SM0KBW
Well-Known Member
Jag har aldrig rattat den men min första invändning är dess totala avsaknad av estetiska värden, bland det fulaste jag sett i radioväg faktiskt!
Men det är klart, skönheten finns i funktionen förstås
Enfaldigt & enformigt otänkt
- Thread starter SM7EQL
- Start date
Jag har aldrig rattat den men min första invändning är dess totala avsaknad av estetiska värden, bland det fulaste jag sett i radioväg faktiskt!
Men det är klart, skönheten finns i funktionen förstås
SM2VJX
Riktig radioamatör!
På min farmors äldreboende (hon är 93 år) har jag sett att många har en fjärkontroll till tv'n med bara Av/På, Kanal + och - samt Ljud + och - samt att alla microvågsugnar bara har ett tidvred modell äggklocka.
Man skulle kunna tänka sig en utbytbar frontpanel till HF riggen, handlaren ställer in riggen med ett datorprogram till fabriksinställningar, smackar på en trerattars frontpanel och levererar ut till kund.
Bakpå radion skulle man kunna ha en reset knapp, så att om någon går vilse i inställningarna av dom tre rattarna så kan man fabriksåterställa själv.
Det är klart att det finns dom som vill ha det så, varsågoda att utveckla produkter för den kundgruppen!
Man skulle kunna tänka sig en utbytbar frontpanel till HF riggen, handlaren ställer in riggen med ett datorprogram till fabriksinställningar, smackar på en trerattars frontpanel och levererar ut till kund.
Bakpå radion skulle man kunna ha en reset knapp, så att om någon går vilse i inställningarna av dom tre rattarna så kan man fabriksåterställa själv.
Det är klart att det finns dom som vill ha det så, varsågoda att utveckla produkter för den kundgruppen!
SM0AOM
Well-Known Member
Jag har aldrig rattat den men min första invändning är dess totala avsaknad av estetiska värden, bland det fulaste jag sett i radioväg faktiskt!
Men det är klart, skönheten finns i funktionen förstås
Beträffande den lite "dåliga känslan" i frekvensratten beror den på att en liten likströmsgenerator genererar styrspänningen för logiken. En lätt hysteres är tyvärr ofrånkomlig i en sådan lösning.
När det gäller utseendet brukar invändningarna om detta försvinna när ett par-tre CR91-or väl sitter monterade i operatörsbordet...
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Sagt av en som tycker privatradioapparater har estetiska värden i särklass:
Jag tror du har fel i detta. Vi som använder CR91-or (eller andra s.k. "Premium-RX") behöver inte göra oss till, därför att vi redan tillhör "de stora grabbarna" i olika roller som yrkesfolk inom området; som yrkesoperatörer, ingenjörer och konsulter inom professionell radio.
I en annan tråd citerades en slogan från 50-talet:
"The modest man drives a Bentley"
Denna sammanfattar saken på ett sätt som det jämförelsevis fattiga svenska språket inte riktigt går i land med.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Jag tror du har fel i detta. Vi som använder CR91-or (eller andra s.k. "Premium-RX") behöver inte göra oss till, därför att vi redan tillhör "de stora grabbarna" i olika roller som yrkesfolk inom området; som yrkesoperatörer, ingenjörer och konsulter inom professionell radio.
I en annan tråd citerades en slogan från 50-talet:
"The modest man drives a Bentley"
Denna sammanfattar saken på ett sätt som det jämförelsevis fattiga svenska språket inte riktigt går i land med.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Ungefär samma tillbaka. Sagt av nån som tycker en kanalradio med och för en "utbildad operatör" slår en vältränad, motiverad, kunnig amatör med en avancerad apparat på fingrarna.
Jag kör SAAB Turbo med Trionic 5. Vet man nåt om motorer vet man varför. För en chaufför kanske det kan kvitta. Eller kanske en riktig nostalgiker helst inte vill ha nån automatisk motorstyrning och som på den gamla fina tiden ställa tändläget med ett separat manuellt reglage kontinuerligt under körning?
Ser även fram emot OID:s syn på detta!
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Hmmm. Undrar om en upphottad variant av CR91 med kromade knappar och front av plast alternativt tuggad papp skulle gå hem hos de professionella användarna.
Vill minnas att det finns ett företag i USA som bygger om plastradioapparater till "military look" vilket jag kan tänka mig att folket som bär armbindlar gärna hugger lös på. Tiden är kanske inne för ICOM m fl att sälja plastskal till sina apparater så att de lättledda radiooperatörerna kan få precis den "look" de vill?
OID sammanfattning är annars rakt på sak och vi kan väl bara konstarera att i princip all kommersiell KV-radioutrustning för professionellt bruk följer en väl inarbetad designstil som lätt låter sig byggas samman i större system, för det mesta i 19" rackstativ. Funktionalitet före utsmyckning och pling plong klockor och visslor.
/Bengt
Vill minnas att det finns ett företag i USA som bygger om plastradioapparater till "military look" vilket jag kan tänka mig att folket som bär armbindlar gärna hugger lös på. Tiden är kanske inne för ICOM m fl att sälja plastskal till sina apparater så att de lättledda radiooperatörerna kan få precis den "look" de vill?
OID sammanfattning är annars rakt på sak och vi kan väl bara konstarera att i princip all kommersiell KV-radioutrustning för professionellt bruk följer en väl inarbetad designstil som lätt låter sig byggas samman i större system, för det mesta i 19" rackstativ. Funktionalitet före utsmyckning och pling plong klockor och visslor.
