Elektrolyt kondensatorer

SM0YDO

Well-Known Member
Bult ellyter eller axiella kondensatorer för RÖR spänningar är det någon skillnad i prestanda på dom vad man väljer till sitt RÖR projekt
 
Varken kondensatorer eller motstånd presterar något, de är passiva komponenter. Ju större format på elektrolytkondensatorn desto bättre livslängd eftersom rippelströmmens inre uppvärmning blir bättre avledd.

Lennart
 
Håller nog med DFF här. Jag har byggt mycket rörapparater och sällan haft problem med ellyter. Det kan bero på att jag oftast väljer kondingar som har god marginal vad gäller driftspänning. Mina favoriter är ofta de hålmonterade med anslutningsänden ner i chassit, alternativt burkar som sitter i en "klämma" och monteras stående. Axialer med stor kapacitans måste ju ändå nästan alltid klämmas fast (pga storleken) och bultellyter har jag rätt begränsad erfarenhet av. Misstänker att det är annat än montagevarianten som avgör hur det går.
 
De kondingar man fann i antennrotorer (från andra sidan atlanten), bruna, med pappesisolation, blev sällan långlivade.
Så nog har tillverkningskraven, kvaliteten, betydelse.

De som sitter i träradio är förvisso gamla, men ofta är gummit hårt och stelt, dvs de läcker, så de torkar ut.
De lär ju vara tillverkade för att inte bli för dyra, en gång i tiden.

Andra fabrikat läcker ut gegga som förstör omgivningarna på kretskort.

SM4FPD
 
Trådskaparen avsåg rörspänningar. Jag använder ibland begagnade från 1960-talet vid mina radioreparationer, det avgörande är hur många drifttimmar och hur varm omgivning de har med sig i bagaget. Lågspänningselektrolyter i rörradio som brukar vara uttorkade är slutrörets katodavkoppling och den på 4-10 µF i FM-detektorn. CDR:s bipolära 50-voltare i manöverlådorna utsätts för hög växelström, en anledning till uttorkning.

Lennart
 
Jag tänkte just på anodspänningskondingarna, det är ju allt som oftast brum i äldre rörradio.
De bipolära kondingarna i rotorerna, används bara några sekunder per gång, så det är knappast att de jobbar som får dem att gå hädan.
Snarare tiden...
Jag har lagat färre rörprylar än du Lennart, men förstärkare, PA och Gitarrförstärkare tycker jag nog kopplingskondingarna är de som går sönder mest, de läcker...
I BC-348 var det avkoplingarna som satt gömda inne i MF burkarna som blev kortslutna.
I indusriapparater, mätförsärkare, chopperstärkare i registrerande instrument etc, är kondensatorfel något som ytterst sällan existerar.. Men de är då byggda med komponeter av högre kvalitet.
Men vi har alla olika erfarenheter.....
Här ligger en TRIO 9R59 som skulle vara kul att få liv i, den brummar något otroligt så anondspänningslytarna lär vara helt urtorkade.

Sm4FPD
 
Jag har några sådanna här kondensatorer men dom kanske är overkill till ett Edison slutsteg
 

Attachments

  • 16363946445654676622120092744505.jpg
    16363946445654676622120092744505.jpg
    1,2 MB · Views: 21
Här en annan splitter ny kondensator som är köpt ifrån Ask Jan First som ska vara till en Philips rörtuner som står på lut
 

Attachments

  • 1636403014915508941139264021231.jpg
    1636403014915508941139264021231.jpg
    1,2 MB · Views: 16
Alla rörkretsar är ju inte likadana. Beroende på vad man har att jobba med avseende nättrafo, slutstegsvariant etc kan ju kraven bli dramatiskt olika mellan olika apparater.

Att knö in 470 µF i ett filter för 400 V 200 mA eller liknande är kanske inte nödvändigt och ska de sitta direkt efter likriktaren har man lite att fundera över vad gäller inkopplingstransient och rippelström. Har man möjlighet att designa fritt kanske det bästa är ett L-C-L-C -filter om det bara handlar om låg rippelspänning, men jobbar man med push-pull slutsteg blir ju kraven på filtrering lite lägre. Och drosslar är ju dyra, tunga och stora...

