Brusnivå

Det här är intressanta data och iakttagelser.
Vad man känner till så har både brusets amplitud och statistik förändrats under mer modern tid.

Den brusstatistik som finns insamlad genom ITU (Recommendation P.372) har åstadkommits under en mycket
lång tid, 50-talet och framåt, och under den tiden har i synnerhet "man-made" störningar både ökat och ändrat karaktär.

Bruset är starkt frekvensberoende och varierar dessutom över årstiderna och tid på dygnet.

I varje realiserbart mottagarsystem finns det en grundbrusnivå som vi aldrig kan komma under, och den
är = kTB där k är Boltzmanns konstant, T är "brustemperaturen" och B är mottagarbandbredden i Hz.

Man kan även uttrycka detta som en effektnivå; som blir 174 dBm/Hz vid rumstemperatur.

Till detta grundbrus kommer sedan yttre brus som genereras i omgivningarna.

- Atmosfäriskt brus; summan av alla atmosfäriska urladdningar som kan utbreda sig till mottagarantennen.
Detta minskar med ökande frekvens och avstånd från ekvatorn

- Galaktiskt brus; kommer från världsrymden. Dämpas kraftigt av jonosfären och blir märkbart över c:a 15 MHz.

- "Man-made" brus; genereras av elektriska och elektroniska apparater. Denna form av brus är dominerande i dag i närheten av bebyggelse.

I stället för brustemperatur använder man ofta "brusfaktor" som anger hur mycket större brusnivån är i en realiserbar mottagare+antenn än i en ideal.

ITU-data innehåller även ett mått av statistik, där fördelningen av brusets amplitud finns angiven i form av
en sannolikhet för att en topp överskrider medelvärdet med ett givet värde.

Det "vita" eller termiska bruset har ett topp-till-medelvärdesförhållande av c:a 12 dB, eller en faktor 4 i amplitud, medan atmosfäriskt brus har en mycket större dynamik. Man-made brus har dessutom en ganska stor deterministisk komponent.

En hög mottagarkänslighet kan man antingen få genom en låg brustemperatur, eller med en smal mottagarbandbredd, eftersom bruseffekten är proportionell mot både temperatur och bamdbredd.

Smal bandbredd sätter däremot gränser för vilken datatakt som kan överföras, eftersom överföringstakten och bandbredden är proportionella mot varandra.

De extremt svaga signaler som kan tas emot via FT-8 och WSPR är möjliga genom att meddelandet har en låg datatakt, är kodat med en optimal kanalkodning samt är mycket förutsägbart.
Morsetelegrafi är inte lika förutsägbart och behöver därför en större energimängd för att kunna detekteras.

Nivån av brus och störningar är frekvensberoende, så att brusnivån är högre vid lägre frekvenser.
Dessutom skiljer det rejält mellan natt och dag på frekvenser under c:a 7 MHz.

1628535023403.png
Figur från QTC 2/1969 med brusnivåer representativa för 60-talet.

En brusnivå av -30 dBµV/m motsvarar grovt en brustemperatur på 5000 K eller en brusfaktor av
c:a 15 dB. Denna överstiger mottagarbruset hos en dåtida mottagare med c:a 10 dB, vilket gjorde att
även vid "tysta" omgivningar så överröstades mottagaren av det yttre bruset.

Jämför man sedan med t.ex brusnivå på natten vid 3,5 MHz så "inses lätt" att mottagarna redan då var c:a 40 dB "för känsliga"; en typisk S-meter skulle visat c:a S 4 eller -85 dBm med en "full-size" antenn
bara på den naturliga bakgrunden, vilken motsvarar en miljon K eller så.

Dagens man-made nivåer i ett förortsområde torde överskrida de som man hade på 60-talet med minst 10 dB.

Någon förbättring finns inte i sikte på lång tid ännu, mängden undermålig materiel ökar hela tiden, och viljan att ta itu med problemet saknas i stor utsträckning. Producenter och konsumenter av elektronik vill mycket ogärna betala vad det kostar att producera materiel som inte höjer brusgolvet.