/Bengt
Kustradio WCC
Lite "off subject":
1967 gjorde jag och W3ORU ett studiebesök på en av världens största kustradiostationer, Chatham Radio, WCC.
På HF använde man sig av AR-88! Expeditionsförfarandet på telegrafi innebär att ett fartyg kallar kuststationen på ett anropsband och när kontakt har etablerats talar fartyget om vilken arbetsfrekvens han kommer att använda för telegramutväxlingen.
"Telegramoperatören" på kuststationen måste då "hitta" fartyget på den angivna arbetsfrekvensen i ett myller av signaler från andra fartyg i kontakt med andra kuststationer.
AR-88 var utrustad med en "loggskala" 1 - 100, ej kalibrerad i kHz. 1967 hade Collins, RACAL m fl direktvisande mottagare i kHz.
Operatörerna på WCC hade "lathundar" vad varje marint bands kHz motsvarade loggskalans grader.
Detta är ett bevis på vad erfarna operatörer kan åstakomma med en AR-88, tillverkad under WW2, med några få reglage.
WCC (RCA) var en av de bästa kusradiostationerna för långdistanstrafik i framförallt Nord- och Sydatlanten samt Indiska oceanen. Hördes bra och
var alltid rappa på att svara.
73
Bengt
SM6APQ
Lite "off subject":
1967 gjorde jag och W3ORU ett studiebesök på en av världens största kustradiostationer, Chatham Radio, WCC.
På HF använde man sig av AR-88! Expeditionsförfarandet på telegrafi innebär att ett fartyg kallar kuststationen på ett anropsband och när kontakt har etablerats talar fartyget om vilken arbetsfrekvens han kommer att använda för telegramutväxlingen.
"Telegramoperatören" på kuststationen måste då "hitta" fartyget på den angivna arbetsfrekvensen i ett myller av signaler från andra fartyg i kontakt med andra kuststationer.
AR-88 var utrustad med en "loggskala" 1 - 100, ej kalibrerad i kHz. 1967 hade Collins, RACAL m fl direktvisande mottagare i kHz.
Operatörerna på WCC hade "lathundar" vad varje marint bands kHz motsvarade loggskalans grader.
Detta är ett bevis på vad erfarna operatörer kan åstakomma med en AR-88, tillverkad under WW2, med några få reglage.
WCC (RCA) var en av de bästa kusradiostationerna för långdistanstrafik i framförallt Nord- och Sydatlanten samt Indiska oceanen. Hördes bra och
var alltid rappa på att svara.
73
Bengt
SM6APQ
Last edited:
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Kul att höra om WCC och AR88-orna. Det finns en hel del klipp på YouTube från kustradiostationer där man kan studera vilken utrustning de använde och hur operatörsplatserna var uppbyggda. En av de häftiga är en italiensk dokumentär i tre delar från Roma Radio där massor av operatörer sitter i en jättesal och tjattrar. Vi som hörde Roma Radio på 60-talet minns ekot! En tidsresa.
Rent generellt ser det ganska ålderdomligt ut med gammal utrustning som levt kvar långt efter bäst före datum. Några kuststationer hann precis med att införskaffa för tiden hypermoderna transistoriserade apparater som sedan användes en kort period fram tills nedläggningen blev ett faktum och stationerna jämnades med marken.
Hur många väl avgränsade generationer radioutrustning förekom inom kust/marinradio och vilka var de och ungefär inom vilken tidsperiod?
Nu en annan sak...
Jag har under den gångna veckan surfat runt en hel del på nätet för att kika lite på typisk "amatördesign" av apparater från de senaste 30 åren eller så. Här tycker jag mig kunna skönja tre huvudgrupper.
En grupp och den avgjort största där "snabb funktion" fått stå före utseende och hantverk. Jag känner igen många byggen som mina egna i denna gruppen. Särskilt alla de enkla sändare m m som byggdes tidigt i karriären för att användas snarare än för att det var kul att bygga. Typiskt för dessa apparater är att chassiet består av ett enkelt al-chassie med en lös frontplåt. Rickigt och ostabilt. Man tager vad man haver. Hölje saknas för det mesta. Låg el- och personsäkerhet. Rattar och reglage ser ut att ha hamnat lite slumpmässigt på fronten och ofta verkar byggaren inte ha haft tillgång till skjutmått eller linjal. Utstickande axlar utan rattar. Olika sorters rattar. Inga hjälptexter på fronten mer än möjligen halvsneda klisterettiketter med handskrivna texter eller på senare tid ledtexter skrivna med tuschpenna. Fult men funktionellt. Här var det bråttom att bli färdig.
I nästa grupp som är betydligt mindre finner vi apparaterna där mer tid lagts på det estetiska och att placera rattar och reglage på ett mer symmetriskt sätt. Enhetliga rattar av samma fabrikat. Byggaren har definitivt haft tillgång till skjutmått, linjal och vinkelhake. Detaljstuderar man mekaniken så ser man att plåtar bockats i vinkel och hål gradats av. De synliga reporna på frontplåtarna är färre och ofta är fronten målad. Märkningen varierar från Dymo-etiketter och gnuggisar för länge sedan till lösa små skyltar och graverade texter. Ofta är apparaterna försedda med hölje och även korrekt avsäkrade på nätsidan. Snygga funktionella apparater. På senare tid har jag byggt några få sådana apparater men som i flera fall mest byggts för att det varit kul snarare än att de verkligen behövdes. Fritidssysselsättning helt enkelt.