Steg 1 måste vara att designa filtret (komponentvärden) efter behov.
Steg 2 att välja komponenter efter vad man vet eller kan luska ut vad gäller kvalitet/livslängd
Steg 3 montage, blir väl lite hur man är "tvingad" om det är rep/revision, eller fritt val vid eget nybygge.
 
så har det här schemat att gå efter
 

Attachments

  • B9B54D6D-FB5A-440B-9448-23AAD5251FA0.jpeg
    B9B54D6D-FB5A-440B-9448-23AAD5251FA0.jpeg
    15,1 KB · Views: 37
Hmm... Min gamla dator kan inte förstora schemat så man kan läsa komponentvärden, men det rimliga är väl att gå på det som föreslås i schemat, kanske +20% för bättre grundfiltrering, och sedan försöka hitta kondingar med god kvalitet. Om man inte är helt bekant med alla olika specar som säkert finns, kan man gå på vad kondingarna tål för maximal rippelström och/eller att de är specade för ett högt temperaturområde, då bör de vara lite "tuffare" än de allra enklaste. Mekanisk utformning kan jag tänka mig får bli prio 2.

Det som sitter direkt efter likriktaren (?) kan jag inte ens se vad det är, är det en C och ett litet seriemotstånd till nästa C? Det kan ju vara ett arrangemang för att hålla igen inkopplingsströmstöten, vilket blir viktigt med större filterkondingar.
 
Proceduren för att dimensionera en likriktare för sådana förstärkare är grovt denna:

1) Räkna ut medeleffekten som anodspänningar + glödspänningar förbrukar.

2) Lägg på 20 % för spänningsfall

3) Välj transformatorkärna

4) Ta reda på en transformator med lindningar som kan leverera
tillräckliga spänningar och strömmar

5) Mät upp sekundärlindningens resistans

6) Räkna ut hur stor ingångskondensator som behövs för att få 10 %
p-p rippel för den aktuella lasten, för helvågslikriktning blir ripplet I/(2*f*C) och löser man ut C för 250 V utgångsspänning och 150 mA blir detta 55 µF.

7) Efterföljande filtersektioner minskar ripplet ytterligare, i synnerhet när lastströmmen är liten

8) Varje filtersektion med 1000 ohm serieresistans och 50 µF kondensator reducerar ripplet med grovt räknat en faktor 25, så
det blir 1 V kvar efter den andra och 40 mV efter den tredje.
 
-AOM>3) Välj transformatorkärna

Inte helt enligt ämnet, men eftersom jag är stolt över att ha kunnat till internet ge vidare litet av tidigare årgångars kunskap får ni detta igen (OK, 2003 var nog i internetåldern ändå. Jag hade för mig att detta var från de A5-häftade QTC jag en gång hade.):

I QTC nr 1 2003 beskriver Karl-Henry Andersson SM5IAL följande metod för att ta reda på karaktäristiken för okända krafttransformatorer.

1. Identifiera trolig primärlindning.
2. Öka spänningen över lindningen tills strömmen stiger brant. Om detta t.ex. sker över 230 V är det sannolikt att primären är för 230 V.
3. Anslut trafon till rätt primärspänning och mät tomgångsström och sekundärspänning/ar.
4. Transformatorer kan som regel belastas till 5% spänningsfall på sekundärsidan. Vrid ner primärmatningen till 0V. Kortslut sekundären och öka primärspänningen till 5% av primärspänningen. Strömmen genom primären är nu den maximalt tillåtna.
5. Maximal sekundärström bestäms ur spänningsförhållandet och magnetiseringsströmmen för primären. Den senare kan uppskattas till 10% av maximal primärström. Maximal sekundärström blir då (I_pri - I_mag) x (U_pri / U_sek).
6. Kopparförlusterna bestäms av lindningarnas resistans och strömmen genom dem. Järnförlusterna kan normalt uppskattas till mellan 50% och 100% av kopparförlusterna.
7. De flesta trafos bör inte belastas mer än ca 40 graders temperaturstegring vid full last. Man skall alltså inte bränna sig om man lägger handen mot lindning eller kärna.
8. Om man kan mäta lindningarnas diameter kan man använda tumregeln att endast i undantagsfall belasta lindningarna med mer än 3A/mm^2 koppararea.
 
Kompletterande tips / Erfarenheter från surplushörnan...

Den som inte har en variac kan prova okända transformatorer
genom att ansluta en (gammaldags) glödtrådsbaserad glödlampa
i serie med den lindning man tror är primären. Äldre svensktillverkade
transformatorer har oftast lindningar för 110-220V i serie.
Då är det hyfsat enkelt att hitta den största resistansen.

