Faradays bur

SM6VRL

Well-Known Member
Varje gång jag medelst handapparat med gummpipinne på sitter i en bil tänker jag på det. Alltså den skärmande låda jag då sitter i.
Låga frekvenser går kasst - såklart med de starkt förkortade antenner som då kommer på fråga.
Lägre frekvens än säg 145MHz är knappt lönt alls ifall tänkt motstation är utom synhåll. Detta då även om man har på en hygglig antenn på 1/8 våglängd ca.
Kvitt samma om man liksom fäller sätena o placerar handapparaten ’mitt i bilen’ med maximalt avstånd till plåten eller andra objekt.

På 70cm och på PMR446 är det dock annorlunda. Där går det vanligen hur bra som helst med endast marginell förbättring ifall man ställer sej utanför bilen.
Inne i bilen kan apparaten ligga på instrumentbrädan eller ligga löst i sätet bredvid. Ifall man tar upp den och håller den ’bra’ är det högst marginell förbättring.

Jag inser såklart att burens hål i nätet, fönstrens storlek i förhållande till våglängd har stor betydelse. Kortare våglängder letar sig lättare ut genom dem.
Hur är det med plåten i sej då? Ngt absolut tvärstopp-vägg är det väl inte tal om…hur väl jordat det än är?
Jag tänker…att nog låga frekvenser tar sej genom plåten lättare än höga ?
Samtidigt blir det motsägelsefullt då koaxialdon för högre frekvenser vanligen har mkt kraftigare skärm. Jämför t.ex Plug259 som med sin gängade skärmhylsa mäter kanske 1,5mm tjocklek plus honkontakten Socket239 med sina kanske 2,0mm. 3,5mm tjock skärm totalt.
N kontakten vi använder för högre frekvenser har ju betydligt mer massa som skärm…dubbelskärmad dessutom.
Då faller det ju lite att låga frekvenser läcker genom plåt mer än höga…

Ett annat tillfälle är när jag klättrar i masten och av ngn anledning har med denna Ipad jag skriver på just nu. Jag skall fotodokumentera ngt fäste jag avser att konstruera om eller ngt. Plötsligt plingar det till på messenger…och jag skall kolla det. Nähepp, det går inte…wifi’t når väl inte ut hit..12m från villan.
Masten är en CueDee K600 vindmätnimgsmast. Invändigt klättringsbar fyrkantmast med 60cm mellan rambenen.
Den blir ju också lite ’Faraday’s bur-aktig’ tänker jag. Sträcker jag mej med enheten med armarna genom fackverket och håller den utanför masten är det inga problem men inne i den går det inte.
Jag har ändå testat att hålla enheten inne i masten på ’raka armar’ i mitten på masten för att närheten till den skall bli maximalt avstånd men nä…de går inte ändå.
När jag klättrar upp i toppen på 14m så funkar det igen.
Vetitusan vilken freq wifi’t går på men det är väl uppåt 1GHz eller så. Där är ju gluggarna i masten stora nog att den våglängden med lätthet tar sej genom.

Missförstå mej inte nu här. Jag har inte för avsikt att stå där ute och surfa eller köra handradio med antenn inuti bilar utan vill lära mej mer om hur man skall tänka med Faraday’s bur.

Jag har såklart kollat på nätet lite här o var men saknar ngn mer viktig parameter än bara storleken på burens gluggar kontra våglängd.
 
Vi som arbetar med EMC har behövt sätta sig in i denna fråga ganska noga.

Först så är obruten plåt för alla praktiska ändamål ogenomtränglig för radiovågor, så
länge som ledningsförmågan är som järn eller bättre. Inträngningsdjupet i järn är c:a 0,01 mm på radiofrekvenser över 1 MHz, så plåt tjockare än 0,5 mm eller så dämpar minst 100 dB, vilket är "en avgrund".

Men så fort det är stora hål eller slitsar i metallen blir dämpningen mycket sämre.

Man brukar säga att även många hål i plåtar vilka är mindre än 1/100 våglängd i diameter ger en inverkan som kan börja försummas, medan slitsar kan få vara lite längre än det. Längre slitsar försämrar dock skärmverkan kraftigt på vissa frekvenser.

Man brukar säga att bara ett fåtal stora hål eller slitsar sänker dämpningen med minst 40-60 dB på VHF-frekvenser och ännu mer på UHF.

