Collins mottagare

SM2BPA

SM2BPA

Well-Known Member
Man ser då och då annonser med Collins olika gamla mottagare, med priser på någon eller några tusenlappar.

Gammalt tillbaks minns jag att man talade om Collins med respekt. Man talade också om Collins olika mf-filter med respekt... Collins var liksom ett dyrt prestige-märke, om jag inte minns fel.

De äldsta mottagarna i rör finns i t.ex. 51J4 och så, vilka var stora och tunga som "kyrkor", men sen fanns det en modernare serie, 75S1 mm, som jag antar var transistoriserad och mer lätthanterlig.

Är dessa mottagare goda mottagare ?
Brukar vridomkopplare och annat mekaniskt funka?
Är de värda 3-4000 kr?
 
Med dagens krav är Collins 51 och 75-seriens mottagare, vilka samtliga är rörbestyckade, "mediokra".

En som man definitivt inte bör ansluta till en stor antenn är 75S-1 som hade alldeles för mycket
förstärkning före selektiviteten. Man rättade till detta i 75S-2 och 75S-3, som är den bästa representanten för "familjen".

Mekaniken i Collins-apparater är det sällan något problem med, man valde ingående komponenter
och utformning med största omsorg.

Jag har använt 51S-1 för yrkesmässigt bruk, och var med om att byta ut ett stort antal sådana passningsmottagare 1983 till Icom IC-R71E. Operatörerna tyckte det blev en påtaglig skillnad till det bättre.

Om de är värda sitt pris är en fråga för var och en. En 51J-4 brukar gå för c:a 4000 kr om de mekaniska filtren är med, och en fin 51S-1 för kanske 6 - 7 tusen. Prestanda kan jämföras med
"japansk plastradio" från tidigt 80-tal. Det finns dock inga finesser som minnen och sådant.

Det är dock en viss känsla att ratta på dem, i synnerhet S-line familjen, eftersom det är en mycket behaglig "känsla" i alla manöverorgan. Sen är ju namnet värt en del...

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Jösses, jag trodde 75-serien var transistoriserad. Gamla rör som värmt resten av komponenterna i alla år vill man kanske inte vara med om.
(den gamla regeln: Allt som är varmt slits snabbare)

Men jag kan förstå att apparaterna har en viss "känsla" i handhavandet.
Men det var trist att de bara var rör i burkarna.
 
Jag tror faktiskt att man inte behöver oroa sig så mycket för "värmeeffekter".

Flera av de 51S-1 som satt i Enköping (totalt c:a 60 st) hade installerats på 60-talet och därefter gått dygnet runt i princip hela tiden sedan dess, alltså 15 - 20 år . Man fick byta vissa rör (LF-slutsteget) kanske 1 gång årligen, och de andra var 3-dje år. Resten av apparaterna var märkvärdigt opåverkade av driften, en och annan elektrolyt fick dock nog av behandlingen.

En 75S-x förbrukar c:a 1/2 effekten jämfört med 51S-1, och om driften är intermittent så är det nog bara den vanliga komponentåldringen som man behöver tänka på.
Man får dock vara uppmärksam på att t.ex. rörsocklar märkligt nog kan bli glappa i apparater som inte används så ofta.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
SM0AOM said:
...är det nog bara den vanliga komponentåldringen som man behöver tänka på...
Click to expand...

I "den vanliga komponentåldringen" ingår självklart åldring pga värme.
Och det spelar egentligen ingen roll vad som alstrar den värmen: Rumsvärme eller inre processvärme hos komponenten.
:(
Likvärdiga komponenter som finns i en rörbestyckad apparat åldras (åtminstone teoretiskt) mycket snabbare än dito i en transistoriserad apparat, om bägge apparaterna används lika mycket.

