Generell samlingstråd för samtal kring amatörradio-certifikatklasser, kvalité med mera

SM7SJR

Administrator
Staff member
Vi vill gärna uppmuntra alla att skriva på forumet i en fri och öppen anda. Och det gäller så klart allt möjligt inom olika typer av kommunikationsradio och elektronik.

Här på forumet ser vi ganska ofta återkommande, och ibland samma budskap i olika tekniskt inspirerade trådar, dessa inlägg handlar mer om vart amatörradion är på väg, kvalitén på kunskapsnivå inom och utanför amatörradion och intresseinriktning därikring, o.dyl.
Även om det givetvis är så att det är helt fritt för alla att tycka vad dom vill och så även här (om det inte handlar om personliga påhopp, mobbing eller liknande så klart), så förslagsvis försöker vi nu samla eventuella framtida sådana inlägg som nämns ovan, här i denna tråden. Moderatorerna kan även flytta eventuella framtida inlägg hit, om dom passar bättre här än i andra trådar.

Så återigen, det är inget hinder att skriva, det här är ett försök att höja kvalitén på forumet genom att separera olika samtalsämnen i respektive trådar.
 
"Point taken..."

“Those are my principles, and if you don't like them... well I have others.”
― Groucho Marx
 
Det finns en i nuläget aktiv tråd som egentligen handlar om jaktradio (?), men som glidit över till detta med amatörradio generellt
Den är mycket intressant på många sätt, men kanske inne på ett sidospår relativt titeln.

Min fundering där, var att frågorna om hur man kan uppamma (ett ord som kanske inte är i var mans mun numera?) intresse för just amatörradio, när det finns så mycket annan teknik (enkel, "modern") som gör samma sak, åtminstone på ett ytligt plan, ofta pekar åt samma håll: De speciella kommunikationsvägar och -metoder som amatörradion erbjuder, är inte attraktiva ur ett "användarperspektiv". Det vill säga, att den som är ute efter kommunikation från A till B (Alingsås och Björnlunda enligt SJ's förkortningssystem), eller mellan X och Y, eller i nån annan relation genom digital överföring etc etc, kan välja så många andra metoder, certifikatfria sådana, att just amatörradion blir ointressant i det sammanhanget. Den fyller inte en "funktion", och i dagens mätfascistoida samhälle är den därmed inte med i spelet. Den presterar inte.

Det troliga är, att amatörradio kan överleva genom att vi, individer som är "amatörer", sådana som älskar något speciellt, utnyttjar våra rättigheter att använda våra frekvenser till klassiska ändamål, och att nyrekryteringen inte fokuserar på kopior av sånt, som finns i andra, billigare och mer lättillgängliga system.

På samma sätt som det finns vinylentusiaster och elektronrörsfantaster, gitarrvirtuoser och frimärkssamlare (?), så bör det kunna finnas analogradioälskare, telegrafinördar och antennexperter, som kan samlas kring amatörradion. Jag menar inte att man ska ägna sig åt gammal teknologi (e.g. rör) bara för sakens skull, jag menar att den moderna tekniken ska omfamnas, men användningsområdet som sådant kunde vara fokuserat mer på klassiska metoder/procedurer, snarare än att försöka bli en variant av annan, befintlig teknik.

Tanken att vi skulle kunna bidra till utvecklingen genom gränstänjande experiment är kanske inte så aktuell - allt går ju att simulera med nåt datorprogram - men det finns med säkerhet ännu många kluriga lösningar för praktiska problem med antenner, anpassning, transmission etc, som bara väntar på att få bli testade och spridda.

Jag tror heller inte att vi alla ska vara radioingenjörer. Sunt förnuft, tekniskt intresse och lite envishet kan ta en amatör långt och det innebär ju inte ett förfall av hobbyn, anser jag. I beråd frågar man de dokument som finns (och det finns ju en del om radioteknik...), eller nån som vet, och lär sig därmed nya saker.