För länge sedan fick jag undersöka vilka fältstyrkor som kunde mätas upp inuti en SUV från
antenner monterade på olika ställen av karossen och i pmgivningen. Det visade sig att på frekvenser 50 MHz och uppåt så dämpade karossen och rutorna mellan 6 och 10 dB, lite beroende på avståndet från antennen.

På UHF berodde dämpningen mycket på hur man höll mätantennen gentemot kroppen och inredningen, men understeg 15 dB i de allra flesta fall. Moderna personbilar kan ha solfilm i rutorna vilket ger en ganska hög och starkt frekvensberoende dämpning.

Jag tror dock att de dåliga resultaten på 144 MHz primärt beror på att antennen är såpass dålig i utgångsläget. Förklaringen kan även vara en besvärlig störmiljö på dessa frekvenser.
Det är ganska vanligt att fordonselektronik genererar bredbandiga störningar i det låga VHF-området vilka kan vara mycket starka.

När det gäller wifi så blir utbredningsdämpningen beroende på omgivningen mellan routern och smartphonen och även på vinkeln till routerns antenn. Att det fungerar på vissa ställen i masten är primärt beroende på geometrin och i mindre grad på mastens utseende. Våglängden är 13 cm vilket är mycket mindre än någon mastdel eller öppning i masten, så den inverkan som kommer därifrån är underordnad.
 
Tänker jag rätt om jag säger att en bur av hönsnät bör fungera på HF, men sämre på 50 MHz och uppåt?
 
"Hönsnät" fungerar, men har ganska oregelbundna prestanda, p.g.a. att resistansen hos
trådöglorna är ganska frekvensberoende. På "låga" frekvenser, mindre än 100 MHz, blir prestanda jämnare, men det är svårt att erhålla bättre skärmverkan än 60-80 dB.

I UHF-området är dämpningen i häraden 30-40 dB. Detta är fullt tillräckligt för att använda hönsnät som reflektor bakom dipolmattor, men inte för att göra skärmade rum. Orienteringen av öglorna får också betydelse.
 
Nu när jag känner att vi har med ’rätt person’ att fråga i tråden så har jag en bur till jag funderar en del på.
Jag tycker generellt att amatörer ofta besitter ganska dålig teknisk kunskap. Det är svårt att få kläm på de kanske lite udda frågor jag går och funderar på. Svaren blir ofta ifall det är en antenn det rör att ’det är mkt bättre om du satsar på en annan antenn ist’ eller ännu värre ’det där är inget som vi förstår’

Det blir allt som oftast till att laborera o greja själv för att till slut kunna dra slutsatser.

En mikrovågsugn. Den kör väl 2,4GHz har jag för mej. Luckan som ev. kan vara ’lite jordad’ i gångjärnet bör väl vara en ganska dålig bur?
Låser jag mej fast vid att luckan måste/bör vara jordad i resten av buren kanske?

Glappet mellan luckan och resten av lådan är väl en såndär slits som sm0aom skrev om. Skulle buren bli bättre ifall man hade tajtat till gångjärnet så att luckan stängde lite …hårdare?

Nej jag har inga problem eller överdriven oro för att min micro läcker rf utan jag vill bara lära mej mer.
 
Luckan i en mikrovågsugn är alls inte beroende på att den är "jordad", utan
istället har den en labyrinttätning vars dimensioner är avpassade för att dämpa
2450 MHz-vågor så mycket som möjligt.

Sedan finns det ett absorberande material som fångar upp de vågor som trots allt kommer förbi.

Gränsvärdet för läckage är 5 mW/cm2 på 5 cm avstånd, dvs i närfältet, vilket blir vanskligt
att översätta till ett dämpningsvärde.

En grov skattning är att om effekten är 1 kW, alltså 60 dBm, och effekten som uppfångas på utsidan blir 500 mW eller 27 dBm i en antenn med 100 cm2 absorptionsyta är dämpningen 33 dB. Detta är nog i underkant. Det ligger sannolikt närmare 50 dB, alltså en faktor
1/100 000 i praktiken.
 
En liten skvätt kan det tydligen komma ut (från Forskning o Framsteg förra året). Kanske har figurerat förut på forumet?