Sista gruppen innehåller de riktigt fina hembyggena där allt är skinande blankt och där slutresultatet verkligen är urtjusigt. Detaljerna skvallrar om hantverksskicklighet, gott om tid och tillgång till verkstad eller kanske någon snäll kompis som kan bocka plåt på jobbet, gravera eller sprutmåla. En del apparater är byggda kring kommersiellt tillgängliga apparatlådor och 19" racklådor. Även denna grupp är förmodligen förhållandevis liten inom amatörradiorörelsen. Betydligt större bland audiofolket där vi kan se helt fantastiskt fina byggen - med rör.
Kikar man sedan vidare på lite mer moderna "apparater" och hembyggen i nutid och där datorn fått en central plats så hamnar fokus mer på lösa kretskort som i bästa fall monterats i en standardlåda med kontakter till dator och annan utrustning. SDR-radios o likn.
Man kan fundera på hur framtidens hemmabyggda radioapparater kommer att se ut. Särskilt många fler apparater i traditionell klassisk stil lär nog inte skruvas ihop annat av rent nostalgiska skäl byggda av oss som har en naturlig koppling till gammal teknik som var toppmodern i vår barndom eller dom som drabbats av retro-flugan.
/Bengt
Rent generellt ser det ganska ålderdomligt ut med gammal utrustning som levt kvar långt efter bäst före datum. Några kuststationer hann precis med att införskaffa för tiden hypermoderna transistoriserade apparater som sedan användes en kort period fram tills nedläggningen blev ett faktum och stationerna jämnades med marken.
Hur många väl avgränsade generationer radioutrustning förekom inom kust/marinradio och vilka var de och ungefär inom vilken tidsperiod?
Nu en annan sak...
Jag har under den gångna veckan surfat runt en hel del på nätet för att kika lite på typisk "amatördesign" av apparater från de senaste 30 åren eller så. Här tycker jag mig kunna skönja tre huvudgrupper.
En grupp och den avgjort största där "snabb funktion" fått stå före utseende och hantverk. Jag känner igen många byggen som mina egna i denna gruppen. Särskilt alla de enkla sändare m m som byggdes tidigt i karriären för att användas snarare än för att det var kul att bygga. Typiskt för dessa apparater är att chassiet består av ett enkelt al-chassie med en lös frontplåt. Rickigt och ostabilt. Man tager vad man haver. Hölje saknas för det mesta. Låg el- och personsäkerhet. Rattar och reglage ser ut att ha hamnat lite slumpmässigt på fronten och ofta verkar byggaren inte ha haft tillgång till skjutmått eller linjal. Utstickande axlar utan rattar. Olika sorters rattar. Inga hjälptexter på fronten mer än möjligen halvsneda klisterettiketter med handskrivna texter eller på senare tid ledtexter skrivna med tuschpenna. Fult men funktionellt. Här var det bråttom att bli färdig.
I nästa grupp som är betydligt mindre finner vi apparaterna där mer tid lagts på det estetiska och att placera rattar och reglage på ett mer symmetriskt sätt. Enhetliga rattar av samma fabrikat. Byggaren har definitivt haft tillgång till skjutmått, linjal och vinkelhake. Detaljstuderar man mekaniken så ser man att plåtar bockats i vinkel och hål gradats av. De synliga reporna på frontplåtarna är färre och ofta är fronten målad. Märkningen varierar från Dymo-etiketter och gnuggisar för länge sedan till lösa små skyltar och graverade texter. Ofta är apparaterna försedda med hölje och även korrekt avsäkrade på nätsidan. Snygga funktionella apparater. På senare tid har jag byggt några få sådana apparater men som i flera fall mest byggts för att det varit kul snarare än att de verkligen behövdes. Fritidssysselsättning helt enkelt.
Sista gruppen innehåller de riktigt fina hembyggena där allt är skinande blankt och där slutresultatet verkligen är urtjusigt. Detaljerna skvallrar om hantverksskicklighet, gott om tid och tillgång till verkstad eller kanske någon snäll kompis som kan bocka plåt på jobbet, gravera eller sprutmåla. En del apparater är byggda kring kommersiellt tillgängliga apparatlådor och 19" racklådor. Även denna grupp är förmodligen förhållandevis liten inom amatörradiorörelsen. Betydligt större bland audiofolket där vi kan se helt fantastiskt fina byggen - med rör.
Kikar man sedan vidare på lite mer moderna "apparater" och hembyggen i nutid och där datorn fått en central plats så hamnar fokus mer på lösa kretskort som i bästa fall monterats i en standardlåda med kontakter till dator och annan utrustning. SDR-radios o likn.
Man kan fundera på hur framtidens hemmabyggda radioapparater kommer att se ut. Särskilt många fler apparater i traditionell klassisk stil lär nog inte skruvas ihop annat av rent nostalgiska skäl byggda av oss som har en naturlig koppling till gammal teknik som var toppmodern i vår barndom eller dom som drabbats av retro-flugan.
/Bengt
SM0AOM
Well-Known Member
Jag kan väl tala för svensk kustradio, eftersom jag varit medkonstruktör till totalt 3 ny- och ombyggnader samt varit med om att lägga ner 2 stationer.
"I begynnelsen" skilde sig fartygs- och kustradio inte sig speciellt mycket åt.
Kustradion hade mer effekt och större antenner, men i allt väsentligt samma materiel.