Det är möjligt att volymen (antalet aktiva) är mer betydelsefullt än jag antagit, men ett antal registrerade amatörer som aldrig gör nåt kan ju inte anses driva saken framåt.
 
...och, för att fortsätta när jag ännu är oemotsagd, så är jag personligen lite av en procedurfascist. Jag menar att man ska förhålla sig till trafikprocedurer på ett respektfullt sätt, typ "slut-kom >> klart slut, och att bokstavera enligt gängse normer, samt sända morse med hyfsat konstant teckenhastighet, skilja på tecken- och ordmellanrum och inte avsluta ett QSO mer än en gång. Upplösning av normer ger inget mervärde till hobbyn, även om den kan verka mer "lättillgänglig" för en utomstående. Jag har svårt att se en debatt mellan tredjeviolinen och dirigenten om längden på en åttondelsnot; nånstans finns en regel, ett mönster, en rytm som ska hållas, och en tonart som ska ljuda. När alla spelar sina egna noter blir det oftast konstigt.
 
Det kan kanske underlätta förståelsen och tydligheten om vi begränsar oss till att se amatörradio som ett samlingsnamn för många olika grenar eller nischer som inte har något mer gemensamt än amatörbandens frekvensgränser och föreskrifterna från PTS att följa.

För 50-75 år sedan var amatörradio en jämförelsevis smal hobby indelad i två huvudgrupper, kortvågsamatörer och VHF-amatörer. Fokus i båda grupperna låg på att skaffa sig en radiostation och antenner som sakta byggdes ut och förbättrades. I stort sett alla på den tiden började som noviser med relativt enkla mer eller mindre hembyggda sändare i häradet 5-10 W kristallstyrt. Detta gällde för såväl KV som VHF. Det fanns två huvudsakliga sändningsslag, telegrafi och telefoni. En stor del av aktiviteten gick ut på att jaga DX och nå så långt som möjligt. Innehållet i samtalen var mer inriktade på sådant som hade med radiointresset att göra än det är idag. En viktig drivkraft var ett tekniskt intresse och nyfikenhet på hur saker och ting fungerade och varför. Världen var okomplicerad och utvecklingen gick långsamt. Informationsbruset var lågt. En gång i månaden kom QTC ut och något Internet och forum fanns inte.

Dagens situation är mer fragmenterad med ett stort antal vitt skilda nischer. Därför blir det svårt att på ett enkelt sätt förklara vad amatörradio är. Amatörradio är ju precis allt möjligt idag. Kikar man i t ex SSAs presentationsmateriel som använts under årens lopp så ser man hur varje litet halmstrå plockats ut och att man gjort en stor höna av varje liten fjäder. Allt i ett försök att få med hela bredden så att det finns något litet för alla. Att begränsa sig till en av nischerna som t ex konstruera radioelektronik eller tävlingar eller osv skulle knappast uppfattas som rättvist. Så det gäller att ha med lite av allt ungefär som innehållet i QTC speglar de viktigaste nischerna inom hobbyn. Men bara mycket ytligt eftersom antalet sidor trots allt är begränsat och tidningen skall kunna läsas av så många som möjligt.

Inom sportens värld finns liknande uppdelningar i olika grenar och nischer. Många av dessa delar samma spelplaner eller idrottsanläggningar och är liksom amatörradion inordnade under div regelverk där vissa är gemensamma och andra specifika för en viss gren.

Här kanske det blir mer begripligt att en fotbollsklubb fokuserar på att värva och satsa på fotbollsintresserade liksom höjdhopparna troligen är ganska ointresserade av bowling.

Var och en kan ju spåna vidare härifrån...

Amatörradio en hobby för dig, du kan få kontakt med andra från hela världen och utbyta erfarenheter lära sig språk och om andra kulturer. Det är så amatörradion marknadsförts de senare generationerna men i dagens högteknologiska samhälle låter det mossigt och har knappast någon dragningskraft längre - om det ens hade det förr.
 