Rymdsignalen kom från köket​


Sedan 1998 hade forskare vid Parkesobservatoriet i Australien varit förbryllade över de korta och kraftiga radiopulser de ibland fångade upp. De förstod snart att signalerna inte kom från rymden. Signalerna fångades bara upp av ett enda teleskop, och de var lika starka i alla de 13 riktningar som deras stora teleskopantenn bevakade vid en given tidpunkt. Signalerna gavs smeknamnet peryton efter ett fabeldjur som är en korsning mellan en hjort och en fågel. Men varifrån kom peryton-signalerna? Forskare föreslog många möjliga källor till den här störningen, men först 2015 lyckades de återskapa signalen och förstå att den kom från observatoriets personalkök. Det visade sig att en peryton är den radiopuls som slipper ut när man öppnar luckan på en mikrovågsugn innan den har stannat.
 
Mm, nånstans har jag läst det också, kanske här.

Nu vart micron ett exempel men kunde ha varit vilken annan bur som helst.
Intressant ändå att micron’s lucka inte bara är en dum dörr med ett metallnät i fönstret.

Mitt intresse för Faraday’s är såklart i applikationer man som HAM kan tänkas laborera med.
Hålla inne eller ute störningar när man drar koax eller slänger ihop div lådor att kroka på matarkablar. Antennomkopplare, antenntuners, preampar osv.

Det är alltså så tät låda som möjligt. Gärna hel-lödd…inte för att ’jordas’ utan för att undvika slitsar där det kan läcka.
Tjockleken på plåtlådan är inte kritisk heller för mina ändamål.

Beträffande störningar som kan uppkomma i en mottagare så inser jag såklart att det mesta träffar antennen direkt eller följer med feedern inifrån och ut till antennen.

Vad tror ni om risk för att en störning kan träffa t.ex mitt på en koax o sen vidare till antennen?
Är det en risk att ta i beaktande ens? Menar…då kan denne störning lika gärna träffa antennen direkt.
Det är också en sak jag funderat mkt på.
Här är koaxarna nedgrävda där det går. De går in i det gjutna betongfundamentet och vidare upp genom ett galvat spirorör till ett rostfritt apparatskåp.
Tänket kring det där är dels praktiska skäl att ’bli av med’ kablarna och dels för att skydda kablaget mot elementen samt ev ta lite av den rf-feedback som kan förekomma.
Saker som åska samt det då att jag tänker mej iaf spiroröret och skåpet som en ’bur’.
Från skåpet löper kablaget upp i slang bara hårt strippat mot insidan på ett av rambenen i masten.
Slangen, en gul markslang sprayades med grå zinkfärg för att inte lysa alltför mkt.
Det sistnämnda en ’dålig bur’ inser jag nu men det kosta inget extra att göra så och snyggt blev det.

Där koaxen löper i backen…ja jag vet att jag seglar iväg lite nu…och det kanske inte går att svara på heller då det beror på jordmån, hur djupt och hur blött det är osv men kan man förvänta sej ngn som helst ’avskärmning’ av kablaget då det ligger nedgrävt ?
 
Last edited:
Jag har mekat lite med ett skärmat rum.
Omkring 3 x 3 meter med rejäl ståhöjd.
Ta med en transistorradio och stäng dörren, då SKALL radion tystna sades det.
Dörren hade en massa försilvrade kontakter runt om, fingerstock kan det kallas.
Ett handtag man vrider om som pressar in dörren för att ge bra kontakt runt om i karmen.
Transistorradion inställd på P3 blev inte tyst förrän dörren var helt stängd. När det väl var tyst, var det väldigt stor dämpning.
Men en väldigt dyr sak.
En intressant erfarenhet.

En dag kom en snubbe med ett skärmat skåp som skulle ta bort "strålning" från bildskärmar.
Ställde in en transistorradio, den spelade lika bra med stängt skåp. Dvs verkan hos denna snyggt av ädelträ tillverkade sak, med blyinlägg i sidorna och ledanade glas, (dyrt) var nära noll.
Trots det var många köpare nöjda, sades det, då de slapp den farliga strålningen.....
Jo vi svepte lådan oxo från 100 kHz och uppåt 1 GHz, ingen skärmning alls.....

Jag minns en tid då tidningen vi alla läste, på den tiden, Radio&Television.
Han gjorde tester på bl.a. amatörradio. Tidigt 80 tal var ICOM IC-701 aktuell för test.
Jag besökte honom i labbet, har för mig det var i Vasastaden Sthlm.
han hade tapetserat ett helt rum med kopparfolie. Vet ej vad för effekt han fick men även det må ha varit dyrt.

