Den lille elektrikern

På sätt och vis är det så. Elektrikern handlade mer om fysikaliska fundamenta. Arduino är mer systembyggande, servot är klart och ska ”bara” styras, likaså LCD:n. Man använder bibliotek med annans kod istället för att förstå interfacet (vilket väl är tur för databladet för 44780 är 70-ish sidor). Dessutom görs det i C och inte ens i assembler som vi nostalgiker hellre ser, för mer grundläggande förståelse.
 
Med risk för att döda den roliga nostalgidiskussionen... Men har inte elektroniklådorna bara ändrat form?
View attachment 8368
Ja det stämmer bra. Jag har flera Arduinos för diverse experiment och tester.

För övrigt började jag också med den lille elektrikern och en stor kemilåda. Men det blev elspåret som i sin tur slutade i it-träsket.
 
Jag minerade en gång trädgården med en kinapuff med en kanthaltråd runt stubinen. Sladd in till lådan, batteri och strömbrytare. Kanske blev det den värsta utskällning jag fick som barn...
Min värsta utskällning blev nog när jag tillsammans med en lite äldre lekkamrat minerade en grannes spruckna brevlåda i plast
med en "buntladdning" av kinapuffar. Lådan gick i två delar, och grannen fick tag i mig medan min lekkamrat hann undan.

"Släpades inför Pontius Pilatus" i form av min far, som skällde en del på mig mest för att det förväntades av honom.
När grannen hade gått, så började min far skratta åt situationen, och återvände dagen därpå med en lätt transportskadad, liten repa i botten, brevlåda i koppar, vilken överlämnades till grannen. Denne hade aldrig någonsin sett en så stilig brevlåda och blev därefter vänligt stämd mot oss så länge vi bodde där. Jag fick t.o.m. hänga upp ena änden av min 80m-dipol i ett av hans träd.'
Tänk vad ett par kinapuffar kan åstadkomma.
 
Inte så mycket utskällning som oro, jag var typ 7 år, har insett att man kan koppla i hop saker med varandra med hjälp av ledningstråd.

Tyvärr fick jag insikten att koppla kontakt ----> ledningstråd ----> uttag ger upphov till en väldig kortslutning, svartbränt uttag och en allt annat än lycklig mor.

Har väl antagligen det efter farsan, svetsar drar mycket ström, svarvade mässingproppar och svartbrända installationer var inte ovanliga när smederna varit framme....

Nåväl, lille elektrikern har nog skapat mycket intresse!
 
På sätt och vis är det så. Elektrikern handlade mer om fysikaliska fundamenta.
Experimenten i "Elektrikern" visar bl.a. Ohms, Faradays och Lenz lagar på en fundamental nivå,
och tydliggör sammanhang på enkla och konkreta sätt.

Arduino är mer systembyggande, servot är klart och ska ”bara” styras, likaså LCD:n. Man använder bibliotek med annans kod istället för att förstå interfacet (vilket väl är tur för databladet för 44780 är 70-ish sidor). Dessutom görs det i C och inte ens i assembler som vi nostalgiker hellre ser, för mer grundläggande förståelse.
Abstraktionsnivå i en Arduino är mycket högre, och det är via avbildningar av hur t.ex. ett servo arbetar som lärjungen får en förståelse. Samplade reglersystem blir ju styckvis linjära approximationer till de differentialekvationer som beskriver uppträdandet i tidsdomänen.

Att få till fungerande kod i ett sådant system kräver en hel del förståelse, men när man programmerar i högnivåspråk som C eller Java, och dessutom använder existerande kodbibliotek där man får förlita sig på att andra programmerare har gjort rätt, krävs trots det åtskilligt "sunt förnuft". Den som själv behöver skriva funktioner och subrutiner i assembler och sedan avlusa dem och därefter länka dem i överordnade program får både en djupare och bredare förståelse för problemlösning.

Det är ingen tillfällighet att Leventhals "6809 Assembly Language Programming" med tiden närmade sig lösbladssystem...
 
Experimenten i "Elektrikern" visar bl.a. Ohms, Faradays och Lenz lagar på en fundamental nivå,
och tydliggör sammanhang på enkla och konkreta sätt.


Abstraktionsnivå i en Arduino är mycket högre, och det är via avbildningar av hur t.ex. ett servo arbetar som lärjungen får en förståelse. Samplade reglersystem blir ju styckvis linjära approximationer till de differentialekvationer som beskriver uppträdandet i tidsdomänen.

Att få till fungerande kod i ett sådant system kräver en hel del förståelse, men när man programmerar i högnivåspråk som C eller Java, och dessutom använder existerande kodbibliotek där man får förlita sig på att andra programmerare har gjort rätt, krävs trots det åtskilligt "sunt förnuft". Den som själv behöver skriva funktioner och subrutiner i assembler och sedan avlusa dem och därefter länka dem i överordnade program får både en djupare och bredare förståelse för problemlösning.