På samma sätt som det finns vinylentusiaster och elektronrörsfantaster, gitarrvirtuoser och frimärkssamlare (?), så bör det kunna finnas analogradioälskare, telegrafinördar och antennexperter, som kan samlas kring amatörradion.
Jag brukar beskriva amatörradion som ett "elektroniskt Skansen" där verksamheter och procedurer vilka fallit för "bäst före datum" i den prestationsorienterade och vinstmaximerade omvärlden fortfarande får bevaras av pietetsskäl. Museijärnvägarna är även en relevant jämförelse.

Är även rätt övertygad om att denna syn i bästa fall fortfarande delas av spektrumbyråkraterna, på samma sätt som det offentliga skjuter till medel för att Skansen ska få finnas kvar. Dock är frågan för hur länge. Det går här att dra paralleller med Telemuseums öde, där varken statsmakterna eller det privata näringslivet fann det mödan värt att bevara museala verksamheter, utan lät dem gå i graven utan större åthävor.

Amatörradio är kritiskt beroende av att ha goda relationer med "makthavarna". En relaterad fråga blir då hur dessa kontakter sköts, och vilka intryck de får av oss.

så är jag personligen lite av en procedurfascist. Jag menar att man ska förhålla sig till trafikprocedurer på ett respektfullt sätt, typ "slut-kom >> klart slut, och att bokstavera enligt gängse normer, ... . Jag har svårt att se en debatt mellan tredjeviolinen och dirigenten om längden på en åttondelsnot; nånstans finns en regel, ett mönster, en rytm som ska hållas, och en tonart som ska ljuda. När alla spelar sina egna noter blir det oftast konstigt.

Här vidrörs något viktigt som sällan tas upp; amatörradions attraktionskraft på folk med ett stort kontrollbehov. I synnerhet den organiserade amatörradion har präglats av detta.

Hur omfattande sådant är fick jag själv inte riktigt klart för mig förrän jag läste QTC-lägg från 70/80-talen mer uppmärksamt där interna motsättningarna i SSA blev tydliga, och kanske "dragkamperna" mellan SM3WB(SK) och olika styrelser om den redaktionella linjen i QTC stod ut.

Detta kom sedan att sammanfalla med att en tillfällighet gjorde att jag fick en väninna till XYL som bordsgranne. Hon hade, visade det sig, handlett en 3-betygsuppsats i socialt arbete under mitten av 90-talet där man sökte svaret på varför det kunde bråkas så mycket i föreningar. Studenterna hade gjort fältstudier och intervjuer, och därvid kommit fram till att "regelstyrda" föreningar som t.ex. modelljärnvägsentusiaster, akvariefiskar och fågelskådare hade en högre potential för inre strider, därför att det där anses finnas "högre principer" vilka ska vara normerande och vägledande för det inre arbetet. Ett ögonblick tänkte jag nämna amatörradio, men kom på bättre tankar och höll tyst... :)

För snart 10 år sedan berördes också saken på ham.se
 
Last edited:
Känns som att den här tråden alltid är aktuell! - Och därför vill jag föreslå att samtliga certifierade får testa om sina kunskaper vart 5:e år och även komplettera med cw-kunskaper för dem med A;B;C klass. Helt kort, ett provtest vart 5:e, kanske vart 10:e år. Där finns då möjligheten att återkalla cert ifall kunskapen inte är till fullo att framföra sändare. Det låter kanske krasst men så funkar det i körkortsvärlden då läkare bedömmer lämplighet att framföra bil. - Att det sedan i trådar här på forumet ständigt appelleras mot 27Mhz, privatradiobandet eller PR-folket, etc, och att det av någon orsak skulle vara "stigmat" för radio/sändaramatörvärldens totala förfall är ju att betrakta som rent nonsens. - Vi är alla individer med skillda kvaliteter och låt det så vara, mångfald berikar, enfald fördummar!!

/Sven.