Dessutom har den sjunkande tekniska kompetensen hos dagens radioamatörer gjort att alltför många står helt handfallna inför att angripa störningsproblem i den omfattning som trots allt går. Många tvingas leva med en bakgrundsnivå som är flera tiotals dB högre än vad den skulle behöva vara.
 
Vad var det som gick snett?

En avgörande anledning är nog ett närmast totalt teknikskifte generellt. Jämför man med prylarna som fanns förr (en bra bit in på
80-talet) och det som finns nu så är så gott som allt digitalt och innehåller switchad kraftelektronik. Därmed finns en stor potential
för störproblem. Går man tillbaka och tittar på det fåtal prylar av den sorten som fanns förr så hade de ofta bedrövliga EMC-egenskaper
men det märktes inte så ofta eftersom de typen av produkter var fåtaliga. Det positiva är att den nya tekniken i alla fall verkar ha mycket
bättre tålighet mot HF. Eller är det samma sak där, att antalet amatörer har sjunkit såpass att det helt enkelt inte blir så många störfall?

Kvaliteten (livslängden) på mycket elektronik är bedrövligt dålig. Ett exempel på det är kassa elektrolyter i switchade kraftaggregat som
kanske är OK när de är nya men börjar störa efter en tid. En extremt vanlig orsak till radiostörningar.

Omfattande privatimport av rent skräp. Folk är besatta av att det ska vara billigt.

EMC-kraven för produkter är inte alls anpassade för att ge skydd åt känslig radiokommunikation. Målet är att skydda det som normalt
används i hushåll. Dvs rundradio och teve.

EMC-kraven har inte tagit hänsyn till sammanlagring av multipla störkällor. Exempel är mängder av LED-lampor. Störproblemen med
solcellsoptimerare är ett gott (eller riktigt dåligt) exempel på det. Det är också vanligt att mätmetoderna saknar delar som visat sig
vara avgörande. Här kan man misstänka att vissa tillverkare utnyttjar det. Exempel på det är återigen solcellsoptimerare där tillverkare
inte brytt sig om att kolla ledningsbunden emission på lägre frekvenser. Samma sak med robotgräsklippare. Störproblemen från
plasmateve grundade sig på att det inte fanns emissionskrav under 30 MHz utstrålat. Funkar oftast OK för prylar med lite mer måttlig
storlek men i fallet plasmateve blev det en stor störkälla så det funkade inte.

Dålig marknadskontroll. Tittar man på Elsäkerhetsverkets sida om försäljningsförbud så utfärdades det senaste (avseende EMC) 2018 (!).
Nu pågår det väl en del arbete bakom kulisserna som inte syns i listan men rimligen borde det finnas en hel del produkter att underkänna.
Man ser direkt att det är en väldigt liten risk att "åka dit".

Hinder i EMC-lagen. Myndigheter har i den lagen (liksom många andra lagar) ingen rätt att kräva tillträde till privatbostäder.

Myndigheter anser nog att EMC-situationen är OK. Sätter man andelen klagomål i relation till hur enormt mycket som säljs så drar
man slutsatsen att det inte är något större problem. Tittar man lite djupare så har förstås fler problem med störningar men det är
inte alltid att det kommer till myndigheternas kännedom.

Radioamatörer verkar ofta vara tekniskt inkompetenta och handlingsförlamade inför störproblem samt konflikträdda. Många lever i en
tro att det krävs sofistikerad utrustning för att leta störningar men det är helt fel. Rävsax, SDR-mottagare, en gammal transistorradio,
lite hembyggda prober osv. Med enkla grejer kommer man långt men finns ingen arbetslust kommer man ingen vart alls. Från amatörhåll
skryts ofta hur professionella alla amatörer är - om det stämmer skulle man väl kunna lösa störningsproblemen? Det handlar om radioteknik.
Sedan får man förstås också inse att det även handlar om att hantera personer - social kompetens krävs.

Många amatörer har nog störningsproblem i onödan pga mindre lämpliga arrangemang av antenner och sin utrustning. Exempel på det
är när koaxer plockar upp signaler som leds till antennen.

För den som ändå är arbetsvillig kommer det att vara en ständig kamp för att hålla sin radiomiljö ren och det kommer säkert att ses
negativt av grannarna när man ständigt återkommer med nya klagomål på radiostörningar som ska åtgärdas.