Man kan ju bara tänka på ytterligheten:
Ingenting kan åldras vid den absoluta nollpunkten (−273,15 celsiusgrader).
För att ett material ska kunna åldras ("sönderfalla") så krävs det alltid rörelse
hos atomerna och molekylerna.
Utan rörelse - inget åldrande.
Stor rörelse - snabbt åldrande.
Liten rörelse - långsamt åldrande.
Atomernas och molekylernas rörelse är värme och ingenting annat.

Så det bästa vore förstås att frysa ned sig :D
 
Last edited:
Hej !

Jag har några Collins 51J-4, trevliga apparater. Men ordet "trevlig" har nog skiftande innebörd för var o en. Jag tycker att de är riktigt vackra. Man bör komma ihåg att de är "lite joxiga" om man vill lyssna SSB, annars är de bra tycker jag.

När jag släpade in en 51J-4 på jobbet (Saab Automobile) så var det många som ryggade tillbaka för denna domedagsmaskin, uppenbarligen är de flesta inte riktigt vana med "riktiga radiomottagare" i kontorsmiljö... ha ha ha

Så till frågan om de är värda 3-4000:- Uppenbarligen är de det, tycker många.
Riktigt fina maskiner betingar ett avsevärt högre pris har jag sett.
En kpl sats med rör till en 51J-4 kan man hitta på Ebay för 99 USD, vilket gör att det går att hålla liv i dem, eller återuppväcka ett småtrött maskin.


(Är det någon som har ett 800 Hz filter till en 51J-4 så är jag intresserad!)
 
SM6OID said:
...Man bör komma ihåg att de är "lite joxiga" om man vill lyssna SSB, annars är de bra tycker jag...
Click to expand...

Jaha... "lite joxiga" ... är BFO:n liksom lite "fri" ... så att man justerar dess frekvens i förhållande till bandbredden ... eller hur är den "joxig" ?:confused:
 
51J-familjen har dels ingen AGC för SSB/CW och dels måste BFO:n justeras till rätt flank av filtret
för respektive sidband. Med lite övning lär man sig hanskas med dessa saker ganska snabbt.

Huvudinvändningen mot 51J
för rutinmässigt bruk är att avstämningsratten går ganska trögt, så stora "frekvensexkursioner" eller avsökning av banden kräver sin man.

Har också en 51J-4 (precis jämngammal med mig själv) på mitt skrivbord på jobbet. Den står primärt inställd på 3575 kHz CW med ett brett filter för att höra om det händer något på "surplus-frekvensen". Blir jag intresserad av något annat så kan en 51S-1 eller Racal RA6790 aktiveras.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
SM0AOM said:
51J-familjen har dels ingen AGC för SSB/CW ...
Click to expand...

"AGC", det är väl samma sak som "AVC" ?
Okej man menar att det känns obekvämt när en stark station i cw eller ssb plötsligt brakar in. Det har vi väl alla varit med om. Men det kan man nog överleva, tycker jag. AVCn använder jag bara när jag "patrullerar av" hela bandet. När jag väl pratar med en stark SSB-station stänger jag av AVCn för mer njutbar audio. (men det kan man förståss inte göra i en ring med olika starka signaler)

Men det är värre med den "flexibla" BFOn, tycker jag kanske. Det gäller att ligga rätt med den för att få bästa signastyrka och lägsta QRM.

:) Jag minns när jag var 16 år gammal och hälsade på SM2BAN/Hans i Gällivare-Malmberget (Numera SM2JKZ i Luleå). Han var lika ung och ivrig på radion som jag. Han hade då en gammal risig surplus-mottagare med nästan obefintlig selektivitet. Han ställde bara mottagaren mitt på 7mc bandets cw-del - sedan använde han BFOn :eek: när han rattade in de olika signalerna som fanns på bandet. Det gick hur bra som helst :D . LF-steget med sin enkla högtalare var så frekvenssmal att det fick fungera som "selektivitets-filter".