Det är ingen tillfällighet att Leventhals "6809 Assembly Language Programming" med tiden närmade sig lösbladssystem...
Som Rodney Zacks Z80 assemblerbok
 
Jag försökte grilla ett isterband med 220. En banankontakt i vardera änden och sen slå på strömmen. Jag minns att det slog blåa blixtar inne i korven en stund innan proppen gick. Men rykande varm blev den!
 
Som Rodney Zacks Z80 assemblerbok
När jag "googlade" på den så fann jag att den nog hade förekommit på ETA-verkstaden/SK6AB. Den verkade
svagt bekant.

Min egen väg till programmeringen gick via PDP-11 assembler efter att ha genomlidit FORTRAN
i "Programmeringsteknik". Många "hobbyprogrammerare" var förtjusta i Z80, medan andra föredrog 8085.
I ett projekt blev jag introducerad till M6800 familjen, och en annan ETA-are ansåg att 6809 var det man skulle satsa på.

Det fanns lite prylar från Telefrang, bl.a. utvecklingssystemet PROSEX.

Jag upptäckte att 6809 och PDP-11 assembler är väldigt lika, och processorernas ortogonalitet, dvs att nästan alla register också kunde användas som indexregister förenklade programmeringen betydligt.

Snabbspolning framåt till 1985. och jag behövde skriva ett program för att felsäkert överföra stora bitmappar via
serielänk. Det var inte speciellt höga krav på responstid, så jag fick ett uppslag av en annan ETA-alumnus, och även en beskrivning i pseudokod hur programmet skulle göras. Som processor valdes ett CPU-kort med 6809 från Telefrang, vilket hade använts i Mobitex.

Sedan kom jag in på 68HC11 som är "svårt vanebildande" samt även på 68000, men till dessa fanns det bra C-kompilatorer och utvecklingsverktyg. Dock fortsatte jag att skriva i assembler för mindre program, och sådana som var tidskritiska.
 
Last edited:
Jag försökte grilla ett isterband med 220. En banankontakt i vardera änden och sen slå på strömmen. Jag minns att det slog blåa blixtar inne i korven en stund innan proppen gick. Men rykande varm blev den!

För de sena tiders barns, vilka inte växt upp med min mentor SM4COK(SK) "Tekniska Notiser" i QTC, uppbyggelse återges här den relaterade korvbehandlingsanordningen ur QTC 7/1968:

1660239917460.png
Sedan återgav Björn även "korvliknelser" i spalten när det här med UHF i samband med TV2 introduktionen
skulle förklaras.

1660240324405.png
 
Jag satt och läste den svenska boken till Philips EE2003 som är den låda som jag tror jag fick i julklapp på slutet av 70-talet.

Inser att jag nog inte följde boken från början utan var mest intresserad av att bygga något mera avancerat.

Dessutom kommer jag ihåg att jag brände någon av transistorerna och att jag fick någon ersättnings trissa på en radio affär men att det blev något spök.

Löda kunde jag dock redan.


Redan några år tidigare byggde jag en konverter från hobbex men det var nog en massa anledningar till att den aldrig fungerade.
 
Intressant med så många sprängämnesexperter här. Mitt bidrag är en liten historia som utspelade sig 1968 på radioklubben här i Lund då vi gick telegrafikurs för att bli radioamatörer.

En av kursdeltagarna var mer än måttligt klåfingrig och skulle skruva och pilla på allt. En s k mottagacentral som köpts från Försvarets Överskottslager för några kronor innehållande ett antal omkopplare för LF från fartygsstationen för telefonlinjer mellan radiohytt och telefonhytt m m minerades med några Kinapuffar, tunn kanthaltråd lindad runt stubinerna och ett 4,5 V batteri.

Tändledningarna kopplades via samtliga omkopplare och en papperslapp tejpades fast på apparaten. VARNING! OBS! Ställ inte in omkopplarna på röda markeringar då exploderar lådan. Lådan släpades till klubben och sedan var det bara att vänta. Det tog nån halvtimma innan den gedigna plåtlådan antog en svagt uppsvälld form med en stor glipa i fronten. Den klåfingrige blev så rädd att han rullade runt på golvet medan vi andra mer förberedda drog på smilbanden. En sjuhelvetes smäll minns jag att det blev!

Egentligen ett ganska farligt pojksteck men det gick ju trots allt bra. Den klåfingrige vågade sen aldrig röra ens radioapparaterna på klubben men blev så småningom både radioamatör och välutbildad ingenjör och fick vara med om att utveckla AXE-växlarna m m.
 
Jag satt och läste den svenska boken till Philips EE2003 som är den låda som jag tror jag fick i julklapp på slutet av 70-talet.

Inser att jag nog inte följde boken från början utan var mest intresserad av att bygga något mera avancerat.

Dessutom kommer jag ihåg att jag brände någon av transistorerna och att jag fick någon ersättnings trissa på en radio affär men att det blev något spök.

Löda kunde jag dock redan.


