet så jämnar det väl ut sig i långa loppet. Men det var ju ändå bra att de driftiga radioamatörerna i mellannorrland var de som tog över ruljansen när nu den lokala FRO-avdelningen inte mäktade med. :)
Jag tror att jag uttrycker mig fel eller nåt. Min uppfattning är att krisberedskap inte är ett system, det är mer av en attityd.
Då kommer saken kanske i ett annat ljus. Helt klart att om det verkligen smäller till, då finns förmodligen dolda resurser som snabbt kan samordnas ad hoc. Inte bara hos radioamatörerna utan överallt i samhället. Det är ju så man själv mentalt förbereder sig nu inför vintern med tanke på det geopolitiska läget som kan driva iväg åt olika håll. Vedlagret är fullt och vattendunkarna fyllda. Egen brunn på gården och mjöl för surdegsbröd som räcker kanske ett halvår. Bakas i vedspisen. Husvagnen kanske får bli soppkök med sin gasolspis osv om elen försvinner längre stunder än några dagar. Det är nog värre för de som bor i lägenhet i stan och kanske gjort sig helt beroende av att de normala samhällsfunktionerna fungerar 24/7.
 
EQL: du är nog inne på rätt spår där, att kunna hjälpa till i det lilla.
Kan man glädja någon, om det så bara är ett livstecken, kan få någon att kämpa vidare en stund till ..

För övrigt: UAN: " krisberedskap är inte ett system, det är en attityd" den meningen ska jag ta vara på :)

QUOTE="SM7EQL, post: 119226, member: 8"]
Jag vet inte om man skall göra så stort nummer just av att de är radioamatörer. I grunden är det väl vanligt folk med vanliga yrken som lastbilschafförer, elektriker, skogsarbetare, pappersvändare osv som tillika har amatörradio som sin hobby och som vill göra en samhällsinsats. Visst kan väl radioamatörerna tänkas ha mer radiovana och kunskaper om vågutbredning än den som inte vet något alls om radio liksom skugshuggarna troligen har mer erfarenhet av att röja upp efter en svår storm än en som inte sett en motorsåg. Men eftersom hela gänget utbildas för sina resp roller och övar regelbundet så jämnar det väl ut sig i långa loppet. Men det var ju ändå bra att de driftiga radioamatörerna i mellannorrland var de som tog över ruljansen när nu den lokala FRO-avdelningen inte mäktade med. :)

Då kommer saken kanske i ett annat ljus. Helt klart att om det verkligen smäller till, då finns förmodligen dolda resurser som snabbt kan samordnas ad hoc. Inte bara hos radioamatörerna utan överallt i samhället. Det är ju så man själv mentalt förbereder sig nu inför vintern med tanke på det geopolitiska läget som kan driva iväg åt olika håll. Vedlagret är fullt och vattendunkarna fyllda. Egen brunn på gården och mjöl för surdegsbröd som räcker kanske ett halvår. Bakas i vedspisen. Husvagnen kanske får bli soppkök med sin gasolspis osv om elen försvinner längre stunder än några dagar. Det är nog värre för de som bor i lägenhet i stan och kanske gjort sig helt beroende av att de normala samhällsfunktionerna fungerar 24/7.
[/QUOTE]
 
Samhället har sett till möjligheterna inom kommunikationsområdet förändrats enormt under de senaste åren.

Det fasta telefonnätet som under strömlösheten efter stormarna Gudrun och Pär kunde användas i flera dagar innan batterierna blev urladdade existerar inte längre.

Framtidens nät med mobiltelefonen i centrum har med pompa och ståt lanserats som lösningen för all kommunikation.

Sanningen är att om vi drabbas av en ny storm som likt stormen Gudrun orsakar ett veckolångt strömavbrottet så upphör mobiltelefonin inkluderat möjligheten att surfa via mobilen efter någon enstaka eller i bästa fall några få timmar.

Övrig tid tills strömmen kommer tillbaka får befolkningen återgå till…

Detta är ett scenario som ett flertal myndigheter räknar med att det kan inträffa.

I vissa fall så har till exempel räddningstjänsten insett att de kan behöva hjälp med att lösa befolkningens behov av kommunikation, information och värme genom att planera för och öva upprättandet av ”trygghetspunkter”.

För att avlasta räddningstjänstens ordinarie personal så har vissa räddningstjänster tagit kontakt med amatörradioklubbar och undrat om radioamatörer skulle kunna bemanna trygghetspunkter och ordna en fungerande kommunikation mellan trygghetspunkten och räddningstjänsten.