* Ett inlägg från mig i den tråden! - Inte för att ropa på papegojjan, men upprepar mig i den påade och kanske mer aktuella tråden än nånsin.
- Amatörradion i Sverige skulle kunna vara ett ämne för en världskonferans i psykiatri...

/Sven.
 
- Amatörradion i Sverige skulle kunna vara ett ämne för en världskonferans i psykiatri...
Sannolikt.

Själv är jag inte så lite förvånad över att de psykologiska och sociologiska vetenskaperna inte har särskådat amatörradion - än.
 
Last edited:
Det kanske är läge för någon att göra en nulägesanalys för att få en så objektiv bild av amatörradiohobbyn som möjligt. Resultatet kan sedan användas för att avgöra om något bör förändras eller prioriteras högre för att på sikt förbättra förutsättningarna för att amatörradio och våra unika privilegier kan bestå.

Nulägesanalyser är vanliga inom företagsvärlden och i kommunerna etc. Borde väl kunna fungera för andra verksamheter också.
 
Sådant har gjorts, men veterligen inte fullt ut i Sverige.

ESR:s provfrågegrupp gjorde en ansats 2012, och innan dess i samband med
IARU Foresight Project.

I andra länder har t.ex. RSGB gjort en SWOT-analys för ett par år sedan.

Huvudproblemet är att man inom den organiserade amatörradion tenderar att slå ifrån sig slutsatserna, i synnerhet när de visar sig stå i konflikt med "partilinjen".
 
Det är väl närmast SSA som har anledning att göra en sådan analys eftersom det är där oron för att intresset för amatörradio minskar finns och är som störst. Vad kom RSGB fram till?

Annars är väl det mesta som faller in under amatörradio självreglerande och bygger på utbud och efterfrågan.

För den stora gruppen "teknikintresserade" är amatörradio bara ett pyttelitet smalt segment i det stora hela. Ögnar man igenom trådarna på t ex Svenska Elektronikforumet så framgår det med all önskad tydlighet att det finns många som sysslar med alla möjliga saker inom elektronik och mekanik på alla nivåer. Många projekt som diskuteras där innehåller radioteknik i någon form men där radio mer används som en länk för t ex digital mätdata eller för fjärrkontroll. Alltså en trådlös ersättare för en spikad ledning längs golvlisterna i hemmet.

Amatörradio uppfattas inte lika magiskt och fantastiskt som för 50-75 år sedan eftersom det nu finns betydligt mer effektiva kommunikationssätt. Detta kan vara en förklaring till varför aktiviteten på amatörbanden minskat precis som att all kustradiotrafik på KV försvunnit och de flesta rundradiostationerna på LV, MV och KV stängt ner. Det är bara en tidsfråga innan resten också stänger. Behovet finns inte längre. Inte mer märkligt än så. Det finns idag andra mer effektiva distributionssätt som har bättre täckning, är billigare och enklare att använda och ger mycket högre överföringskapacitet och kvalitet.

Jag skulle tro att allt detta förklarar varför det har varit så så svårt för oss att marknadsföra amatörradio de senaste säg 50 åren när ny teknik började bli var mans egendom. Lyckas man inte förklara det magiska i trådlös kommunikation och vad som är unikt med amatörradio så kan man inte heller locka till sig fler.

Att jaga DX och ägna massor av timmar på att lyssna efter svaga stationer på CW och SSB som många av oss gjorde förr tycks inte vara något som är gångbart längre. DX-segmentet på 80 m de övre 10-15 kHz är stendött trots att bandet är öppet mot stora delar av världen. Det finns ingen kvar där som ligger och ropar CQ DX i timtal som för bara 20 år sedan. På 70-talet var aktiviten ännu större. Det fanns inte en ledig frekvens.

Problemet här är att för de få som fortfarande är intresserade av traditionell DX-jakt, vi gamla amatörer eller helt nya, så har förutsättningarna helt enkelt försvunnit eftersom det inte finns några motstationer längre. Samma förändring ser vi på VHF och UHF. I stort sett all aktivitet på repeatrarna har försvunnit. Det innebär att nya amatörer som skaffat sig en bärbar eller mobilstation inte får kontakt med någon mer än ev sina närmaste kompisar efter att ha bestämt att vi håller till på denna kanal.