Hans hade också på den tiden en ombyggd "hets-modifierad" hf-sändare från Heathkit. Med nätaggregat av modell "bamse". Med allt detta matade han en slak VS1AA som hängde mellan det höga hyreshuset han bodde i och grannens. Och det var ju ett jättebra antennläge. 5 våningar högt och fritt.

Men Hf:ens energi ville dock inte alltid lämna sändaren för att snällt spridas ut via antennen. Man fick vara ytterst försiktig när man rattade sändaren. Även när man tafsade på handpumpens metallarm. Råkade man beröra frontplåten vid fel tillfälle brände man sig ordentligt. Då fräste det elakt och luktade stekt fläsk med svål :p

Bakom fronten fanns en hel del wattar som pumpades ut från det hysteriskt glödande slutröret :eek: (som kunda vara en svårt plågad 807a eller 6146a, minns inte längre)... Dessa nätter var det kokhett inne i pojkrummet, men det var jättekul.

Grabbarna från öststaterna stod i kö för oss. Det var U-prefix av alla de sorter. Jag minns särskilt en UT5:a som hade en cw som kved som en stucken gris. Han saknade nog både ellyter och drosslar i sitt nätaggregat. Han drev också fruktansvärt i frekvens.

När han körde sitt pass fick man hela tiden följa efter med mottagaren. När han äntligen lämnade över var han nära den yttre bandkanten så man fick snabbt ratta tillbaks till sitt eget läge (för den egna medhörningens skull).
Men denna UT5:a startade ändå alltid på rätt frekvens :eek:.

Det var förresten mitt allra första möte
med 7mcbandets cw-del :)
 
Komponentåldring

Det här med "komponentåldring" är inte så lätt som det ser ut.

Man brukar säga att hela system i drift, oavsett om de är rörbestyckade eller transistorbestyckade,
har ett felutfall på mycket lång sikt som följer Arrhenius-ekvationen, där risken för fel fördubblas vid en temperaturhöjning av 10 grader. Dock ska man inte ta detta alltför bokstavligt, eftersom det finns komponenter, t.ex. elektrolytkondensatorer, som helt slutar fungera vid sträng kyla. De flesta komponenter och system har därför specificerade minimi- och maximitemperaturer.

Hela denna problematik utreddes i början av 1960-talet inom flyg- och militärindustrin, vilket resulterade i standardverket "Reliability Engineering". Det följande resonemanget använder data från denna bok.

Beträffande de relativa felfrekvenserna i rör- respektive transistorbestyckade utrustningar så bestäms de övervägande av rörens livslängd. Elektronrör har ett felutfall som är minst 10 gånger större än elektrolytkondensatorers som i sin tur är 10 gånger sämre än vanliga motstånd och kondensatorer.
Diskreta transistorer är ytterligare c:a 10 gånger bättre än motstånd/kondensatorer.

Lutningen på kurvan över felfrekvens kontra omgivningstemperatur i intervallet 0 till 75 grader är ganska liten så länge som komponenterna inte överbelastas elektriskt, medan lutningen ökar påtagligt när temperaturen överskrider c:a 100 grader.

Om driften är intermittent så kommer rörens felfrekvens att dominera ytterligare, eftersom det är vid inkoppling som rör frestas hårdast, p.g.a. strömrusning i glödtråden. När man tar med i beräkningen att det ofta ingår fler komponenter i halvledarkonstruktioner, i synnerhet tidiga, för en given komplexitet i konstruktionen blir nettoeffekten ett "dött lopp" mellan rör- och transistorapparater när det gäller sannolikheten för fel som inte beror på rena rörfel.

Sedan 60-talet har dock förbättrade tillverkningsmetoder för halvledare, och i synnerhet uppfinningen och massproduktionen av integrerade kretsar, förändrat förhållandena till transistorernas fördel.

När elektronrören försvann ur militärelektronik och annan elektronik som hade en "hård" driftprofil försvann den dominerande systematiska felorsaken. Resterande fel har en mycket mer slumpmässig karaktär.