Om man ska vara realist så kommer det förmodligen aldrig att bli någon förbättring av störsituationen för radioamatörer mer. Alla
"normala" människor vill ha skojig och billig ny teknik. Politiker kommer att fortsätta pressa på för energisparande och att uppnå sina
miljömål. Att "miljö" även innefattar radiospektrum förstår man nog inte, eller också anser man att de egna målen är så mycket viktigare.
Radioamatörer är knappast någon grupp att bry sig om. Ni som är "oldtimers" får leva på era minnen om hur bra det faktiskt var förr.
 
-UKE nämnde gammal transistorradio. Där jag bor är långvågsbandet helt utslaget av störningar trots att transistorradion använder ferritstavsantenn, det verkar vara något under trottoaren som skickar ut surret. Med staven parallellt med trottoaren när jag går på den minimeras störningen. Jag behöver bara avlägsna mig 30-40 meter från gatans slut så tar störningen slut. Är det fjärravläsning av villornas el- och fjärrvärmeförbrukning, styrning av gatubelysning eller övervakning av fjärrvärmeledningar? Telias kopparledningar ligger under trottoaren, har de ADSL-signaler i sig? Det hjälper inte att jag stänger av min huvudströmbrytare och jag har fiber indragen.

Lennart
 
Allt är inte sämre.
Jag var borta från banden några år och häpnade, när jag återvände, över att det var så tyst på 40 och 80. 40 var ju tidigare nästan helt utslaget av BC-stationer (Radio Tirana mfl) och störsändare på andra sidan järnridån. Det var ju oerhörda signalstyrkor. Det var en lycka att hitta en fri frekvens under någon timme. Körde man kristallstyrt var det att flytta kristallen med lödtenn eller blyerts. 80 meter var i stort sett obrukbart under de mörka timmarna pga främst östblockets fasta radiotrafik.
Det är inte heller problem med n x 15625 Hz från tjocktvapparaternas linjeoscillatorer. Och sedan kanal 4 togs ur bruk här i Stockholm går det att använda 15 m. Digital-TVn har också gjort att TVI-problemet i stort sett försvunnit.
Och så har vi fått 160m och WARC-banden. Dom flesta plasmatvapparaterma verkar också ha gett upp nu.

Fast störnivån ökar förstås ändå stadigt hela tiden. Nu sedan pandemin slog till är det ju inte heller läge att knacka på och be att få komma in hos folk. Om och när pandemin är över har jag en diger lista med störningar att beta av.

Ett otyg är datanäten med "Home plug". Vi har haft täta strömavbrott, ibland upp till ett dygn, och då kan man höra Homeplugstörningar trots att närmsta hus med elförsörjning ligger 3 km bort. Det verkar också finnas Homeplugliknande utrustning i närheten som låter likadant men utan notchar på amatörbanden. Kanske billig direktimport. Andra svåra störkällor här är videokameror som ansluts till servrar med oskärmad Ethernet. De finns på många villor i omgivningen.
 
Det som har hänt är att spektrumbeläggningen minskat, vilket gjort det lättare
att hitta en ledig frekvens, vilket gör livet enklare för både mottagarna och operatörerna,
men samtidigt har brusgolvet ökat som i sin tur gjort att det dynamiska området tryckts ihop.

En operativ situation som för 40 år sedan krävde en 100000-kronors mottagare klaras nu av med
en 10000-kronors med en dämpare framför. Undantaget är de lyckliga radioamatörer
vilka bor långt ifrån störkällor.

Sedan har också situationen med inbördes störningar försämrats. Dagens sändarmateriel har en grannkanalundertryckning som grovt räknat är 10 - 20 dB sämre än den som var vanlig för 40 år sedan, men
i gengäld är mycket färre aktiva.
 
-AOM> Dagens sändarmateriel har en grannkanalundertryckning som grovt räknat är 10 - 20 dB sämre än den som var vanlig för 40 år sedan

Är det sämre kvalitet på signalen från första början (DDS/PLL mot kristall/LC?), eller är det bredbandiga slutsteg utan avstämd krets som lett till detta?
 