Gränsvågstelefonins uppträdande med krav på duplex gjorde att den vanliga uppbyggnaden med samlokaliserade mottagare och sändare fick vika för att separata sändarannex fick anordnas. Samma tendens fanns när HF började bli riktigt vanligt precis innan kriget.
Materielmässigt använde man gärna mottagare som var enkla och beprövade, som t.ex. AR-88 och Super-Pro. Dessa hade en prestandanivå som låg något över fartygsradiomottagarnas, i synnerhet när det gällde selektivitet.
Något senare kom man att gärna använda samma slags materiel både ombord och i land, och då blev Eddystone 830/5 ofta använd.
En mottagare som fick en jämförelsevis kort sejour var Collins 51S-1.
Denna användes bara i undantagsfall ombord, men var något vanligare i land då den hade en stor användning inom den fasta radioverksamheten.
70-talet kom att innebära en brytningstid, de mindre stationer som inte använde både fjärrmanövrerade sändare och mottagare kom att läggas ned (med Göteborg Radio/SAG som undantag) och man valde att använda SRT CR300-familjen, fjärrmanövrerade från Stockholm Radio/SDJ och Härnösand Radio/SAH som förstahandsval. Skanti R-5001S och Drake RR-1 användes ofta som lokalmottagare.
Sändarna var för långvåg Nautel NX-4000S samt Wilcox 96A, gränsvåg och ett par HF-band Granger 172-2 MS samt Marconi-sändare av olika årgångar hos SAG. För HF-telefoni använde man de stora Telefunken HF-sändarsystemen som ursprungligen anskaffats för fast radio på 60-talet.
Dessa fick under 80-talet en specialutvecklad fjärrmanöver, "RAMIDA".
SAG hade dock en äldre egenutvecklad manöver som kördes i "parallell".
Fjärrmanöversystemen var specialutvecklade för SAG (minnesgoda erinrar sig "Fägerhallmanövern" med sitt "tumhjulshelvete") och av fabrikat Siemens FB-40 för SDJ och SAH. Mottagarfjärrmanövrarna var SRT RC300.
Det fanns annars en utbredd uppfattning bland telegrafister att det skulle vara omöjligt att fjärrmanövrera en HF-mottagare med goda resultat.
Under 80-talet skedde inte så stora förändringar, AM-trafiken försvann dock helt och ersattes med SSB, vilket gjorde att t.ex. SP-600 och Eddystone 830/5fasades ut. Som en interimslösning anskaffades fjärrstyrbara gränsvågsmottagare, Danmar R-107, till vilka ett DTMF-styrt manöversystem gjordes 1983 av mig och en "sommarjobbare". Underhållskostnaderna hos de Collins 51S-1 som användes som passningsmottagare för flygradio i Enköping medförde att de byttes ut till Icom R-71 1984. Ett par-tre av de ursprungligt anskaffade går fortfarande efter nära 30 år av H24 drift när detta skrivs.
90-talet blev den "stora oredans tid". Lönsamhetsaspekter kom att accelerera utveckligen, med SAH som första offer. När nedläggningsbeslutet kom fick jag i uppdrag att se över hela fjärrmanöverfrågan i det kommande integrerade systemet, och en lösning att göra en "emulator" för hela SAH:s manöversystem som skulle vara integrerad i kustradions minidatorbaserade informationssystem "Infocoast" skisserades. Det första steget blev att styra Siemens FB-40 på detta sätt.
När SAH lagts ner 31/3 1993 kördes dess radionät parallellkopplat med den existerande elektromekaniska radioväxeln på SDJ.
Redan tidigt 1993 hade man bestämt inom Televerket Radios kustradioverksamhet att en fortsatt rationalisering, både operativt och tekniskt var nödvändigt. Nedläggningen av SAH var det första steget.
Anskaffningen av det norska GAREX-radioväxelsystemet för leverans Q1 1994 aktualiserade hur ett helhetsgrepp på systemlösningar skulle se ut.
Erfarenheterna av de elektromekaniska radioväxelsystemen på SDJ var överlag goda, men dessa system gick inte att flytta till Nacka Strand dit SDJ skulle ha flyttat senast 1/3 1994.
De specialbyggda radioväxelsystemen på SAG; "Stampe" och "VHX" befanns inte vara återanvändbara, i synnerhet inte efter huvudkonstruktören Gunnar Skoglunds för tidiga bortgång.
De enklaste radiomanöversystemen integrerades i GAREX-systemets X-terminalbaserade arbetsplatser, medan de mer avancerade integrerades i Infocoast. En speciell styrenhet för CR300-mottagare utvecklades 1993.
Operatörsborden för flygradio, vilka utvecklats för en elektromekanisk radioväxel 1989/90 fick dock leva vidare m.h.a. en anpassning till GAREX-systemet.
Samtidigt konstaterades det att radiomiljön i Nacka Strand var så dålig att lokalmottagare var oanvändbara. Annars hade ett antal IC-R71 planerats som lokal- och kontrollmottagare.
Nedläggningen av SAG ett par år senare gjorde att hela kustradiosystemet koncentrerades till Nacka Strand och SDJ. När gränsvågssändarna byttes ut ersattes FB-40 slutligen av ett mikrodatorbestyckat system vilket kunde uppgraderas för att styra även SRT SST490 MF/HF-sändare. När först NAVTEX och sedan DSC integrerades i PC-nätverksbaserade system flyttades fjärrmanöverfunktionerna dit, medan radioutrustningen behölls.
När Infocoast avvecklades integrerades radiomanöversystemen i de PC-LAN baserade informationssystem som ersatte Infocoast.