Länets centrala brandstation har försetts med fast monterade antenner för 2-meter och en stationsplats med kraftförsörjning är förberedd.

För att undvika vissa problem med access har stationsplatsen placerats så att den anknyter till men inte ligger i samma lokal som ordinarie ledningscentral.

I andra fall så finns en bra kontakt mellan länsstyrelse och den lokala amatörradioklubben. Med lite ojämna mellanrum så körs en genomgång i hanteringen av bärbara Rakel-terminaler bara utifall att det kanske kan behövas.

Många som till vardags sysslar med planering av ledning och kommunikation har numera insett att den ordinarie personalen ska användas till det de normalt arbetar med även under extraordinära händelser.

Det finns för många exempel på hur ett fungerande ledningsarbete kvaddats när någon person i befälsställning ”klivit in” och tagit över ledningen utan att ha tagit sig tid till att ”läsa in lägesbilden”.

Det finns även exempel på hur någon som inte är insatt i aktuellt yrkesspråk ställt till det.

Ovanstående synsätt och de nutida kraven på behörighet och personkontroll för att överhuvudtaget få access till myndigheters kommunikationsmedel klargör att det med väldig stor sannolikhet aldrig kan bli aktuellt att vare sig radioamatörer eller personal från FRO kliver in och tar hand om någon myndighets ordinarie kommunikationer.

Om vi tittar på reservdriftstid för repeatrar vid avbrott i ordinarie kraftförsörjning så finns hela skalan från ingen reservdriftstid, via reservdrift med batteribackupp till reservdrift med fast installerade reservkraftaggregat.

Nu finns det risker med att berätta vilka repeatrar som har reservkraft så trots att möjligheten finns att ange reservdriftstid på repeaterkartan så anges inte detta.

Så, ja det finns i vissa fall ett definierat behov, det finns i vissa fall uppdragsgivare och det finns driftiga personer som kan dra ihop ett gäng som kan hjälpa till med att lösa den praktiska delen.

Ovanstående stycke gäller för både radioamatörer och personal från FRO och i vissa delar av landet.

Sedan kan man alltid diskutera parkeringsplats för rullatorer och andra aspekter som i vissa fall medför komplikationer men det tror jag vi kan lämna till något annat forum;=)

En annan fråga som tidigare alltid dykt upp är frågan om uthållighet. Det vill säga hur lång tid klarar er organisation att försörja sig med mat, värme, sanitet, ström och övernattning utan att någon annan behöver rycka in och försörja er.

På senare tid och som i exemplet med trygghetspunkter tidigare i texten så har behovet av svar på dessa frågor minskat då trygghetspunkten i sig förses med förnödenheter av därför avsedd organisation.
 
Krisberedskap är både attityd och system.
Det krävs "attityd" för att kunna implementera och verka inom ett system.

Häri ligger en av skillnaderna mellan radioamatörerna idag och de som "kallades under fanorna" 1939. Då fanns det runt 400 amatörer, majoriteten från samhällets bildade klasser (minst studentexamen) och i sina bästa år, vanligen runt 30-35. De allra flesta var aktiva på banden och med att bygga sin utrustning, eftersom fabriksbyggd knappast förekom.

Flera var också reservofficerare eller t.o.m. på aktiv stat. Av dessa blev drygt hälften enrollerade i signaltrupperna eller med motsvarande funktioner i andra vapenslag.

Amatörradiorörelsen kunde alltså erbjuda en elit som dessutom kunde sättas in tämligen omedelbart i aktiv tjänst eftersom dåtidens militära procedurer inte skilde sig så mycket från amatörradions. Startsträckan blev därför mycket kort. Det var dessa erfarenheter från 1939-45 som grundlade myndigheternas mycket positiva inställning till radioamatörer efter kriget.

Motsvarande situation idag medför att grovt räknat 10000 radioamatörer vilka har mycket varierande bakgrunder, utbildningsnivåer, aktivitetsnivår samt kunskaper skulle behöva kunna integreras i sambandssystem av olika slag. Av dessa är minst 50% över 65 år,
och det är bara de som är ungefär i den åldern som kan ha någon form av militär sambandsutbildning, som i värsta fall legat i träda i 40-45 år. 10-percentilen hos svenska radioamatörer ligger runt 45 år, så kanske 1000 av kandidaterna befinner sig i den gamla "värnpliktsåldern". Man ska nog inte underskatta de demografiska konsekvenserna av detta.