Det finns flera orsaker till detta.
När det gäller de första grannkanalerna, +/- 5 till +/- 20 kHz är orsaken att
intermodulationsegenskaperna i dagens materiel är sämre, effektstegen är mera olinjära
och saknar ofta HF-motkoppling. Bildandet av högre ordningens IM-produkter (7,9,11 osv.) är ofta signifikant.

En annan mekanism är att det sällan finns någon större selektivitet på signalfrekvensen eller den sista mellanfrekvensen i sändningsriktningen.

Då kommer det bredbandiga brus som genereras i lågnivåstegen att förstärkas samtidigt med nyttosignalen. För att få en "bruströskel" av lägre än -75 dB vid +/- 20 kHz måste en sändare konstrueras som en "bakvänd mottagare" och det är det få amatörgrejor som är.

Det har lagts ner åtskilligt arbete på att studera detta problem, och när samlokaliseringsegenskaperna hos en militär SSB-sändare av italienskt fabrikat skulle
specificeras för några år sedan tog jag hjälp av en riktig expert, SM5HP.

Vi kom fram till att det slutade att vara meningsfullt att försöka specificera högre undertryckning av sidbandsbrus än c:a -100 dB i en SSB-bandbredd vid +/- 50 kHz och -85 dB vid +/- 10 kHz.

Detta motsvarar ett sidbandsbrus av -140 resp. -125 dBc/Hz vilket är minst 20 dB sämre än de allra bästa mottagarna. Roffe har mätt upp sidbandsbruset från flera moderna amatörriggar, även riktigt dyra, och de är runt 10-20 dB sämre. ARRL har också gjort sådana mätningar.

Rob Sherwood håller enligt uppgift också på med en motsvarande "lista" för sändare.
 
Mycket intressant. Tack!
Sherwoods lista för mottagare känner jag till (och jag är nöjd användare av hans faslåsta detektor). Det vore onekligen kul att se sändarmotsvarigheten du nämner.
 
Den listan kommer sannolikt som en chock för mer än en tillverkare.

SM5HP och jag gjorde en presentation i ämnet för HF19, som väckte ett visst intresse
bl.a. hos Australiens motsvarighet till FMV. En uppföljare är planerad för HF22.

Rob Sherwoods mätmetoder kommer enligt uppgift att ansluta till de som vi tillämpade,
alltså både statisk (=tvåtonstest) och dynamisk (=brusmodulering och talmodulering) av sändarna.
 

Attachments

  • Performance (007).pdf
    2,1 MB · Views: 34
Last edited:
Mycket intressant, tusen tack.
Dock undrar jag (efter en snabb genomläsning) om jag missförstått det hela. På sammanfattningen står det
"In the vast majority of cases, transmitter performance outweigh receivers"
vilket jag tolkar som att sändarnas "performance" är bättre än den genomsnittliga mottagaren presterar vilket inte var så jag förstod dig först.

Jag vill dra mig till minnes att radioutrustningen på I17 (1989/90) innehöll en (då ganska ny) Icom 725 och en Drake-4-line med slutsteg. Vid något övningstillfälle visade det sig att så snart Icomen gick i sändning (utan bärvåg) så blev det svårt brus i Draken. Hur antennuppsättningen var vid det tillfället kommer jag inte ihåg.
 
Mycket intressant, tusen tack.
Dock undrar jag (efter en snabb genomläsning) om jag missförstått det hela. På sammanfattningen står det
"In the vast majority of cases, transmitter performance outweigh receivers"
vilket jag tolkar som att sändarnas "performance" är bättre än den genomsnittliga mottagaren presterar vilket inte var så jag förstod dig först.

Jag vill dra mig till minnes att radioutrustningen på I17 (1989/90) innehöll en (då ganska ny) Icom 725 och en Drake-4-line med slutsteg. Vid något övningstillfälle visade det sig att så snart Icomen gick i sändning (utan bärvåg) så blev det svårt brus i Draken. Hur antennuppsättningen var vid det tillfället kommer jag inte ihåg.
Det avses att sändarnas prestanda när det gäller grannkanaler blir dominerande över mottagarnas i systembetraktelser.

Att sändare även utan uteffekt ger en stark "brusmatta" är ganska vanligt.