På 80 m bestå huvuddelen av trafiken nu förtiden av ringar av olika slag eller att några träffas på en utsatt tid och frekvens där de pratar en stund. Detta gäller fär såväl CW som SSB. Samma stationer på samma frekvens och tid varje dag.

De som primärt sysslar med det radiotekniska lider nog inte så värst mycket av ovanstående förändringar. Det går fortfarande att få kontakt om man vill prova en ny sändare i luften eller om man intresserar sig för vågutbredningsstudier. Här har verktygen blivit fler. Vi ringer en kompis som vi vet kan bedöma sändarens kvalitet och ber denne lyssna. Man kan använda remote RX för att lyssna på sig själv liksom WSPR och Reverse Beacon Network ger större möjligheter än att som förr köra en massa stationer för att sen försöka bilda sig en uppfattning om hur konditionerna är eller hur en ny antenn fungerar.

De som primärt är intresserade av använda sina radioapparater har fått det tuffare. Tänker vi bort ringarna och testerna så blir ju inte mycket kvar att sysselsätta sig med. Det kan behövas många allmänna anrop för att få svar och har man sedan små antenner och låg effekt kan det behövas en rejäl portion tålamod.

Själv lyssnar jag mest nu för tiden. Inte bara på amatörbanden utan överallt på KV. Det är ytterst sällan jag sänder trots att det finns närmast perfekta möjligheter med hög effekt och relativt effektiva antenner här ute på landet. Nästan inga störningar alls. Jag har sedan 1969 hunnit med att köra tillräckligt många länder på de flesta banden och tycker att tiden framför mätinstrumenten där det ständigt byggs nya radioapparater är mycket mer givande. När något projekt är färdigt som t ex den nya 144 MHz CW/SSB-excitern som är på gång, ja då används den i etern ett tag men det är ändå själva resan fram till slutmålet som är det allra viktigaste för mig. Mission completed, nu över till nästa projekt som inte heller behövs men som ändå kan vara en utmaning att ta sig an på något sätt. Allt som behövs om det bara var för den sakens skull kan jag beställa på nätet men hur kul är det? :)
 
Last edited:
Hittade igen IARU:s, RSGB:s resultat samt även den irländska föreningen IRTS, vilken är ganska intressant eftersom den pekar på trender. Man kan se att deras situation liknar den svenska.

Veterligen har inte SSA gått ut till varken medlemmarna eller hela amatörradiokollektivet och frågat dem om deras syn på saken. Och varför skulle man göra det, eftersom det skulle bryta mot den tradition av slutenhet som finns?

Jag använder ibland uttrycket "marknad utan efterfrågan", och det är precis det som är frågan. Riktig amatörradio är en produkt som knappast några utanför en liten krets efterfrågar, och då blir den i princip omöjlig att avyttra.

För en mansålder sedan, när varken smartphones, Internet eller (a)sociala medier fanns, gick det att "sälja" amatörradio med viss framgång genom att sänka inträdeskraven, det fanns helt enkelt åtskilliga personer som gick att attrahera genom att t.ex. telegrafikravet togs bort samt av att de teoretiska proven förenklades. Detta gick tydligt att se under 80-talets toppnoteringar av rekrytering. Att detta även skulle innebära en kvalitetssänkning var man beredd att ta, men sannolikt levde även de ledande skikten i tron att radioamatörernas elitstatus inte skulle hotas.

Rent allmänt är det "tekniska intresset" i klassisk mening i samhället på tillbakagång., mycket beroende på att den komplexa teknik som i praktiken behärskar vårt vardagsliv är väl dold för brukarna. Att smartphones och WiFi faktiskt är "radio" tenderar man att glömma, tillsammans med åtskilliga andra tekniska grundfakta.