SM4FPD
 
Det här är rätt vanskligt.

Kablar som löper genom obrutna rör och skåp är mycket effektivt avskärmade,
men om en stark störning uppträder på utsidan av en kabel kan den utbreda sig
utefter skärmen tills den når antennens matningspunkt, och där omvandlas den i sin tur
till en ström som kan flyta in i kabeln och nå en mottagare.

Erfarenhetsmässigt så kan man inte räkna med bättre undertryckning av strömmar som flyter på skärmen än 30 dB när de når antennens matningspunkt. Nergrävda kablar kommer att förbruka dessa strömmar i form av förluster i jorden, mer effektivt ju högre frekvensen är.

En gammal bild ur en "VHF-handbook" illustrerar hur svårt det är att skärma och filtrera.

1666027273201.png
Så fort man gör ett hål i en skärmbox och drar en ofiltrerad tråd igenom försvinner i princip skärmverkan.

Detta har blivit en "gyllene regel" när det gäller EMC och EMP-skyddsåtgärder.
 
Last edited:
Som svar på BRF's inlägg: Några signaler verkade trots allt komma från rymden vilket föranledde ett ökat intresse att försöka hitta dom. Det sporadiska uppträdandet gjorde letandet svårt. Antennen måste stå i rätt riktning så sannolikheten var mikroskopisk. Till slut hittade man radiopulser som uppträdde med jämna mellanrum och kunde lokalisera ett flertal av dom och varifrån de kom. Parkes Peak som omnämndes upptäckte riktiga pulser 2015 och även senare som inte kom från lunchrummets mikro...


Även hos fd arbetsgivaren kunde man lokalisera några källor så sent som 2021

Som "variant" på Faradaybur kan man konstruera ytor som är frekvensselektiva och använda dessa för att reflektera vissa frekvenser men släppa igenom andra. På fd arbetsplatsen finns en sådan Dichroisk reflektor som släpper igenom 9 GHz men inte 2.6. Reflektorn används vid geodetiska "S/X" experiment i en mottagarutrustning avsedd för samtidig mätning och bearbetning av två frekvensband. Signalerna på den ena frekvensen fördröjs en aning pga atmosfärens vattenånga och genom att mäta fördröjningen kan den kompenseras bort vilket ökar noggrannheten. Reflektorn består enkelt av ett mönsterkort med små regelbundna geometrier monterat i centrum av en gammal TVRO parabol. Monteringen måste ske från 20M antennens utsida genom att man bestiger en saxlift som hissas upp till ca 15 meters höjd och sedan skjuter ut en liten arbetsplattform vartefter parabolen med den reflekterande ytan manuellt skall hängas på plats och fixeras med några plastmuttrar. Till en början var det "överkomligt" obehagligt då plattformen svajade "en aning" i sitt utskjutna läge men vid slutet av anställningen blev svindelkänslan så stor så jag fegade ur och överlät uppgiften åt modigare kollegor.

Integrerade skruvbara "C-L-C" filter enligt VHF'handbokens "Nr 12" (innanför "Shield") hittas ibland på loppisar där någon oförsiktig säljare bjuder ut gammal skrot. En hylsskruvmejsel för demontering och sparande och senare anskaffning av en gängtapp med den tumbaserade gängan och man är ett steg närmare det perfekta bygget...
 
Apparater i "Formschönes Stahlblechgehäuse" kan innehålla riktigt fina
genomföringsfilter av fabrikat Siemens och Telefunken med hög dämpning.
Då behöver man finna gängverktyg för metriska fingängor; alltför ofta M10x0,5 och annat opraktiskt.
 
Där kan jag tillföra en produkt "PEP-NET" en Hong Kong produkt från slutet av 1980-talet. Den möjliggjorde det att vid den tiden dela dyra laserskrivare för vanliga kontor, även banker och försäkringsbolag, med ett flertal användare från PC-datorer och stordatormiljö. Vid skrivaren var en "Master" ansluten som via en partvinnad och skärmad kabel pollade "slavarna" som var anslutna till respektive datormiljö, och det fungerade bra. Vid en installation hände det sig att den partvinnade och skärmade kabeln var lagd i kabelränna parallellt med strömkablage(230V) och efter ett strömavbrott ledde det till att samtliga enheter i det lokal nätverket slogs ut. - Något måste ha inducerats till nätverkskabeln, det var bara trancive/recive kretsarna som pajjade.. - Efter lödkolvsjobb och kretsbyte så funka det igen.