Amerikansktillverkade transformatorer har oftast två primärlindningar
som kopplas i parallel eller serie beroende på om de skulle anslutas
till 117 eller 234V. Då kan det vara litet klurigt att lura ut
hur lindningarna är orienterade. Råkar man ansluta dom i motfas
blir det "mindre" bra.

Glödlampan blir räddningen.
En hederlig 60-Wattare fungerar bra till mindre trafar.
Lampan blinkar till vid start men sedan skall den inte
lysa, alternativt lysa svagt.
 
PÅ Youtube finns mängder av exempel på mycket sofistikerade "dim bulb limiters" som kan ha mängder av glödlampor som kan kopplas in med strömbrytare och mätning av ström och spänning. Oftast duger det nog gott med en enkel lamphållare och ett urval av lampor med olika effekt att koppla in. Möjligen att det kan vara praktiskt med en brytare som kortsluter lampan när man är modig nog att mata på full nätspänning.

En stor fördel med glödlampsmetoden framför vridtrafo är det skydd man får ifall det skulle hända något. I synnerhet under den första felsökningen kan ju något plötsligt haverera och då får man både en visuell indikering av det plus att strömmen begränsas så det
förhoppningsvis inte händer något katastrofalt innan man hinner stänga av.
 
"Rundradiomottagartransformatorer" är ofta dimensionerade för
30-40 grader temperaturhöjning i ett trångt och oventilerat hölje samt för kontinuerlig drift. Dessutom användes högvakuumlikriktardioder som har ett rejält framspänningsfall och även kräver glödeffekt.

Sammantaget så kan man belasta en sådan transformator vid intermittent drift när man använder Si-likriktare med runt 30% mer än vad kärnarean motsvarar. Det brukar vara spänningsfallet vid belastning som sätter gränsen.
 
Jag undrade bara om det är skillnad i prestanda på axiella ellytar och bägarlytar om jag ska välja en 100 uF 500 V eller
en 2 x 50 uF burkellyt där jag parallellkopplar sektionerna Nordström Audio har på lager
 

Attachments

  • BD69473A-9487-44AA-B98E-7CC265FDF8B0.jpeg
    BD69473A-9487-44AA-B98E-7CC265FDF8B0.jpeg
    23,5 KB · Views: 4
  • 8DE3EC2B-1B1F-40EE-B3EC-96D4F8FE9DD3.jpeg
    8DE3EC2B-1B1F-40EE-B3EC-96D4F8FE9DD3.jpeg
    12 KB · Views: 4
Jag har sett flera gamla "burklytar" med texten "Red outer" på. De har då haft en av anslutningarna till sektionerna rödmarkerad. Jag har tolkat det som att den rödmarkerade fysiskt ligger ytterst i burken och därmed borde få bäst kylning vilket i sin tur borde innebära att den bör ligga närmast likriktaren rent elektriskt för att ta hand om mest rippel.

Frågan är hur det ser ut inne i nytillverkade bultlytar med flera sektioner, om de är uppbyggda som förr med en inre sektion närmast kärnan och de andra liggande utanför, eller om det helt enkelt är så att man lagt in ett par vanliga elektrolyter inne i ett ytterhölje. På youtube finns en del filmer från renoverare som "re-stuffar" gamla burkar med nytt innehåll (=en eller flera nytillverkade) och de stör sig väl på att det avviker utseendemässigt att bara ta bort burken och ersätta med några nya (ofta färgglada) lytar på platsen. Själv orkar jag aldrig med sådant utan ser bara till funktionen och räknar med att den som är dum nog att kolla in i en apparat som jag meckat med får finna sig i att det ser ut som det gör. :)
 
När jag var mindre hade jag mani på att plocka sönder komponenter för att se vad det var innuti tex kondensator burken
och vad.jag förstår så finns det Våta och torra ellytar och sk Black gate kondensatorer för Audio bruk men dom
tillverkas inte men det går att hitta på nätet lite här och där och organiska Panasonic ellytar vad jag har förstått

MVH SM0ydo

här har du en bild på en skaplig ellyt som jag har i hyllan som man kan Esr mäta för att se hur den mår
 

Attachments

  • image.jpg
    image.jpg
    1,2 MB · Views: 20
Back
Top