Den minoritet bland de yngre vilka trots allt är någorlunda intresserade av teknik dras sällan till amatörradio; jag kan bara notera att min gamla klubb SK6AB vid ett besök där för några år sedan visade sig syssla med "allt utom radio".

"Aprés nous le déluge..."
 

Attachments

  • Irish_Amateur_Radio_Survey_and_SWOT_Analysis_Report_2021 (1).pdf
    3 MB · Views: 10
  • VGC-WS-final-report-2021.pdf
    782,8 KB · Views: 5
  • rsgb_iaru_amateur_radio_survey_results.pdf
    116 KB · Views: 6
Själv lyssnar jag mest nu för tiden. Inte bara på amatörbanden utan överallt på KV. :)

Jag lyssnar också en del, men hittar tyvärr inte så mycket intressant. Nu ska det ju sägas att jag endast förfogar över en aktiv loop MLA-30 på marknivå i stadsmiljö, men ändå. På de lägre banden hittar man starka digitala krypterade sändningar (Stanag?), några automatiserade flygväderrapporter, den ryska "buzzern", nån enstaka RYRYRYRYRYR-sändare :) , kanske en väderfax och i övrigt China Radio International. Överallt kineserna. På amatörfrekvenserna hör man folk som ropar five nine, seventythree, QRZ till varandra och så ett litet segment av FT8 i början av varje band där samma information utbytes men i textform istället.
Har jag missat något?
 
Last edited:
Har jag missat något?
Njaeä, egentligen inte. Det mesta som fanns att lyssna på förr försvann ju för redan för 30-40 år sedan. När jag så smått började lyssna på KV på familjens träradio 1965 var gränsvågen 1,6 - 4 MHz proppfull av kustradiostationer och fiskebåtstrafik. Alla körde AM och signalerna var ofta mycket starka. Inga lokala störningar så det var verkligen fängslande för en 12-åring som satt klistrad vid högtalaren. :)

Nästa upptäckt var de många utländska rundradiostationerna som sände på svenska. Bland de första var HCJB från Quito Equador med Sonja Persson vid mikrofonen. Då helt overkligt att kunna höra hennes berättelser från ett land som bara fanns i skolans kartbok. Under en period skickades lyssnarrapporter och det blev kanske runt 50-75 QSL-kort.

Point to Point-stationernas ändlösa slingor upptäcktes och var spännande att lyssna på. I Hörby några mil härifrån fanns en av den svenska telemyndighetens sändare och ibland hördes samtal på svenska med Rio de Janerio och andra fasta motstationer.

Av allt detta finns nog bara flygradiokommunikationen på SSB kvar, både civil och militär trafik, flygväder och en stor mängd modemtrafik som jag inte kan avkoda. Det finns några frekvenssegment med radiopirater som troligen drivs av sådana som liksom jag DX-ade på 60-talet och då lyssnade på mellanvågspiraterna där vi fick höra den senaste popmusiken medan Sveriges Radio spelade Calle Jularbo. Nåja, Tio i Topp m fl program kom ju med tiden.

På rundradiosidan är det mest Kina som hörs på väldigt många frekvensen med enorma signalstyrkor. De har fina sändare med ypperligt fin ljudkvalitet om man lyssnar i en SDR-radio. Programmen är inte särskilt spännande dock. Det finns dock andra länder representerade men det mesta tycks vara propaganda och politik plus de religiösa stationerna från främst USA. Utbudet är minst sagt enformigt och man kan undra om det finns så många som lyssnar på detta.

När jag sitter vid labbänken och mixtrar brukar jag ställa in SDR-radion i vattenfalls-mod på något slumpmässigt valt frekvenssegment om 10-100 kHz att passivt bedriva "signalspaning" på. Faktum är att det ofta dyker upp någon station på SSB eller CW som pratar klartext. Ibland krypterad militär trafik men också vanligt folk som helt enkelt skaffat en SSB-radio och pratar en stund med varandra. Det finns fortfarande en del fartyg-fartyg SSB-trafik kvar på några av kanalerna i de gamla kustradiobanden. Samtal som kan vara från minuter till timmar. Det mesta tycks komma från sydöstra Asien, Indonesien osv.