Vad dessa "yngre" kan och inte kan är en väldigt öppen fråga.
Om man ger dem en M-blankett i handen och beordrar dem att ta kontakt med en motstation för att överföra meddelandet, vad blir resultatet?
Samma sak när de förväntas att välja frekvenser eller improvisera en antenn?

Betänk att i ett riktigt krisläge finns det varken ham.se, YouTube eller Limmared att tillgå för råd och hjälp och för materielanskaffning. Det blir i hög utsträckning "every man for himself". På något sätt känns beteckningen "trygghetspunkt" på något sätt som en eufemism...

Den som vill få en skrämmande försmak av vad som kan vänta oss ifall det värsta inträffar kan se Peter Watkins film "The War Game" från 1965. Den finns på archive.org.
 
Last edited:
Bra inlägg från NTJ.

En övning i krisberedskap kan alla göra genom att stänga av Internet och elen i några dygn. Troligen räcker det med några timmar för stadsbon för att fatta hur extremt sårbart det moderna samhället är.

Det går att göra övningen mindre dramatisk eller som ett tankeexperiment också. Gå in i ett rum, stäng dörren och dra för gardinerna, släck lampan i taket tänd ett stearinljus (om sådant finnes) och skriv ihop en enkel överlevnadsplan i ett antal punkter för hur livet skall gå vidare den närmaste veckan utan att behöva lämna huset/lägenheten. Bara ett fåtal klarar en hel vecka utan att bryta samman.
 
Last edited:
Betänk att i ett riktigt krisläge finns det varken ham.se, YouTube eller Limmared att tillgå för råd och hjälp och för materielanskaffning. Det blir i hög utsträckning "every man for himself". På något sätt känns beteckningen "trygghetspunkt" på något sätt som en eufemism...
Naturligtvis har den aktuella amatörradioklubben ett sambandsförråd med både antenner, master och andra nödvändiga attiraljer så någon anskaffningsrunda eller något behov av att googla sig till en lösning finns inte
 
För väldigt många år deltog jag i en kommunikationsövning som hette FROSSA. Som var ett samarbete mellan FRO och SSA. Här i vårt lilla Kalmar hade vi en gubbe hos länsstyrelsen som via sin 2-meters station stod i kontakt med oss som satt i klubbstugan. Som i sin tur reläade trafiken på 80 m till någon stans i Stockholm. Vi körde på landström men hade förberett för att gå över till bensindrivet elverk om så krävdes.

Vill minnas att vi skickade några "telegram" fram å tillbaka under några timmar. Det var en ganska avslappnad övning men kul att delta i.

Min erfarenhet av krisberedskap och planering är att det fungerar utmärkt på både pappret och vid övning. När det smäller på riktigt blir det ett helt annat läge. På en av mina tidigare arbetsplatser ingick jag i KRIS-ledningen. Vi hade ordet KRISLEDNING i rött tryck på våra passagekort och var väldigt stolta att bära dem :) Två övningar genomfördes och allt fungerade mer eller mindre som tänkt. Men så en dag slog verkligheten tillbaka med en brand i en tunnel som bar viktig infrastruktur bland annat elkraft till fabriken. KRIS-gruppen kallades in för att säkra fabriken på olika vis enligt planen men här upptäckte man det var svårt att få in personalen. Jaha tänker ni, fick man inte tag i folk på grund av kommunikationsproblem?

Även om infrastrukturen till viss del var skadad med kommunikationsproblem som följd. Så ville en hel del av personalen helt enkelt inte lämna sina hem som även de var strömlösa. Man ville först sörja för att egna familjen och bostaden var tryggad innan man begav sig till arbetsplatsen. Vilket ställde till det rejält på arbetsplatsen då bemanningen inte alls blev enligt planen när skiten verkligen hamnade i fläkten.
 
Min erfarenhet av krisberedskap och planering är att det fungerar utmärkt på både pappret och vid övning. När det smäller på riktigt blir det ett helt annat läge.
Precis så är det;

"Kein Operationsplan reicht mit einiger Sicherheit über das erste
Zusammentreffen mit der feindlichen Hauptmacht hinaus.“


1665654350331.png
- Helmuth von Moltke (1800-1891) preussisk greve, generalfältmarskalk och militärteoretiker.
Inspirerad av von Clausewitz, som hade sagt liknande saker 100 år tidigare.


Han skrattade dock inte för andra gången i sitt liv när han förevisades Vaxholms fästning...
 
Back
Top