En medioker sändare med 100 W uteffekt och -100 dBc/Hz brusgolv ger en utsignal av ungefär -15 dBm i en SSB-bandbredd. En koppling mellan antenner av -60 dB är rätt vanligt, så -75 dBm eller "S9" kan uppkomma i en annan mottagare. Enda sättet att komma runt detta är att antingen införa mer selektivitet i sändarens förstärkarkedja eller att göra lågnivådelarna i sändaren mer lågbrusiga.

Detta är helt orelaterat till ifall oscillatorerna är PLL eller något annat. En riktigt "brusig" oscillator ger dock samma symptom som brus från förstärkarkedjan.

Det här är förvisso inget nytt. Redan för nästan 50 år sedan så varnade SM5BSZ för apparater som "Multi-2000" vilka hade utmanande dåliga brus- och spuriousegenskaper. Några år senare gjorde SM5HP, SM5BML och SM5QA(SK) (samtliga utvecklingsingenjörer på Standard Radio) en artikelserie i QTC om moderna VHF-riggar och deras egenskaper.

Man kom fram till att många hade prestanda som var "otillräckliga" för dåtidens höga VHF-aktivitet i befolkningscentra.

T.ex. upptagen bandbredd vid -60 dB punkterna vid "full utstyrning" i SSB-läge:

1628707353553.png

Eller intermodulationsspektra med ett PA efter:

1628707603088.png

Eller brusspektra från en sändare där man inte lyckats kontrollera sidbandsbruset från en syntesoscillator:

1628707686962.png

Dessa spektra och belagda bandbredder var dock inte de allra värsta.

Som en uppföljare hade det planerats att presentera prestanda hos transistoriserad
HF-materiel. Ett par typer av tidiga USA-tillverkade SSB-stationer för mobilbruk mättes upp, men när importören fick se resultaten hotade han med att stoppa all annonsering i QTC ifall de publicerades. Den dåvarande QTC-redaktören, SM3WB, blev inte glad, men så slutade det i alla fall...

Man kan säga att BSZ/HP/BML/QA:s mätningar och sätt att karaktärisera sändare blev vägledande för mitt eget sätt att dimensionera system och verifiera deras prestanda.
 

Attachments

  • 1628707474713.png
    1628707474713.png
    117,6 KB · Views: 1
Last edited:
För över 40 år sen publicerade Leif SM5BSZ artiklar om sidbandsbrus, nyckelknäppar och splatter för några olika 2 m-riggar, och har under många år mätt vad amatörsändare släpper ifrån sig. Mätningarna finns utspridda på flera ställen på hans hemsida www.sm5bsz.com och tar ett tag att greppa. För drygt tio år sen letade jag igenom hans mätningar och satte ihop ett kalkylark med dem som finns väl gömt, under modifiering av FT-736R, http://sm5bsz.com/txmod/ft736mod/dynamic_sm5bsz.zip
Första sidan har beräkning vilken dynamik man behöver för VHF. andra sidbandsbrus vid kontinuerlig signal, i regel nedtryckt CW-nyckel. Tredje visar splatter och fjärde nyckelknäppar.
Han har även skrivit om splatter och dess uppkomst i ALC-kretsar. http://sm5bsz.com/dynrange/alc.htm
Hans mätningar visar att man helst inte ska använda ALC alls.
Hälsningar
/Jan
 
På KV maskerar lokala störningar mycket av det brus och splatter som sändarna genererar. Problemen märks mest i samband med contest då de stora slutstegen går för fullt.

Men på VHF och 144 MHz är det riktigt besvärligt under NAC här i Lund. Det finns två stationer i malmöregionen några mil härifrån som splattar +/- 40-50 kHz med S9 som referens på min mottagare. När antennerna pekar mot varandra hörs både splatter och konstant brus över i princip hela den lägre delen av bandet. I sydväst finns nästa station med ungefär samma rassel och i riktning mot SM0 som också blir i norra delarna av Lund ca 5 km härifrån finns en station som kör FT8 men där sändaren ger ifrån sig ett bredbandigt brus från under 144 MHz till långt upp i bandet. Som svagast 2-3 S-enheter och när antennerna står mot varandra uppemot S8-S9. Mot SM4 och SM6 är det fritt och i regel knäpptyst. Alltid något.