/Sven.
 
Jag minns att jag för många år sedan lade min mobiltelefon i vår mikrovågsugn och ringde den (mobiltelefonen). Tyvärr minns jag inte de olika försöken, men kanske kan även så enkla övningar leda till intresssanta lärdomar för en vetgirig och observant sändaramatör!

73,
Rolf
 
Man finner att mikrovågsugnen skärmar rätt dåligt för frekvenser skilda från
2450 MHz. Det är nedlagt ganska mycket jobb på att optimera labyrinttätningen
och gallret i luckan just för denna frekvens.

Jag borde komma ihåg hur man räknar ut dimensionerna, eftersom jag erinrar mig just detta som en tentamensuppgift i Teknisk Elektronfysik.

Där kan jag tillföra en produkt "PEP-NET" en Hong Kong produkt från slutet av 1980-talet. Den möjliggjorde det att vid den tiden dela dyra laserskrivare för vanliga kontor, även banker och försäkringsbolag, med ett flertal användare från PC-datorer och stordatormiljö.
Jag minns dessa "skrivardelare", och de var rätt smäckigt gjorda. Misstänker att det som tog kål på dina delare var att jordpotentialerna blev olika mellan dem vid strömavbrottet, och sådant gillade inte RS-485 kretsar vid den tiden.

En laserskrivare, HP Laserjet III, kostade nästan 25000 1988 så det ansågs befogat att dela den mellan ett antal PC. De skrivardelare som vi använde på Televerket kom att ersatta vårt "Walk-Net" i korridoren där vi använde disketter och gick med dem till datorn där skrivaren fanns.

"Med HD-disketter och bra skor kunde man komma upp i hastigheter på över 5 megabytemeter per sekund..."
 
Last edited:
Jag minns att jag för många år sedan lade min mobiltelefon i vår mikrovågsugn och ringde den (mobiltelefonen). Tyvärr minns jag inte de olika försöken, men kanske kan även så enkla övningar leda till intresssanta lärdomar för en vetgirig och observant sändaramatör!

73,
Rolf
Ja det där har jag såklart gjort också. Även slängt in 2/70 handapparater och kan säga att en micro skärmar dåligt där.

När ändå vetgirighet är på tal:

För ett antal årsedan sprang jag på en kass microugn i elektronikskroten på jobbet. Jag såg intressant obduktion framför mej så den där släpades såklart med hem.
Så värst mkt mat o ta på en sån vart det inte. Motorn som driver tallriken gick inte plocka ur och leka med i sej själv.
Lite roliga termostater tog jag såklart och besvikelsen var stor över att det inte fanns så mkt mer att ta vara på.
Det vart mest en hög skräp på garagegolvet. Högspänningstrafon sparades till ngt gnist-experiment…jag ännu inte vågat mej på - jag litar inte på mej själv riktigt så den åker väl i skroten ändå.

Men så såg jag de båda maffiga magneterna på magnetronen :eek:
De MÅSTE jag ju bara ha…de satt liksom limmade på den lilafärgade porslinsgrejen. Lögn i helskotta att kränga av.
Nehepp…jag får slå sönder porslinsgrejen först… vilket jag också gjorde så magneterna frigjordes.

Jag visste inte då att innehållet, ngn gas + ngt pulver? är otroligt giftigt. Jag märkte inget där och då. Varje magnet passa perfekt i en tom snusdosa. Varje magnet klarade med lätthet hålla en vikt kvällstidning på kylskåpsdörren. En sån magnet sitter fortfarande kvar på kylskåpet. En sån och ett antal hårddiskmagneter ^^

Nästa dag på jobbet strax före lunch…kände jag att pulsen steg hastigt. Jag kände mej yr.
Tänkte att va fan nu då, jag står ju still och grejar med en maskin. Inget tungt jobb. Ingen stress och ej heller ngn jobbig arb.kamrat att reta upp mej på - de hade ju smitit på lunch redan.
Satte mej ner. Tänkte att lite hjärtklappning kan väl vem som helst åka på, det går över snart. Det gjorde det inte.
Lyckades sakta ta mej in på VD’ns kontor…-ta pulsen på mej.. ’herre gud, jag ringer ambulans direkt’
Ambulans kom osv och jag fick åka med.
Skyhög puls men någon orsak hittades aldrig. Minns läkaren sa att ’nu har vi kollat allt möjligt. Alla värden är bra, inget dåligt kolesterol, inget hjärtflimmer, ingen förgiftning vad vi kunnat se…det kan annars visa sej såhär och detta är ovanligt vid din ålder’ (46år då)
Det var först några dgr senare som jag kom på att det kanske hade med micro’n att göra.
Sedan dess har jag rensat ur alla sortimentlådor med komponenter som jag vet innehåller Beryllium och gjort mej av med.
Onödigt kan tänka med tanke på att det åkte några rara transistorer men är man bränd så är man.
 
