Följdfrågor, antennanpassning

SM0UAN

Well-Known Member
Den här tråden:
Var en långlivad rackare. Mycket intressant läsning.

Men ett par följdfrågor dök upp...
Om man nu har en ledare, som ska tjänstgöra som antenn, låt oss tänka en vertikal med nån form av jordplan. Om längden på antennen inte är i harmoni med den aktuella frekvensen, så "upplevs den" som tydligt reaktiv (åt något håll) på något sätt av sändaren, medan den vid resonans (1/4 våglängd, typ) blir en resistiv last med en viss impedans, runt 60-75 Ω eller så. Om man nu är i missanpassat läge och väljer att introducera en reaktans i kretsen för att kompensera för antennens ("sprötets") egenskaper (vilket väl är ungefär det man gör med en ATU), och faktiskt lyckas göra systemet resistivt, kommer det då självklart att bli en impedans som är lika stor som man får av ett spröt av korrekt längd, eller kommer det att kunna bli ett annat värde? Dvs att antennsystemet visserligen utgör en resistiv last, men dess impedans är kanske 150 Ω?

I den länkade tråden diskuterades balanserat vs obalanserat en del. Om man är lite miljöskadad av ljud-/teleteknik så är det lätt att hamna i tänket att ett balanserat system är två signalförande ledare utan jordreferens, medan ett Obalanserat är enledare med jord, oftast skärm. Terminologin inom hobbyn kanske är annorlunda? Jag är ju inte ute efter att ändra nåt eller "klaga", jag vill lära mig; det blir enklare att ta till sig info om man förstår termerna rätt.

73
 
Antennens impedans består av två delar; en realdel som förbrukar energi, och en imaginärdel vilken lagrar energi. Storleken hos både real och imaginärdelar beror på dimensionerna och antennens omgivningar.

Sedan kan realdelen brytas ner i "strålningsresistans" och "förlustresistans", och den energi som förbrukas i strålningsresistansen blir radiovågor, medan den i förlustresistansen blir till värme.

Om man kompenserar för imaginärdelen med en lika stor fast motriktad reaktans blir endast realdelen kvar, och den blir opåverkad av resten av systemet, förutom att förlusterna i en realiserbar reaktans adderas till realdelen och sänker antennens verkningsgrad. Realdelen blir i detta fall summan av strålningsresistansen som beror av dimensionerna och förlustresistanserna som beror av materialen och omgivningarna.

En ATU utgör ett specialfall, där man använder ett impedansanpassande nät som transformerar antennens komplexa impedans till en rent reell, oftast 50 ohm. Ett sådant nät består av fler än en reaktans, ofta tre, för att få ett stort anpassningsområde. Förlusterna i ett sådant nät får behandlas varje reaktiv komponent för sig, och det blir betydligt mer komplicerat än när det endast finns en reaktans i systemet.

Vad som är "balanserat" eller inte är lite av en smaksak. Någon sträng definition finns veterligen inte, utan man brukar kalla system för "balanserade" när de har båda sina anslutningsklämmor skilda från omgivningens potential och lika mycket ström flyter i varje klämma med 180 grader fasskillnad. Ett sant "obalanserat" system påverkas inte ifall den ena anslutningsklämman är ansluten till jordpotential.

Sedan finns det mellanformer till dessa.
 
Last edited:
Orsaken till att ha en CM-drossel i ett balanserat system är att det i praktiken är omöjligt att få t ex en trådantenn helt balanserad. Matarledningen kommer att agera antenn och fånga upp strålning från antennen. Så det går ut på att förstöra matarledningens funktion som antenn, göra den dålig.
Hoppar man över spänningsbalun mellan antenn och coax behöver CM-drosseln klara av halva spänningen till antennen utan att bli varm. Resten av drosslarna blir inte kritiska på samma sätt.
Hälsningar
/Jan
 
Back
Top