Svårt att få rätsida på detta då det är fabrikstillverkad utrustning som används och innehavarna inte kan göra så mycket mer än att skruva ner mic gain och drivning till PA-stegen vilket hjälper en aning. Men kort därefter har rattarna ställts tillbaka så uteffektmetern visar högre medelvärden igen. Med en riktig PEP-meter det kanske känts bättre då nålen stått stilla på max även med lagom pådrag.

Ser ingen direkt bot på detta elände då de sändare som egentligen skulle behövas troligen inte går att tillverka. Inte till en rimlig kostnad i alla fall. Så det återstår att försöka använda lyssningsantenner med smal och ren lob och passa på när de andra riktar sina störsändare söderut eller i något minima.
 
Hela detta problem har varit känt för åtminstone 2 generationer av radioingenjörer, och rimligen också för plastradioindustrins utvecklare. Men det verkar som om marknadstrycket för att få till sändare med "anständiga" prestanda saknas.

Genomsnittsstickproppsamatören är lyckligt omedveten om vilka störningar som kan förorsakas i grannkanalerna, och föredrar en lite längre spiralsladd eller några menyer till
framför en renare sändare. Och tillverkarna gör knappast något som kostar pengar och som ingen efterfrågar.

Det verkar som om försämringen hos materielprestanda har gått hand i hand med försämringen av kunskaperna hos köparna. Så sent som på 70-talet så salufördes Collins sändare med argumentet att de hade renare spektrum än andra.

1628713648342.png

1628713803973.png


1628713914436.png

Det skulle utan problem gå att göra sändare idag som vore minst lika rena, både när det gäller brus och IM-produkter, men viljan saknas hos tillverkarna eftersom köparna inte förstår problemet.

"Trist historia"
 
På KV maskerar lokala störningar mycket av det brus och splatter som sändarna genererar. Problemen märks mest i samband med contest då de stora slutstegen går för fullt.

Men på VHF och 144 MHz är det riktigt besvärligt under NAC här i Lund.
Dynamikbehovet på HF är rätt beskedligt, de data som G3RZP tog fram för snart 20 år sedan pekade
på att det sällan överskred 95 dB, och med den höjning av bakgrundsbruset och minskningen av starka BC-stationer som finns i dag är nog dynamikbehovet 80 dB eller t.o.m. lägre. Sedan finns det givetvis fall när det finns grannar med stora PA:n och rejäla antenner. Dock har nedgången i aktivitet gjort att sådant blivit allt mer sällsynt.

På VHF har (ännu) inte bakgrundsbruset nått nivåerna på HF, så känsliga mottagare i hop med stor användning
av riktantenner gör att dynamiken nog behöver vara mer än 100, kanske 110 dB för att hålla nere inbördes störningar.
Detta ser man på de konstruktioner av extremt rena sändare vilka ser dagens ljus i det tättbefolkade Centraleuropa.

På sätt och vis har utvecklingen gått bakåt. För 50 år sedan, när de flesta körde kristallstyrt eller VXO-styrt med
elektronrörsbestyckade sändare, fanns inte problemet med sidbandsbrus. För det mesta var det mottagarna som protesterade mot att ha för mycket förstärkning i konvertrarna framför.

I DUBUS i mitten av 70-talet beskrevs det ett par extremt signaltåliga mottagare med VXO-frekvensgenerering, högnivåblandare samt ett par mångpoliga kristallfilter på 9 MHz i serie. Sådana visade man på var nödvändiga för att klara av "svagsignal-DX" i det tättbefolkade Tyskland med grannländer.

Själv byggde jag en konverter enligt detta koncept på SK6AB med 14 MHz MF och HF-steg i "Zwischenbasisschaltung" med två U310 i parallell, en RAY-3 högnivåblandare samt en diplexer och ett anpassningssteg med P8000 efter.

Denna var skyhögt bättre än alla mottagare som jag kunde prova med
på den tiden, så det fick anstå tills jag kunde disponera en Racal RA-1772 och ett par HP3200B signalkällor på Telub 1987 som den kunde utvärderas. Konverterns tvåsignalselektivitet var fortfarande begränsad av mottagarens, men
kunde uppskattas till drygt -150 dBc/Hz vid 100 kHz avstånd motsvarande "blocking dynamic range" på mellan 115 och 120 dB.