Strax under 3,5 MHz hörs en del SSB-trafik typ privatradio liksom kring 6,7 MHz. Aktiviteten är mycket mindre nu än för 20 år sedan.

Saknar den tiden då kortvågen var proppfull med signaler. Tänk om man haft en SDR-radio då, så mycket som hade kunnat höras jämfört med en usel träradio och en bit tråd som antenn.

Så det är lätt att förstå att den nybörjare som skaffar sig en radio och börjar lyssna snabbt tröttnar. Är sedan störningsmiljön svår och antenner inte kan sättas upp så är det ju kört. Tyvärr är det nog så.
 
En intressant iakttagelse från den Irländska rapporten där man jämförde hur saker förändrats genom tiden. Exempelvis hur man kommit in i Ham-hobbyn. Hela 33 % hade en gång i tiden börjat sin radiobana med SWL. I den senaste undersökningen fanns öht inte något som tydde på att SWL varit en inkörsport (det var omätbart). Skulle man kolla upp det i SM blev det förmodligen samma resultat. Med tanke på att det enda som finns på BC-banden i stort är Radio China så får man nog förstå att SWL i stort sett har upphört - och då blir det ju sannolikt färre som hittar vidare till amatörradio. Ska man göra en analys så ska man nog ta med trenderna - det ger nog förklaring på ganska mycket. Kanske ger det också en bild man inte vill se men det är en annan sak. Dumt att blunda för det uppenbara.

Lumpen var väl en annan väg in för många och dels gör allt färre lumpen och dels är andelen som går någon radiorelaterad utbildning av dignitet väldigt liten. Här tänker jag främst på hur många som utbildades i telegrafi.

Det är nog många som inte förstår hur rätt vissa "grumpy old men" har när det påpekas om hur mycket bättre det var förr. Tack och lov fick i alla fall jag uppleva de sista dödsryckningarna av trängseln på kortvåg. Även hur störningsfritt det ofta var på allmänna platser.
 
En del inlägg här refererar till diskussionen i en annan tråd om bland annat bristande trafikdisciplin och SSA:s skuld till densamma.
Jag kan bidra med ett samtal jag hade med PTS spectrumtillsyn [...]

De talade också om att eventuella övertramp på amatörbanden låg utanför deras ansvarsområde då de deligerat ansvaret för certifikaten till SSA och är det grova överträdelser som hot eller liknande så är det en polisen som ska kontaktas.

Lite samma svar fick jag från SSA, huvudansvaret för certifikaten ligger hos PTS även om de deligerat stora delar av det till SSA.

Tydligen studsar ansvarsbollen mellan PTS och SSA och ingen vill eller kan ta upp den.

Att SSA sedan i sin tur försöker skylla ifrån sig på PTS blir då ganska naturligt, när saken ses i perspektivet "Delat ansvar = inget ansvar".

Ansvarsfördelningen är glasklar. SSA ansvarar för provförrättning, utfärdande av certifikat och tilldelning av anropssignaler. Det är endast dessa tre uppgifter som enligt lagen (LEK 3 kap. 22 §) får överlämnas till SSA. Någon annan myndighetsutövning får inte överlämnas, det skulle strida mot grundlagen (RF 12 kap. 4 §).

Tillsynsansvaret är en sådan myndighetsutövning som inte får lämnas över till någon annan. Regeringen har utpekat Post- och telestyrelsen som ansvarig för all tillsyn enligt lagen om elektronisk kommunikation, vilket inkluderar amatörradio (förordning 2022:511, 1 kap. 5 §).

Sedan måste man förstå att PTS har viktigare saker för sig än att tillrättavisa vuxna människor som bär sig åt som treåringar.

