SM6OID
ANODFANTAST
Hej!
Skall dela med mig av en lång historia som änligen kom, mer eller mindre, till sitt slut härom dagen.
Farfar och farmor hade en DUX radiogrammofon, årsmodell 1955 om jag inte misstar mig. Denna tingest är delvis skulden till mitt radiointresse, med dess skalor i olika färger samt det MAGISKA ÖGAT som tittade på mig.
Många "märkliga" röster strömmade ut ur högtalaren när jag rattade runt, när man blev lat kunde man, med hjälp, få spela lite stenkakor. Kommer i synnerhet i håg "Den ensamma hunden" med Fridolf Rhudin...
Men, som vi alla vet(?) så blir magiska ögon som EM34 lite ljussvaga med tiden, så jag ville att det skulle vara mörkt när jag skulle lyssna på radio, mest för att kunna se det magiska ögat bättre men givetvis för att skalorna lyste så mysigt. Nåväl, ibland så var det inte praktiskt att jag skulle få mörklägga i den omfattning jag ville, farfar fann på lösningen. "Vi får gå och köpa ett nytt rör". Sagt o gjort, vi tog en promenad till "Radio Strandberg", jag kommer inte ihåg vad "gubben" Strandberg hette i förnamn, men trevlig var han. I vilket fall som helst så förklarade farfar "problemet", men svaret vi fick vart inte så upplyftande för en förväntansfull 4½-åring. "Vi har inte några sådana rör på lager, dessutom är de lite dyra". Rent ut sagt, fy fan vad besviken jag blev! "Radio Strandberg" tyckte synd om mig så jag fick tre 10-öringar att köpa godis för, detta utspelade sig kring 1971, så man fick ju faktiskt "en hel del" för slantarna. Vi gick hemmåt, jag mycket besviken, på vägen stannade vi till hos Astor som hade kiosk och kaffé. Jag fick mina godisar, farfar berättade varför jag var så ledsen varpå jag fick lite extra med godisar av farbror Astor.
Sedan dess har jag alltid tänkt på den där dagen då jag blev besviken på att EM34 inte var lagervara, jag tänkte att en dag skall jag banne mig sätta dit ett nytt rör. Det gjorde jag i måndags kväll, vilken märklig känsla det var och vilka minnen det återupplivade. Givetvis är farfar och farmors gamla DUX med alla stenkakorna omsorgsfullt bevarad, för "den var min" redan för länge sedan.
Jag "städade" i några flyttlådor med oktalrör, tänket att det kan vara intressant att kolla vad man har i gömmorna, tror på tusan, jag hittade TRE (3) kartonger med helt nya EM34. Att jag inte redan visste detta berodde på att de låg i kartonger avsedda för PL519...
Slutet Gott, Allting Gott!
Skall dela med mig av en lång historia som änligen kom, mer eller mindre, till sitt slut härom dagen.
Farfar och farmor hade en DUX radiogrammofon, årsmodell 1955 om jag inte misstar mig. Denna tingest är delvis skulden till mitt radiointresse, med dess skalor i olika färger samt det MAGISKA ÖGAT som tittade på mig.
Många "märkliga" röster strömmade ut ur högtalaren när jag rattade runt, när man blev lat kunde man, med hjälp, få spela lite stenkakor. Kommer i synnerhet i håg "Den ensamma hunden" med Fridolf Rhudin...
Men, som vi alla vet(?) så blir magiska ögon som EM34 lite ljussvaga med tiden, så jag ville att det skulle vara mörkt när jag skulle lyssna på radio, mest för att kunna se det magiska ögat bättre men givetvis för att skalorna lyste så mysigt. Nåväl, ibland så var det inte praktiskt att jag skulle få mörklägga i den omfattning jag ville, farfar fann på lösningen. "Vi får gå och köpa ett nytt rör". Sagt o gjort, vi tog en promenad till "Radio Strandberg", jag kommer inte ihåg vad "gubben" Strandberg hette i förnamn, men trevlig var han. I vilket fall som helst så förklarade farfar "problemet", men svaret vi fick vart inte så upplyftande för en förväntansfull 4½-åring. "Vi har inte några sådana rör på lager, dessutom är de lite dyra". Rent ut sagt, fy fan vad besviken jag blev! "Radio Strandberg" tyckte synd om mig så jag fick tre 10-öringar att köpa godis för, detta utspelade sig kring 1971, så man fick ju faktiskt "en hel del" för slantarna. Vi gick hemmåt, jag mycket besviken, på vägen stannade vi till hos Astor som hade kiosk och kaffé. Jag fick mina godisar, farfar berättade varför jag var så ledsen varpå jag fick lite extra med godisar av farbror Astor.
Sedan dess har jag alltid tänkt på den där dagen då jag blev besviken på att EM34 inte var lagervara, jag tänkte att en dag skall jag banne mig sätta dit ett nytt rör. Det gjorde jag i måndags kväll, vilken märklig känsla det var och vilka minnen det återupplivade. Givetvis är farfar och farmors gamla DUX med alla stenkakorna omsorgsfullt bevarad, för "den var min" redan för länge sedan.
Jag "städade" i några flyttlådor med oktalrör, tänket att det kan vara intressant att kolla vad man har i gömmorna, tror på tusan, jag hittade TRE (3) kartonger med helt nya EM34. Att jag inte redan visste detta berodde på att de låg i kartonger avsedda för PL519...
Slutet Gott, Allting Gott!
