Ju mer komplext modulationssättet blir, ju tydligare "tröskeleffekt" märker användaren.
Helt linjära moduleringsmetoder, som telegrafi och SSB, saknar i princip tröskeleffekt, medan
FM får en allt tydligare tröskel när modulationsindex ökar.
Digitala moduleringsslag som DMR kan ses som ett specialfall av FM, där den ursprungliga talvågformen digitaliseras och sprids ut i både tids- och frekvensdomänerna och sedan sätts ihop efter demodulering för att återskapa talet.
När felhalten i den överförda digitaliserade meddelandet blir för stor kommer man inte längre att kunna återskapa originalmeddelandet, och funktionen upphör tvärt.
Man kan visa att ju större spridning av en viss informationsmängd som sker i frekvensplanet, ju högre blir överföringskapaciteten, men till priset att en allt tydligare tröskel uppträder när signal/brus-förhållandet försämras. Därför blir den användbara räckvidden mindre med digital modulering.
Phil Karn, KA9Q, har skrivit mycket om detta.