Det är sådana prestanda som fortfarande krävs för
att hantera situationen på VHF i storstadsområden, och detta gäller för sändare såväl som mottagare.
 
Last edited:
110 dB är nog det minsta som krävs om vi utgår från en normalstation med 1 kW och i häradet 15dBi antennvinst och minsta avstånd 10-15 km.

Jag gjorde ett prov med Anders ECM avstånd 17 km. Med sin 7 ele Yagi hör han min signalgenerator kopplad till 14 ele Yagin ner till -40 dBm. Så det behövs inte mycket brus och splatter för att ställa till problem.
 
Med 1 kW blir nog 120 dB eller mer nödvändigt. Dock får man ta med sannolikheten för att antennerna är riktade mot varandra. "Nedskräpning i etern" är tyvärr en realitet, och många köper, sätter ihop och använder sina stationer utan en tanke på vilka konsekvenser det har för andra.

Det har snart gått 50 år sedan denna varning publicerades:

1628756459328.png

Det här skrevs under en tid när radioamatörerna fortfarande
var ganska kunniga, och kunde anses vara "gentlemen" så
det gick att hänvisa till "hederssak" i uppträdandet.

Sedan gick det ganska snabbt utför, och idag skulle en sådan
uppmaning falla tämligen ohörd "på hälleberget".
 
Last edited:
Multi 2000 say no more.

GTV2-14w som jag byggde har 28-30 dB uppmätt F/B och en ren huvudlob. Så om vi inte har antennerna mot varandra så är det acceptabelt ca 10-20 kHz vid sidan om I regel inga problem för mig i sektorn väster över norr ner till sydost.

Helt omöjligt att höra något från sydväst när störarna i Malmö riktar sina antenner norrut och nordost, SM4 pch SM0.

8 ele Yagin jag hade tidigare med 12 dB F/B och starka sidolober gick inte att använda alls.

Man får försöka finna den bästa kompromissen och hoppas på bättre tider.
 
-AOM> SK6AB
Chalmerister kan man i allmänhet lita på. (K-94 här)

OnT: diskussioner som dessa är det som håller mig kvar här och i amatörradion, trots att jag är sorgligt inaktiv. Men lär sig, det gör man.
 
Frågan hade förvisso diskuterats redan tidigare, här kommer en betraktelse om upplevda bandbredder signerad
SM5MN från UKV-spalten i QTC 9/1957:

1628776193834.png

1628776484396.png

Multi-2000 var annars en provkarta på inte fullgångna lösningar.

En stor del av problemen fanns i kombinationen fasdetektor-VCO.
De båda tidiga synteskretsarna från Motorola, MC4044 och MC1648 marknadsfördes
som ett "par" och många noviser på PLL-konstruktion följde applikationsnötterna slaviskt, utan
en tanke på sådant som loop-bandbredd mm.

1628773020878.png
Om konstruktören använde värdena rakt av så åstadkoms ett fasbrus i häraden -75 dBc/Hz vid 10 kHz avstånd,
och detta kunde i bland försämras ytterligare genom brus från den integrerade förstärkaren i fasdetektorn.
Dessutom läckte referensfrekvensen och dess övertoner genom fasdetektorn till reglerspänningen.
Detta problem löste sedan RCA elegant i den samplade detektorn i CA4046.

Ulrich Rohde DJ2LR skrev om dessa problem i några av sina tidigaste artiklar om oscillatorbrus i Ham Radio Magazine.

144 MHz-historien är dock inte fri från andra "suspekta" produkter.
En tidig FM-mobiltransceiver var "Brimstone 144" från "Satan Electronics" från någonstans i Mellanvästern i USA.

1628774567638.png

1628774123584.png

"one HELL of a radio"

Typiskt amerikanskt "råttbo", med samma dåliga spuriousundertryckning som andra
syntesapparater av samma årgångar.

Kostade mer än en Drake TR-4C 1975...
 

Attachments

  • 1628774044495.png
    1628774044495.png
    1,3 MB · Views: 15
Last edited:
Back
Top