Under 80- och 90-talen då jag var som mest aktiv på 7 MHz hade jag ett system med tre korta "Beverage-antenner" som matades i båda ändar via reläboxar. Det gav då totalt sex riktningar, N, S, V. Ö, SV och NÖ.
SV/NÖ antennen var bara 30 m lång men gav ändå alltid betydligt bättre mottagning på halvlånga distanser som UA0 och JA än sändarantennen som vid tiden var en kvartvågs GP med fyra radialer och matningspunkt 10 m över marken.
N/S antennen var knappt 90 m lång och vann med hästlängder över GP-antennen mot KL7 och Pacific samt söderut mot ZS.
V/Ö antennen var ca 60 m lång och fungerade även den toppenbra mot USA Karribien och norra delen av Sydamerika samt mot VK österut.
Det laborerades en hel del med att optimera antennens F/B-förhållande. Några olika antennhöjder provades från ca 20 cm upp till 3 meter över marken. Man kan säga att ju högre upp tråden hängdes ju högre blev signalstyrkan och ju sämre F/B-förhållande.
Bäst resultat fick jag med antennhöjden 50 cm över marken. I båda ändpunkterna fans en box innehållande impedanstransformator, relä samt en justerbar R-L-C avslutning för att optimera F/B-förhållandet. Avslutningen jordades i ett 1 m långt jordspett som sedan kompletterades med 3-4 radialer ca 5 m långa i antennens förlängning. Just dessa radialerna var hemligheten att få till ett högt väderstabilt F/B-förhållande. Dock skall sägas att F/B endast kan optimeras på ett band. Att avsluta antennen enbart med ett motstånd så som i princip alla beskrivningar rekommenderar kan ge skapligt resultat på lägre frekvenser men långt ifrån optimalt.
En antenn på så låg höjd ger låg utsignal och tillsammans med Drake R4C som har ca 10-15 dB brusfaktor så upplevdes antennen som heldöv. Särskilt kring midnatt på 7 MHz då brusnivån är mycket låg. Systemet kompletterades med en 2 dB Pre-amp som gav 12 dB-24 förstärkning. Den lägre förstärkningen 12 dB räckte oftast för att det atmosfäriska bruset skulle dominera över mottagarens egenbrus samt att S-meterna skulle indikera mer rimliga värden. Men det fanns tillfällen då 24 dB läget behövdes.
Genom att använda låg antennhöjd så får man en relativt låg impedans som är lättare att hantera än om tråden hade hängts upp högt över marken och i de fall det finns andra antenner och som i mitt fall hängrännor och stuprör i närheten. Skillnaderna i R-L-C inställningen var försumbar mellan sommar och vinter och hela antennsystemet kändes stabilt.
Andra viktiga saker att tänka på är att alltid använda en bra CM-drossel som blir extra viktigt på en antenn som denna som har väldigt låg antennvinst. Dessutom bör matarkabeln förläggas i marken en bra bit ifrån antenntråden.
Erfarenheten av allt detta blev att mängder av DX-stationer som hördes klart och tydligt på Beverage-antennerna inte hördes alls på GP-antennen. Dämpningen från EU-stationer för antennen kopplad för Norr var synnerligen hög. Särskilt stationer från centraleuropa och söderut. Mer närbelägna stationer från norra Tyskland dämpades en aning.
Man måste nog uppleva detta själv för att fatta hur stora skillnaderna mellan olika antenner defakto kan vara. Med Beverage-antennerna så kunde man fiska fram massor med svaga stationer som körde låg effekt och hade små ineffektiva antenner som vertikaler på marken och dipoler på vinden. Stationer som inte hördes alls på GP-antennen.
Ja det var mina erfarenheter i korta drag.
, men ändå intressant. Jag mätte upp min antenn enligt rapporten och kunde räkna fram både förväntat F/B och strålningsdiagram. Vore intressant och veta om nån gjort något liknande...
