Den beskrivna "biaskretsen" är helt enkelt en emitterföljare, där man i sin tur får inspänningen
från två seriekopplade dioder från basen till jord. Genom att dessa har en negativ termperaturkoefficient
blir det i någon mån en temperaturkompensering av viloströmmen hos HF-transistorn.
Ingen "strömbegränsning" finns inbyggd i kopplingen, utan den ström som den kan lämna begränsas antingen av beta * tillgänglig basström eller av den ström där transistorn förstörs.
Vill man minimera risken för att serietransistorn brinner upp så kan man sätta ett motstånd på några ohm och/eller en snabb finsäkring i serie med kollektorn. En annan lösning är att mata det hela från en strömbegränsad källa.
Sådana här biaskretsar fungerar lika bra eller dåligt som alla andra där det inte finns någon återkopplad reglerkrets för viloströmmen. Ett problem som man ofta får är att viloströmmen "driver", p.g.a. att värmeledningen mellan HF-transistorns bas-emitter övergång och dioderna är ganska långsam.
Själv använder jag gärna den biaskrets som kommer ur en Philips applikationsnot från "urtiden"
och som återges på SM5DFF sida
Comvik PA
En variant av den kopplingen byggde också SRT:s legendariske transistor-PA konstruktör "Knutte" Nilsson SM5AXH (SK) in i många generationer av professionella slutsteg i alla effektklasser.
73/
Karl-Arne
SM0AOM