Hur skulle det se ut om vi hade ett SSAPO som åkte runt i pejlbussar och sparkade in ytterdörren hos radioamatörer som inte bokstaverar enligt gällande standard? Vad SSA kan göra är att utesluta medlemmar som missköter sig. Det är ovanligt men förekommer, jag har själv deltagit i sådana beslut.


Och så till frågan om behov av en nulägesanalys och om SSA:s bristande öppenhet…

Det kanske är läge för någon att göra en nulägesanalys för att få en så objektiv bild av amatörradiohobbyn som möjligt. Resultatet kan sedan användas för att avgöra om något bör förändras eller prioriteras högre för att på sikt förbättra förutsättningarna för att amatörradio och våra unika privilegier kan bestå.

Nulägesanalyser är vanliga inom företagsvärlden och i kommunerna etc. Borde väl kunna fungera för andra verksamheter också.

Det är väl närmast SSA som har anledning att göra en sådan analys eftersom det är där oron för att intresset för amatörradio minskar finns och är som störst.

Hittade igen IARU:s, RSGB:s resultat samt även den irländska föreningen IRTS, vilken är ganska intressant eftersom den pekar på trender. Man kan se att deras situation liknar den svenska.

Veterligen har inte SSA gått ut till varken medlemmarna eller hela amatörradiokollektivet och frågat dem om deras syn på saken. Och varför skulle man göra det, eftersom det skulle bryta mot den tradition av slutenhet som finns?

En stor del av förra året ägnades åt just en sådan nulägesanalys, först i en SSA-intern process under maj och juni 2021 och sedan i en mycket ambitiös workshop ”Shaping the Future” inom IARU Region 1 för ganska exakt ett år sedan. Jag blev placerad i en undergrupp tillsammans med bland andra Stewart G3YSX och Steve M1ACB från RSGB, där vi jobbade flera timmar per kväll under en hel vecka. Den RSGB-aktivitet som SM0AOM refererar till är alltså samma som även SSA har deltagit i.

Det här har beskrivits i flera ledarartiklar i QTC, där även medlemmarna har uppmanats att komma med inspel; det har tagits upp om och om igen på SSA:s HQ-nät, det har redovisats på SSA:s hemsida och det har föredragits mer i detalj för SSA:s distrikts- och sektionsledare.

Arbetet inom IARU fortsätter i ett antal arbetsgrupper. SSA är genom vår ordförande representerat i en av dessa grupper. En avstämning av de här aktiviteterna kommer att ske med SSA:s nordiska systerorganisationer i ett NRAU-möte nu på lördag.

73,
Jonas SM5PHU
 
Last edited:
Intressant tanke detta med "kontrollbehov" (en bit tidigare i tråden). Jag upplever ju inte mig själv som en person med kontrollbehov, trots att jag varit aktiv inom en museitågsförening, men jag tycker man ska ha respekt för verktygen man jobbar med. Kommunikation gör man med en viss verktygslåda och min tanke är bara att man bör vara rädd om språket (eller "procedurerna"). Min dotter brukade ibland muttra nåt om "grammar-nazi" när jag påpekade att "han" och "hon" och andra pronomen har objektformer också, som har ett visst användningsområde... När hon senare började skriva uppsatser på universitetsnivå tror jag förståelsen ökade för mina tidigare kommentarer.

Så min uppfattning om "disciplin" ser jag själv som ett sätt att visa respekt för det man sysslar med - kommunikation, och för de andra deltagarna. Det är nog också lite lättare för en nykomling att komma in i ruljansen, om den påminner om det man lärt sig. Ibland känns det som en nackdel att ha professionell träning i bokstavering; standardalfabetena kan jag ta i sömnen, men de hemgjorda kräver ju att man tänker efter...
 
De hemmagjorda bokstaveringarna gör de även otroligt svårt för nybörjare som har fullt upp med att få in rutinen att avkoda bokstavering i hyffsdad takt
 
Back
Top