Kustradio och flygradio gick "skilda vägar" 2010, och kustradion flyttade till centrala Stockholm, vilket medförde att jag fick vara med om att utforma en ytterligare kustradiostation, denna gång endast för MF och VHF.
I skrivande stund är själva radiosystemet, dvs radiosändare och mottagare tämligen oförändrat sedan 80/90-talet.
Underhållsaspekter gör dock att materielen till slut behöver omsättas. Tiilgängliga uppgifter säger att Sjöfartsverket kommer att anskaffa nya både styrbara och fast avstämda mottagare till det nya radioväxelsystem som ska levereras Q4 2014. Installerade CR300, R-107 samt R-5001S kommer därmed att fasas ut. Det är mera oklart när det gäller sändarna.
För flygradioverksamheten (Aviolinx) planeras motsvarade omsättning.
IC-R71 kommer inte att repareras när de är utslitna, utan ersättas med Palstar R-30. Styrbara mottagare i fortsättningen kommer primärt att vara SRT CR91 samt de nyaste CR300 som finns i systemet.
Visar det sig att CR91/CR300 inte kan underhållas är Ten-Tec RX331 påtänkta som ersättning. Någon omsättning av sändare planeras inte f.n.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Intressant läsning och kul att den snart 40 år gamla CR91 fortfarande har en plats i det moderna systemet! Å andra sidan har mottagaren de funktioner som krävs och låter sig lätt fjärrmanövereras. Dessutom väl beprövad.
Min CR91 styrs sedan några år via ett interface som Peter SM0NTR tagit fram för HamRadio Delux. Fungerar toppenfint för allmän lyssning på fasta kanaler och välja frekvenser ur databaserna jag skapat efterhand.
(Finns en notis om interfacet i Resonans nr 4/2011)
/Bengt
Min CR91 styrs sedan några år via ett interface som Peter SM0NTR tagit fram för HamRadio Delux. Fungerar toppenfint för allmän lyssning på fasta kanaler och välja frekvenser ur databaserna jag skapat efterhand.
(Finns en notis om interfacet i Resonans nr 4/2011)
/Bengt
Kustradio SAG
Göteborg Radio hade efter andra världskriget svårt att klara den växande trafiken vid Kungsbacka Radio och Gnistängen i Göteborg. Televerket beslöt därför att bygga en ny kustradiostation vid västkusten med en mottagarestation i Onsala och en sändarestation i Vallda. Båda stationerna var i Kungsbackas närhet men ändå efter dåvarande förhållande med behövligt avstånd emellan dem. Byggnationen började 1946 och en mycket modern station var klar att sättas i drift i augusti 1948. Ett rum för varje expeditör med bl.a. två Hammarlund-mottagare typ SP 400 SX (RM 03642) och sedermera SP 600 (RM 03626), som var den tidens lyxmottagare installerades. Under de kommande åren kom ännu modernare mottagare att användas, såsom bl.a. Siemens typ 445E311B (RM 03639), Drake typ RR-1 (RM 03640) samt Standard Radio typ CR 300, m.fl. Riktantenner för både sändare och mottagare installerades och val av antenn kunde väljas från mottagarexpeditionen. Manövreringen av sändare och riktantenner underlättades av att en 200-trådig kabel lades ner mellan stationerna. Både mottagarestationen och sändarstationen hade full täckning av sina reservkrafter. Sändare för långvågstelegrafi, 512, 500 och 454 kHz, var två typ CT2000 / 2 kW.
Skrivet av: Rolf Claesson, f. d. Tekniker på Televerket Radio, Väst
Göteborg Radio hade efter andra världskriget svårt att klara den växande trafiken vid Kungsbacka Radio och Gnistängen i Göteborg. Televerket beslöt därför att bygga en ny kustradiostation vid västkusten med en mottagarestation i Onsala och en sändarestation i Vallda. Båda stationerna var i Kungsbackas närhet men ändå efter dåvarande förhållande med behövligt avstånd emellan dem. Byggnationen började 1946 och en mycket modern station var klar att sättas i drift i augusti 1948. Ett rum för varje expeditör med bl.a. två Hammarlund-mottagare typ SP 400 SX (RM 03642) och sedermera SP 600 (RM 03626), som var den tidens lyxmottagare installerades. Under de kommande åren kom ännu modernare mottagare att användas, såsom bl.a. Siemens typ 445E311B (RM 03639), Drake typ RR-1 (RM 03640) samt Standard Radio typ CR 300, m.fl. Riktantenner för både sändare och mottagare installerades och val av antenn kunde väljas från mottagarexpeditionen. Manövreringen av sändare och riktantenner underlättades av att en 200-trådig kabel lades ner mellan stationerna. Både mottagarestationen och sändarstationen hade full täckning av sina reservkrafter. Sändare för långvågstelegrafi, 512, 500 och 454 kHz, var två typ CT2000 / 2 kW.
Skrivet av: Rolf Claesson, f. d. Tekniker på Televerket Radio, Väst
Last edited:
Här är en helt ny mottagare med bara fyra kranar: RigPix Database - Other RX & scanners - Stampfl Mini-SWRX
Vad sägs?
Vad sägs?
SM3BDZ
Well-Known Member
Jag tycker den ser riktigt trevlig ut även om jag skulle klara mig utan squelch-kontroll, som känns onödig, liksom lamporna i övre högra hörnet. En tydligare display för frekvensangivelse vore även önskvärt.
