Och utöver detta som Bengt nämner hade forntida radiogrejer backlash, dvs kuggspel, (slark på Norska) och ännu värre i planetväxlar med kletig smörja i typ Heatkit.
Man vred lite och sen fortsatte den att vrida sig lite mer, vrider man sen tillbaka för att försöka komma rätt så glider smörjan i växeln lite mer åt andra hålls. dvs det är närmast omöjligt att ställa in exakt. Flyttar man lite på radion, eller andas på den så flyttar frekvensen sig märkbart.
På frekvenser över 14 MHz räcker det att titta på radion så drev den flera tiotals kHz.
Men en radio som Bc-348 var ändå rätt skaplig, dock kostade säkert bara utväxlingen som en halv HW-101.
Drake hade en VFO där en skruv förde en kärna in och ut genom VFO spolen. Permabilitesavstämning.
Med en fjäder som drog åt ett håll kunde glappet i skruven minskas och det hela blev rätt bra i alla fall de första åren.
Personligen tycker jag det är utmärkt att använda frekvenser som slutar på kHz, då slipper man ju leta efter motivationer, men om nostalgin gäller för de som var med förr så kanske udda frekvenser är något som känns, ---- bättre......
Det är ju knappst fult att använda exakta frekvenser, och telegrafisterna har än inte lärt sig köra transivt, utan de flesta kör semidulex.
idag ondgör man sig om en kristall driver 10 Hz på HF, dvs en kristall med temp kompensering som styr hela riggen.
Krisallkalibratorn som Bengt nämner låg väl inom +-500 Hz kanske. Men man kunde hitta rätt band i alla fall. såvida inte krisltallkalibratorn hade 25 kHz toner, då blev det svårt att hitta rätt.
Så visst är det bättre nu, mycket bättre än förr. Det gamla är inte något att önska sig tillbaka, mer än att nöjet att kunna hur det var förr är kul. Men knappst för de som inte var med då.
SM4FPD