Fynd på nätet och TRADERA

Lite klent med tips på denna tråd tycker jag.
Min avsikt med tråden var att dels tipsa om trevliga saker som kan vara av intresse och till nytta.
Dels att påvisa ev. felaktigheter, slå hål på myter etc.
Men främst för att få till en lien diskussion om ett visst objekt, dvs lite kunskapsspridning, kanske om hur det var förr och möjligheten att med ledning av den kunskapen skapa ny fräsch kunskap.
Även att öka experimenterandet och byggandet.

Dagens: en förr i tiden omtyckt antenn: https://www.tradera.com/item/302069/578447346/hf-antenn-w3dzz-med-traps
En W3DZZ, som var populär men idag ganska glömd.
Märk att detta exemplar är uppbyggt med spärrkretsar i form av kretskort med etsad spole i spiralform. Någon tillverkade sådana, kanske i slutet av antenntypens popularitetstid. Hur många som såldes vet jag inte.
Iden verkar vid första anblick vara rätt kul. Efter lackning tål kortet väder och vind samt fungerar som isolator oxo.
Spiralformade spolar kan man beräkna i flera av de beräkningsprogram som förekommer online.
Svårigheten kan vara att skapa negativet för etsning av kortet......
Jag minns inga förnekanden, eller fördömanden av konstruktionen som vanligen är typiskt när något nytt uppträder.
Vore därför kul att höra här om någon provat den eller minns hur den funkade?

W3DZZ är i första hand att se som en sk spärrkretsantenn för två band. Men förr hade ju alla antennavstämmare, (Pi filtret i röriggen).
I detta fall borde en spärrkrets byggd på kretskort med spiralformad spole gå att bygga väldigt liten och kompakt. Kanske som en tändsticksask, givevis för låg effekt och portabelbruk.

Jag har tidigare nämnt hur spiralspolar etsade på kretskort användes i en byggbeskrivning i Radio&Television, (minns ej tidpunkten). Bygget gällde en antennavstämmare, och man använde standardkort med spole, flera kort seriekopplade för att få önskad induktans.
Någon som byggde en sådan????

Gamla kristallmottagare använde spiralformade spolar, ofta på sexkantig spolstomme. Honycomb spolar???

SM4FPD
 
W3DZZ ska inte ses som en tvåbandare, skillnaden är att kombinationen av L och C är vald med sådan omsorg att antennen även går bra på 14 och halvbra på 21 MHz där resonansfrekvensen måste sänkas med påhängda trådar. Jag provade kretskortsvarianten, den var oanvändbar. Dels låg resonansfrekvenserna fel på båda korten och dels var Q-värdet uselt, man får inte utvärdera DZZ-antennen utifrån sådana.

Lennart
 
W3DZZ är en tidig tillämpning av "trapdipolen", och som i alla trapdipoler är kvaliteten
på spärrkretsarna ganska kritisk.

1673465569736.png

Originalartikeln är från 1955, men den ursprungliga principen kommer ur
en tidningsartikel från 1940.

1673466725127.png
Just på 7 MHz blir egenskaperna hos resonanskretsen ganska kritiska, eftersom
den ska isolera ytterändarna från den inre delen och då ligger en hög spänning över dem.

Är Q lågt så förbrukas ganska mycket effekt i kretsen. "Dåliga" traps med ett Q av 50 förbrukar ungefär halva effekten i värme bara i kretsförluster på 7 MHz, medan förlusterna blir mindre på andra band där spärrkretsen inte är i resonans.
 
OK om åsikter på W3DZZ, och Lennart tycker versionen var kass.
Q-värde på spärrkretsarna? Blir spiralspolar så dåliga?
Eller valde man fel L C förhållande?

Jag nämnde spolarna av denna typ i tidiga kristallmottagare, men var inte iden att få spolar med högt godhetsvärde på den tiden??

Idag är det i RFID system man använder resonanskretsar med spiralspolar.
Även vissa chip för ID.
Så spiralspolen finns men är rätt osedd.....

På de omtalade W3DZZ spärrkretsarna på kretskort fanns så vitt jag minns oxo kondensator som byggde på kopparytor på kortets sidor.

Nå idag är väl Windom, FD4 etc de dominerade flerbandsantennerna.

Flerbandiga spärrkretsantenner förekommer, men är förstås svåra att bygga, mycket mekanik och trimmande för att få flera kortvågsband att funka.
Sen har vi spärrkretsar uppbyggda av spolad koax.

Men det var ju på den tiden man byggde.....

De
SM4FPD
 
De "traps" som var gjorda av etsade spolar på laminat och med kondensatorer av dubbelsidigt laminat hade ett dåligt utgångsläge. Det är svårt att göra induktanser
med Q mycket över 100 på det sättet, p.g.a. "formfaktorn", och förlustvinkeln på en kondensator gjord av glasfiberlaminat är också dålig.

"Honeycombspolar" fick sin form av att man ville minimera mängden isolationsmaterial runt spolen och ha ett visst avstånd mellan spolvarven så att reduktionen av Q genom "proximity effect" blev mindre. Dock gör detta väldigt lite i praktiken har det visat sig, utan Q hos en luftlindad induktans på låga frekvenser bestäms nästan enbart av förhållandet längd/diameter och trådgrovleken.

Att göra en "trap-dipol" för många band låter sig göras, men är svårt därför att "trapsen" påverkar varandra, vilket dessutom innebär motstridiga krav. Innan simuleringsprogram som EZNEC fanns var man tvungen att göra en grovdesign utgående från t.ex. Schelkunoffs eller Halléns approximationer av strömfördelningen över dipolen, sedan sätta in spärrkrets efter spärrkrets och till sist finjustera L och C samt praktiskt optimera placeringen av kretsarna utefter dipolen. Detta låter sig göras för en eller två "traps" per dipolhalva, men blir närmast ohanterligt med tre eller fler.

1984 gjorde jag en sådan trapdipol, med tre "traps" per dipolhalva avsedd för marinradiobanden 6, 8, 12, 16 och 22 MHz, som hade dimensionerats utifrån Schelkunoffs "transmissionsledningsanalogi". Det gick åt mycket laborerande innan SWR låg inom 2:1 cirkeln på alla band. Antennen var tänkt för "Maritex-stationer på land" eller "Statex" som Televerket hyrde ut åt olika utlandsverksamheter i mitten av 80-talet. Antennen fungerade, men var ganska svår att bygga. Det var mycket enklare att göra en "fan-dipole", vilket blev den lösning som hamnade i fält.

På HF-konferensen 1989 så hamnade jag vid samma lunchbord som Erland Cassel, Philips antennexpert och en lärjunge till Erik Hallén, och vi kom att tala om mitt multibandantennförsök. Hans mening var att det varit "rätt tänkt" men att "praktiken alltid vinner" när man ska göra antenner som ska gå att både tillverka och sälja.

Hade jag 1984 känt till den resistivt lastade "Austin-Fourie dipolen" som faktiskt fungerar med relativt bra verkningsgrad även på lägre frekvenser hade jag nog valt denna design. Brian Austin hade inspirerats av Halléns tidiga arbeten om "aperiodiska antenner", som Erland Cassel hade deltagit i som assistent vid KTH.
 
Back
Top