Annars en bra ansats!
73/Lasse
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Trevlig liten mottagare som kunde bli riktigt tjusig om den försågs med en frontpanel och en större VFO-ratt. Volymkontrollen borde flyttas dit där squelchen sitter. Kanske hade användarvänligheten också ökat en smula med ett riktigt vred för omkoppling av vågtyperna i stället för stegningsknapperiet som nog snabbt gör operatören tokig.
Har inte kollat specifikationerna än men en mottagare som denna borde täcka upp de allra flesta "vanliga" lysningsfallen. Inget för tävlingsfolket och inget för den inbitne DX-jägaren dock.
/Bengt
Har inte kollat specifikationerna än men en mottagare som denna borde täcka upp de allra flesta "vanliga" lysningsfallen. Inget för tävlingsfolket och inget för den inbitne DX-jägaren dock.
/Bengt
SM0AOM
Well-Known Member
"Stampli" är ett steg i rätt riktning.
Ett annat föredömligt exempel var den amerikanska Atlas RX-110.
Med en modernare frekvensgenerering skulle antalet rattar kunnat inskränkas till 2.
Kontentan av mina erfarenheter av "människa-maskin" utveckling under 30 år inom svensk kustradio blev dels att avliva myten om att endast lokalmanövrerade HF-mottagare gick att använda, och dels att konsekvent ha tillämpat principen, formulerad av Rk Leif Lindkvist vid SDJ, att "människor ska göra det som de är bra på, och datorer det som de är bra på".
Principerna bakom att styra HF-mottagare, och i någon mån sändare, via bildskärmsterminaler var till en början omstridda, men efter praktisk tillämpning med några justeringar fann de nåd även i telegrafisternas ögon.
Systemet sparade stora pengar genom att man inte längre behövde det tidsödande underhållet av fjärrmanöverpanelerna, samt gav en svårslagen flexibilitet.
Integrationen av både sändarmanöver och mottagarmanöver i flygradiooperatörernas terminalbild möjliggjorde ett mycket intuitivt och "snabbjobbat" arbetssätt.
Även för teknisk personal fanns det stora fördelar, man kunde medföra en PC med terminalprogram och modem, logga in på systemet från t.ex. en fjärrmottagarstation och därifrån< kunna diagosticera hela funktionskedjan utan att behöva besvära operatörerna.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Ett annat föredömligt exempel var den amerikanska Atlas RX-110.
Med en modernare frekvensgenerering skulle antalet rattar kunnat inskränkas till 2.
Kontentan av mina erfarenheter av "människa-maskin" utveckling under 30 år inom svensk kustradio blev dels att avliva myten om att endast lokalmanövrerade HF-mottagare gick att använda, och dels att konsekvent ha tillämpat principen, formulerad av Rk Leif Lindkvist vid SDJ, att "människor ska göra det som de är bra på, och datorer det som de är bra på".
Principerna bakom att styra HF-mottagare, och i någon mån sändare, via bildskärmsterminaler var till en början omstridda, men efter praktisk tillämpning med några justeringar fann de nåd även i telegrafisternas ögon.
Systemet sparade stora pengar genom att man inte längre behövde det tidsödande underhållet av fjärrmanöverpanelerna, samt gav en svårslagen flexibilitet.
Integrationen av både sändarmanöver och mottagarmanöver i flygradiooperatörernas terminalbild möjliggjorde ett mycket intuitivt och "snabbjobbat" arbetssätt.
Även för teknisk personal fanns det stora fördelar, man kunde medföra en PC med terminalprogram och modem, logga in på systemet från t.ex. en fjärrmottagarstation och därifrån< kunna diagosticera hela funktionskedjan utan att behöva besvära operatörerna.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Attachments
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
RX-110 ser då inte mycket ut för världen om man jämför med de större slagskeppen med 200 knappar eller fler.
Jag passar på att infoga några bilder på min egen hembyggda fåknappsradio RX-2013 som den heter just nu. Projektet började i slutet av 80-talet och har avancerat i små steg sedan dess. Inget av det ursprungliga är kvar och mottagaren får ses som en experimentplattform i ständig förändring.
Uppbyggnaden i ett antal moduler med egen funktion medger att var och en av modulerna kan tas loss och optimeras var för sig. De kan lätt ersättas med nya bättre. Alla in- och utgångar i RF-modulerna är 50 ohm.
Mottagaren saknar i princip allt som en modern mångknappsradio har. Allt utom radioprestanda där den klår det mesta med flera hästlängder. Dock enbart för vågtyp A1 morsetelegrafi och med fast filterbandbredd ungefär 100 Hz. En specialmottagare synnerligen lämplig för utgrävning av extremt svaga signaler i en extremt störd radiomiljö som t ex 160 och 80 m när signalerna från Europa är höga och DX-en svaga. Men för alla andra ändamål är det ingen vinnarradio precis.
Min designfilosofi har allt sedan projektstart varit så få rattar som möjligt utan att behöva göra avkall på radioprestanda. VFO har varit självskriven men sedan behövs egentligen inte fler kontroller om vi begränsar oss till en enbandsmottagare som den var i början. Den nuvarande DDS-VFOn var först en VXO och sedermera en ordinär temperaturstabiliserad VFO.
Dock har jag av komfortskäl valt att lägga till två rattar liksom det finns några knappar på DDS-panelen för att stega upp/ner frekvensbanden så att mottagaren som den står idag klarar samtliga frekvenser från DC upp till över 30 MHz.