Detta var knappast förgiftning av berylliumoxid eller någon annan berylliumförening.

När man exponeras för och i synnerhet inandas berylliumoxid så är reaktionen oftast en
akut lunginflammation med ett snabbt förlopp. Låga doser ger en långsam ackumulering i kroppen som ger diffusa inflammationssymptom och på längre sikt nedsatt lungfunktion. Upphör exponeringen klingar symptomen av långsamt.

Däremot finns det en del andra hälsovådliga ingredienser i elektronrör, en som man inte alltid tänker på är gettren och katodmaterialet som innehåller barium och strontiumföreningar vilka kan ge ganska akuta symptom om man får dem i sig.

Sedan är det så att berylliumoxid är fruktansvärt dyrt och svårbearbetat, så det används sparsamt och inte i konsumentprodukter. Isolermaterialen i elektronrör är aluminiumoxid i nästan alla fall, det är endast när de extremt goda värmeledningsegenskaperna hos berylliumoxid behövs som det används.

På 90-talet hade jag korrespondens med Eimac/Varian om eventuellt innehåll av berylliumoxid i deras elektronrör. Det visade sig att endast ett fåtal av deras produkter hade BeO i sig, och då i form av värmeledande isolerbrickor inuti elektrodsystemet.

På 70-talet fanns det konduktionskylda elektronrör, där ett värmeledande men isolerande block av BeO satt mellan anoden och kylflänsen. Sådana block skulle bokstavligen kosta en förmögenhet i dag.
 
Jag hade en bekant som jobbade på mikrougnsfabriken i Norrköping. Han bekräftade en gång till mig att det inte fanns någon som helst ambition att ugnarna skulle vara HF-täta för annat än arbetsfrekvensen. Någonstans har jag en magnetron från en mikro som matar ett "whiskyrör", det skulle vara lite intressant att få reda på vilka fältstyrkor som kan genereras med den. Inga problem att tända lysrör i alla fall.

Minns ett KV-PA från Heathkit som använde ett konduktionskylt slutrör. Det såg ut som ett 4CX250B i övrigt. Fullständigt omöjligt att få tag på så det blev att bygga om till något annat.

När det gäller nätverk så drar jag mig till minnes Apples "LocalTalk" som var ett väldigt smidigt sätt att få ihop ett lokalt nätverk. Främsta syftet var nog att dela på den dyra laserskrivaren men det gick att dela filer också. Minns inte prestanda men mycket måttligt med dagens gigabitmått. Dosorna var på klassiskt Applemaner ganska dyra men när internet kom så dök det upp beskrivningar på hempulade dosor. Det mesta av partvinnad kabel gick att använda, var det bara några enstaka grejer på nätet så gick vanlig lampsladd också.
 
Slutsteget var Heathkit SB230. Jag köpte ett sådant på DX-Radio för några år sedan, bestyckat med ett Eimac 8873 som är en konduktionskyld triod. Röret kläms i Heathkits konstruktion mot en kylfläns på baksidan med ett block av berylliumoxid, 2x2x4...5 cm som isolering och termisk koppling. Vid uppstart small det, möjligen beroende på att röret satt snett och dom avkopplingar som skulle vara anslutna inte var det. Hursomhelst så byggdes det om med ett GI-7B + fläkteri och hemmagjord sockel. Jag sparade både röret och det lilla berylliumoxidblocket som förvaras på "säkert ställe"
 
Du tänker på 4CS250

1666076810578.png
som hade ett fastlött kylblock och det fanns även
en triod 8873 med samma form av kylning

1666077276894.png

fast med ett löst block av BeO mellan anoden och flänsen.
Satt i Heathkit SB-230. Standard Radio övervägde att använda röret i den kortlivade STR430, men i stället blev det fläktkylda 8874 valt.
 
Back
Top