Definitionen på "balanserad" är att överföringen sker via två ledare vilka båda har potential gentemot en referens som man ofta kallar för "jord".
Vid perfekt balansering så flyter exakt lika mycket ström i ett givet ögonblick åt det ena hållet i en av ledarna, som det gör i samma ögonblick åt det andra hållet i den andra. Sedan påverkas också överföringen om en last av något slag ansluts till vilken som helst av ledarna.
En balanserad överföring ska i teorin inte förlora någon energi genom strålning, eftersom det flyter exakt lika mycket ström fast åt skilda håll i ledningarna, men i praktiken tvingas man räkna med lite förluster den vägen.
En obalanserad krets däremot har också två ledare, men där har bara den ena potential mot referensen eller "jord". Den andra ledaren är ansluten till "jord". En obalanserad överföring utförs gärna med koaxialkabel, för då kan man låta den ena ledaren omge den andra och då blir anordningen "självskärmande".
Om man tänker sig att en "stege" eller balanserad matarkabel är ansluten till en perfekt balanserad antenn men matas från en obalanserad utgång, så kommer en jämvikt mellan den ena ledaren och den andra att uppstå. Den sida som är ansluten till "chassiet" kommer att få en lägre potential jämfört med omgivningen än den ledare som matas från den andra kontakten. Då uppstår en strömobalans mellan ledarna, och matarledningen börjar då stråla något. I praktiken får detta ganska liten inverkan, eftersom det inte går att göra några perfekt balanserade stegmatade antenner.
En "balun" på utgången till en obalanserad "tuner" kommer att utsätta balunen för ganska stora påkänningar när den arbetar i laster som den inte är avsedd för. T.ex. om man låter en 1:4 balun som är konstruerad för att omvandla 50 ohm obalanserat till 200 ohm balanserat arbeta i en impedans som har ett belopp av flera hundra ohm så blir spänningarna över den högre och kan i värsta fall leda till överslag eller att magnetiska kärnor slutar att fungera som avsett. Sedan är det svårt att göra baluner som har bra egenskaper i stora frekvensområden.
Ett kritiskt mått för en balun är det som man kallar för "common-mode impedansen", som är ett mått på hur effektivt som utgångarna är skilda från den jordförbundna ledaren hos ingången. Man strävar efter en "CM-impedans" på minst några hundra ohm hos en 1:1 balun, och tusentals ohm hos baluner för större omsättningsförhållanden.
Att göra en balun med hög CM-impedans i ett stort frekvensområde är mycket svårt och kräver speciella lindningsmetoder och kärnor.
En "UnUn" är en transformator som omvandlar mellan två obalanserade impedanser,
alltså sådana där den ena ledaren är kopplad till "jord".
Om man använder en balun istället för en UnUn blir påverkan mindre än om man skulle använda en UnUn istället för en balun. Dock är ofta UnUn-transformatorer ofta avsedda att omvandla mellan vitt skilda impedanser, en vanlig sådan är 1:36 eller 1:49, och det är i princip omöjligt att göra en bredbandig baluntransformator för sådana omsättningsförhållanden.