Förutom VFO-ratt finns således en ratt (den vänstra på mittpanelen) som är ingångsförstärkning för en LF-peaklimiter. Den högra ratten är mastervolym och används normalt aldrig. Den står fast inställd på c:a 80% av fullt pådrag.
VFO-ratten gör 200 Hz per varv och den kullagrade optiska enkodern i kombination med en stor tung ratt ger en behaglig svänghjulseffekt. Det går att spinna iväg c:a 15-20 varv om man träffar rätt med pekfingret.
Uppbyggnaden av mottagaren är i korta drag så här.
Ingångsfilter och en +27 dBm blandare direkt följt av ett 455 kHz 100 Hz brett kristallfilter av en bättre sort som också är den dyraste enskilda komponenten i mottagaren. Därefter en AGC-reglerad MF-förstärkare med lite drygt 100 dB förstärkning. Efter denna en balanserad blandare och BFO som ger LF ut. I denna punkten likriktas LF-signalen och driver S-meterförstärkaren. I samma punkt tas LF ut till en reglerbar peak-limiter som i sin tur matar ett LF-filterpaket med både högpass- och lågpassfiltrering. Skarpa flanker. Pitchen är ställd till 175 Hz och vid denna tonfrekvens finns även ett brett spetsigt LF-bandpassfilter med en bandbredd något över kristallfiltrets men som ger en tydlig förbetoning av just 175 Hz +/- 10 Hz. Denna filterkombination ger en mustig signal i högtalaren och det blir lätt att ställa in just 175 Hz med örat.
Det speciella med mottagaren är att AGC:n först börjar reglera vid insignaler av -73 dBm motsvarande S9. AGCn är hypersnabb både för attack- och hängtid. Volymkontrollen som jag kallar för mastervolym kan ses som en fast engångsinställning för den maximala ljudstyrka som man önskar att mottagaren kan ge ifrån sig. Jag har ställt denna till "aningen högt ljud" i sitt maxläge. 80% pådrag av reglaget motsvarar den ljudstyrka som jag bäst trivs med och ratten rörs aldrig. Den skulle kunna tas bort men nu sitter den där.
Förutom VFO-ratten så används endast den vänstra ratten på mittpanelen. Ingångsförstärkning till peak-limitern. När lyssning efter svaga signaler skall påbörjas så ökas förstärkningen tills den punkt då den gröna lysdioden precis börjar blinka i takt med de starkaste transienterna i bakgrundsbruset eller då man med örat hör bakgrundsbruset svagt men tydligt. Optimal inställning för svagsignalmottagning är när lysdioden är släckt c:a 90% av tiden och bara någon gång blinkar till. Lysdioden indikerar när peak-limitern är aktiv och klipper av oönskade transienter och starkare insignaler. Precis som i audiosammanhang och i mixers m m när man vill ha ut max nivå utan att överstyra efterföljande steg.
Vid denna inställning är mottagaren som känsligast och hör signaler långt svagare än det atmosfäriska bruset uppemot 15-20 MHz, om en signalgenerator ansluts. Över 15-20 MHz skulle ett HF-steg behövas men har inte prioriterats eftersom detta är en mottagare framtagen för ett speciellt ändamål. Låga frekvenser och gräva ut svaga CW-signaler i en svårt störd miljö.
Ratten för peak-limiter förstärkning motsvarar för operatören ungefär den funktion som RF-gain har på en vanlig radio. Dock påverkas inte S-meterutslaget när ratten vrids fullt vänstervarv till minsta förstärkning. Ju starkare stationen man lyssnar på är ju mer kan peak-limiter förstärkningen dras ner utan att ljudstyrkan minskar. Det enda som minskar är brusgolvet. Det vill säga att dynamiken mellan bakgrundsbrus och önskad signal ökar.
De här få kontrollerna ger en lyssningskomfort som är helt enastående och som nog behöver upplevas i verkligheten för att aha-upplevelsen skall uppenbara sig. Jag blev själv förvånad. Mest slående är att återgå till en "vanlig mottagare" där den upplevs som väldigt brusig och lätt hysterisk i AGC-regleringen beroende på att konstruktionspraxis är att en god AGC-reglering skall börja reglera ner förstärkningen i MF-stegen redan i brusnivån där målet är att ljudstyrkan i högtalaren hålls konstant. För att klara detta krävs avancerade kretslösningar för AGC:n med snabb attacktid och inte för kort hängtid som gör att mottagningen låter ansträngd. När starka signaler upphör höjs bakgrundsbruset till hög volym och det är påfrestande i långa loppet.
Någon annan här som har mixtrat med liknande saker och vill dela med sig av sina erfarenheter?
/Bengt
Jag passar på att infoga några bilder på min egen hembyggda fåknappsradio RX-2013 som den heter just nu. Projektet började i slutet av 80-talet och har avancerat i små steg sedan dess. Inget av det ursprungliga är kvar och mottagaren får ses som en experimentplattform i ständig förändring.
Uppbyggnaden i ett antal moduler med egen funktion medger att var och en av modulerna kan tas loss och optimeras var för sig. De kan lätt ersättas med nya bättre. Alla in- och utgångar i RF-modulerna är 50 ohm.
Mottagaren saknar i princip allt som en modern mångknappsradio har. Allt utom radioprestanda där den klår det mesta med flera hästlängder. Dock enbart för vågtyp A1 morsetelegrafi och med fast filterbandbredd ungefär 100 Hz. En specialmottagare synnerligen lämplig för utgrävning av extremt svaga signaler i en extremt störd radiomiljö som t ex 160 och 80 m när signalerna från Europa är höga och DX-en svaga. Men för alla andra ändamål är det ingen vinnarradio precis.