Lagringsbeständigheten hos passiva komponenter har varit tillräckligt bra för att apparater som nu är över 60 - 70 år gamla fortfarande går att använda. De fel som brukar uppkomma efter lagring och intermittent drift har för det mesta att göra med kemiska förändringar i kondensatorer av olika typer.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Hej !

Det som i mitt tycke gör mottagare som t.ex. 51J-4 "joxiga" att använda för SSB är inte BFO inställningen, den är ju förhållandevis enkel.
Det som komplicerar saken för den ovane är nog att man stänger av AVC (eller AGC) drar upp AF-gain fullt (eller nästan fullt) RF-gain blir det reglaget som man får styra volymen med. Så, det blir alltså lite rattande på avstämmning o RF-gain för att få ett begripligt tal. Kanske lite av ett I-landsproblem, men för den som är van med "lite modernare" detektortyper så uppfattas det nog som joxigt till att börja med.
(Det finns lite olika lösningar där man använder en produktdetektor, antingen extern eller intern, mer eller mindre ombyggt.)

Att använda en 51J för att "scanna kortvågen" ger nog förslitningsskador tämligen snabbt, mycket vridande på "BAND CHANGE" och avstämmning blir det. Däremot så tycker jag att avstämmningsratten inte är speciellt trög, i vart fall på en av mina apparater.

Det första jag gjorde på jobbet idag var att byta LF-slutrör (6AQ5) in min 51J-4, ljudet distade lite, men nu är det bra!
 
SM2BPA said:
Tusen Tack, Karl-Arne, det var ett intressant inlägg.
Tråkigt att gamla apparater inte funkar som nya...
Click to expand...

Tja, 40-50 år är ju en viss skillnad. Utvecklingen går ju inte tillbaka. Bara inse det, Collins på 50-70-talet var bra apparater men 30-40 år senare har utvecklingen sprungit ikapp med råge.

Gillar man museum så platsar en Collins Line, men vill man köra contest etc så platsar dom definitivt inte. Det enda idag som kan vara bra är filtren men tveksamt med dagens DSP.

Mvh Jan
 
Skall man jämföra Collins S-Line 32-S3B/75-S3C med någon annan "line", borde man alltså välja ett fabrikat av samma årtal/generation. Något annat kan rimligen inte vara rättvist.

Vad jag sett upphörde Rockwell Collins att tillverka amatörradioutrustning (KWM-380) år 1985. Den kommersiella DSP-receivern 95S-1A (1995-2000) låg i en prisklass för sig, men det vore intressant veta om någon jämfört den med en mera HAM-orienterad RX.

/ Göstha
 
Jag har både en HF-2050 (den första DSP-mottagaren som serieproducerades) och en 95S-1A,
och med dagens mått mätt är de i "övre medelklass".

Det som är riktigt bra med både HF-2050 och 95S-1 är MF-filterkurvorna, medan brussidband och spuriousundertryckning inte kommer upp till dagens toppklass. 95S-1 har dessutom problemet att den täcker 0 - 2000 MHz, vilket med nödvändighet leder till en hel del kompromisser.

Jakten på mottagardynamik har annars gått till en viss överdrift, en mottagare i dag med toppdata har en IM-begränsad dynamik i SSB-bandbredder på runt 100 dB. Problemet är bara det att de sändare man försöker undertrycka har grannkanalundertryckning av i bästa fall 70 dB.

Så länge man ansluter 60-talets mottagare till rimligt stora antenner så fungerar de nästan lika bra i operativa situationer som sina senare kollegor. I stort sett alla mottagare har en IM- begränsad dynamik som är bättre än sändarna. Det som var riktigt besvärligt förr var att
fiska fram svaga signaler mellan t.ex. megawatt-signalerna från rundradio på 7 MHz, men med en stegdämpare framför gick även det med dåtidens materiel.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top