Redan några år tidigare byggde jag en konverter från hobbex men det var nog en massa anledningar till att den aldrig fungerade.
Kommer ihåg att jag byggde en antenn förstärkare från josty kit (som jag hade på min radio (antingen Bc348 eller Drake SSR-1) och i samma veva så fick jag in konstiga stationer på min klockradio så jag pratade med den lokala radio butiken (Norrlands Radio och TV), senare insåg jag att det var min antenn förstärkare som låg bakom det hela.
 
1660243996274.png

1660244122423.png

Bredbandsförstärkarna från Josty Kit var inte "ovillkorligt stabila". Just fenomenet att starka AM-stationer
kunde korsmodulera självsvängningen i en sådan så att stationer på mellanvåg eller kortvåg kunde höras
på FM-bandet gick att observera. Dock främst på billiga apparater vilka hade dålig AM-undertryckning.

Apropå "antennförstärkare" minns jag en episod som min klasskamrat på högstadiet vars föräldrar
hade TV-affär berättade om:

En person kom in i affären efter TV2-introduktionen och ville köpa en "antennförstärkare".
Bakom disken frågades det då om det var dålig mottagning eller "darrig bild".
"Nej", svarade kunden, "den nya antennen ser så liten och klen ut så den behöver nog förstärkas" :)
 
Den lille elektrikern dök upp först långt senare.
Lödpenna fick jag som julklapp när jag var väldigt ung.

Innan dess provade man med vad som fanns tillgängligt och gick att köpa för en eller ett par veckopengar.

Batteri och lampor var alltid kul som grund.

Ett känt svenskt batterifabrikat hade ett hölje av plast.
Skar man försiktigt av den nedre delen kunde man dra ut batteriet ur höljet.

En E10 glödlampa skruvades i hålet för pluspolen och en lite tråd drogs från hålet ner till kanten av höljet.
Lampan kunde sedan tändas och släckas genom att skjuta in eller dra ut batteriet.
diy_batterilampa.jpg
Som ficklampa var de inte så bra men det gick att göra en reflektor av aluminiumfolie som formades på överdelen av en glödlampa.

Än idag finns det att köpa ett 2R10 på 3volt som har löstagbart hölje.
Perfekt när man vill ha ett 1,5 volts batteri till ohm mätningen i de gamla analoga mätinstrumenten.
(Odelade passar de i äldre lucialjus)
 
Tillgången av 2R10 är tyvärr ojämn.
Det är flera år sedan jag såg sådana i kataloger.

Vi som använder Goerz Unigor "URI-metrar" ligger lite illa till i detta avseende.
1660246448592.png
 
.
På riktigt ett bra instrument!

Helt riktigt...

1660250130377.png
Under 80-talet så reste en Unigor A43 (bilden) i sin läderberedskapsväska, tillsammans med handverktyg, lödkolv (Weller+butaneldad), telegrafnyckel (!) Suhner klämtång + sortiment av koaxkontakter med mig förpackad i Televerkets fartygsradioserviceväska. En riktig och rymlig väska i tjockt äkta läder, ´fjärran från de "smäckiga" konstläderportföljer
som SJ höll sin tekniska personal med.

Jag hade fått väskan av en kollega som trodde att han blivit av med den genom ett flygbolag i tredje världens försorg,
och han skaffade då en ny. Efter ett halvår dök den ursprungliga väskan upp, fast med lite decimerat innehåll.
Märkligt nog hade främst "billiga" verktyg försvunnit, medan Suhner klämtången var kvar.

Denna väska reste sedan med mig under hela min fartygsradiotid, och även under en stor del av kustradiotiden.
Man fick inte vara rädd för att bära, minns hur Marconi 2955 radiostationsprovare kånkades uppför stegar i vattentorn mm.
En fördel med att vara arbetsledare kunde dock vara att andra kunde hjälpa till med att göra de tyngre lyften,

"Ingenjörn' ska väl inte bära den här tunga apparaten" kunde man ibland få höra från fältgruppspersonal,
och då blev man tacksam för erbjudandet om bärhjälp av HP141:an med sin trackinggenerator eller av SSA400 effektsteget.

Nu är apparaterna och instrumenten så små och har så diminutiva knappar så glasögonen måste fram för även de enklaste uppgifter. R&S FSH4 ligger numera på gränsen för vad som kan betjänas utan glasögon...

1660251559811.png
 
Ja det verkar som jag får hålla hårt i den förpackning 2R10 jag har i lådan.
SMC har dock batteriet på bild men det är lite oklart om det går att köpa där https://www.smc.se/sv/artiklar/batteri-2r10-3v.html

Multimetrarna från Unigor fungerar fortfarande fint och har en klart bättre förmåga att mäta strömmar i häradet av 10-50mA AC 50Hz än vad många nya digitalmultimetrar har.

Konstigt nog avger de flesta läderfodralen från den tiden ungefär samma doft!

Jag har tidigare beskrivit hur jag en gång jämförde Fluke 867, Sinclar DM350 och Norma präzisions messgerät genom att samtidigt mäta spänningen på ett 1,5 volts batteri.

Norman ställdes förstås med norrpilen mot norr men trots det skiljde det 1mV mellan instrumenten där digitalinstrumenten visade samma värde.
 
Back
Top