Min designfilosofi har allt sedan projektstart varit så få rattar som möjligt utan att behöva göra avkall på radioprestanda. VFO har varit självskriven men sedan behövs egentligen inte fler kontroller om vi begränsar oss till en enbandsmottagare som den var i början. Den nuvarande DDS-VFOn var först en VXO och sedermera en ordinär temperaturstabiliserad VFO.
Dock har jag av komfortskäl valt att lägga till två rattar liksom det finns några knappar på DDS-panelen för att stega upp/ner frekvensbanden så att mottagaren som den står idag klarar samtliga frekvenser från DC upp till över 30 MHz.
Förutom VFO-ratt finns således en ratt (den vänstra på mittpanelen) som är ingångsförstärkning för en LF-peaklimiter. Den högra ratten är mastervolym och används normalt aldrig. Den står fast inställd på c:a 80% av fullt pådrag.
VFO-ratten gör 200 Hz per varv och den kullagrade optiska enkodern i kombination med en stor tung ratt ger en behaglig svänghjulseffekt. Det går att spinna iväg c:a 15-20 varv om man träffar rätt med pekfingret.
Uppbyggnaden av mottagaren är i korta drag så här.
Ingångsfilter och en +27 dBm blandare direkt följt av ett 455 kHz 100 Hz brett kristallfilter av en bättre sort som också är den dyraste enskilda komponenten i mottagaren. Därefter en AGC-reglerad MF-förstärkare med lite drygt 100 dB förstärkning. Efter denna en balanserad blandare och BFO som ger LF ut. I denna punkten likriktas LF-signalen och driver S-meterförstärkaren. I samma punkt tas LF ut till en reglerbar peak-limiter som i sin tur matar ett LF-filterpaket med både högpass- och lågpassfiltrering. Skarpa flanker. Pitchen är ställd till 175 Hz och vid denna tonfrekvens finns även ett brett spetsigt LF-bandpassfilter med en bandbredd något över kristallfiltrets men som ger en tydlig förbetoning av just 175 Hz +/- 10 Hz. Denna filterkombination ger en mustig signal i högtalaren och det blir lätt att ställa in just 175 Hz med örat.
Det speciella med mottagaren är att AGC:n först börjar reglera vid insignaler av -73 dBm motsvarande S9. AGCn är hypersnabb både för attack- och hängtid. Volymkontrollen som jag kallar för mastervolym kan ses som en fast engångsinställning för den maximala ljudstyrka som man önskar att mottagaren kan ge ifrån sig. Jag har ställt denna till "aningen högt ljud" i sitt maxläge. 80% pådrag av reglaget motsvarar den ljudstyrka som jag bäst trivs med och ratten rörs aldrig. Den skulle kunna tas bort men nu sitter den där.
Förutom VFO-ratten så används endast den vänstra ratten på mittpanelen. Ingångsförstärkning till peak-limitern. När lyssning efter svaga signaler skall påbörjas så ökas förstärkningen tills den punkt då den gröna lysdioden precis börjar blinka i takt med de starkaste transienterna i bakgrundsbruset eller då man med örat hör bakgrundsbruset svagt men tydligt. Optimal inställning för svagsignalmottagning är när lysdioden är släckt c:a 90% av tiden och bara någon gång blinkar till. Lysdioden indikerar när peak-limitern är aktiv och klipper av oönskade transienter och starkare insignaler. Precis som i audiosammanhang och i mixers m m när man vill ha ut max nivå utan att överstyra efterföljande steg.
Vid denna inställning är mottagaren som känsligast och hör signaler långt svagare än det atmosfäriska bruset uppemot 15-20 MHz, om en signalgenerator ansluts. Över 15-20 MHz skulle ett HF-steg behövas men har inte prioriterats eftersom detta är en mottagare framtagen för ett speciellt ändamål. Låga frekvenser och gräva ut svaga CW-signaler i en svårt störd miljö.
Ratten för peak-limiter förstärkning motsvarar för operatören ungefär den funktion som RF-gain har på en vanlig radio. Dock påverkas inte S-meterutslaget när ratten vrids fullt vänstervarv till minsta förstärkning. Ju starkare stationen man lyssnar på är ju mer kan peak-limiter förstärkningen dras ner utan att ljudstyrkan minskar. Det enda som minskar är brusgolvet. Det vill säga att dynamiken mellan bakgrundsbrus och önskad signal ökar.
De här få kontrollerna ger en lyssningskomfort som är helt enastående och som nog behöver upplevas i verkligheten för att aha-upplevelsen skall uppenbara sig. Jag blev själv förvånad. Mest slående är att återgå till en "vanlig mottagare" där den upplevs som väldigt brusig och lätt hysterisk i AGC-regleringen beroende på att konstruktionspraxis är att en god AGC-reglering skall börja reglera ner förstärkningen i MF-stegen redan i brusnivån där målet är att ljudstyrkan i högtalaren hålls konstant. För att klara detta krävs avancerade kretslösningar för AGC:n med snabb attacktid och inte för kort hängtid som gör att mottagningen låter ansträngd. När starka signaler upphör höjs bakgrundsbruset till hög volym och det är påfrestande i långa loppet.
Någon annan här som har mixtrat med liknande saker och vill dela med sig av sina erfarenheter?
/Bengt
