Hur bra är en halvvågs-dipol?

S

Skalmannen

Well-Known Member
Strålningsdiagram och förstärkningsdata i alla ära, men vad innebär de egentligen i praktiken? Dvs: vad kan man förvänta sig att höra med t ex en enkel trådantenn i form av en halvvågsdipol på 7 MHz-bandet som är något sånär vettigt placerad? Ni som har sådana, vad får ni in en "vanlig dag" (eller natt) med de konditioner (solfläckar osv) som ungefär råder nu?
 
Det här går inte besvara enkelt.

Allmänt sett är kravet för att höra en motstation att signalfältstyrkan från stationen överstiger
störnings- och brusfältstyrkan på den aktuella frekvensen och stationsplatsen tillräckligt mycket.

Signalfältstyrkan beror på motstationens utrustning och på "konditionerna" och störnings- och brusfältstyrkan på tid på dygnet samt geografisk placering.

Erfarenhetsmässigt så gör en dipolantenns orientering för 40 m och lägre band ganska lite skillnad på de höjder som amatörer kan montera dem på.

40 m eller 7 MHz ligger "bra till" i spektrum, och vid "över genomsnittliga solfläckstal" kan man få långdistansförbindelser både dagtid och på natten.

I dag så är 7 MHz bra för Europa på dagtid, och när störmiljön tillåter så går det att få kontakt med
i princip alla världsdelar på natten. Det viktiga ligger inte i antennens typ och orientering utan att vara aktiv vid rätt tidpunkt och på rätt del av bandet. Telegrafikunskaper gör inte det hela sämre.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Hur kommer det sig att halvvågsdipolen så ofta används som referens (dBd)? Är det den "bästa" antennen sett till pris/prestanda-förhållande eller varför har just dipolen fått en sådan särstatus?

SA6APZ
 
Last edited:
Helt enkelt därför att den är en referensantenn som är ganska vanlig och lätt att åstadkomma.
Dock är det rätt svårt att göra noggranna mätningar med dipoler som referensantenner,
så när man vill ha hög noggrannhet används t.ex. NBS referensantenn (finns avbildad på http://www.qsl.net/n1bwt/chap6-2.pdf)

Sedan brukar man helst använda isotropen eller "punktstrålaren" som referens vid teoretiska överläggningar om antenner och antennsystem. "Dipolreferensen" skapar bara problem vid sådana.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Vilket är då (det bästa) sättet för motstationen att öka signalstyrkan in i mottagaren, dvs få antennen att plocka upp svagare signaler? Om den redan är t ex en halvvåg på aktuellt band så borde den väl vara optimal i det avseendet, och bli sämre om man gör den längre i syfte att kunna dra mer energi ur den elektromagnetiska vågen?
 
Skalmannen, jag vet inte vart i geografin du bor. Men om du har möjlighet så gör ett besök på SK0UX kvarnberget. Där finns de antenner som man annars bara kan drömma om. :)

73 SM0RVV
 
Antenner vars dimensioner är i samma storleksordning som våglängden eller större
får riktverkan, och då kommer de att framhäva signaler från vissa riktningar och undertrycka
de som kommer från andra håll. Detta brukar medföra förbättrat S/N om bruset kommer från ett håll där antennen undertrycker signaler.

Motstationen (=sändaren) kan inte göra något alls åt egenskaperna hos systemet i mottagaränden.
Det enda som kan göras i sändaränden är att öka effekten eller själv använda en antenn med riktverkan.


73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Om man lyssnar runt lite på banden så inträffar snart det att man bara hör den ena parten i en förbindelse. Kan t ex vara en rysk station som kör en amerikan med goda signalrapporter från båda håll (kanske tom 59), trots att man själv inte hör minsta lilla från den amerikanska stationen (och ändå ligger betydligt närmare). Signalstyrkemässigt måste det handla om förhållandevis stora skillnader eftersom rapporterna är så åtskilda (kanske 59 hos ryssen jmf med ingen signal alls hos mig). Om det "bara" handlade om att ha en antenn med riktverkan/gain, så skulle den i så fall behöva förstärka ofantligt för att i någon mån kompensera för en skillnad av den här digniteten. Därför kan man ju fundera på vad för andra orsaker som ligger bakom fenomen som detta, och hur mycket man egentligen kan vinna med riktverkan och förstärkning på sin antenn.
 
Last edited:
Den enskilt vanligaste orsaken till att man bara hör en part i en radioförbindelse är att
man hamnar mellan två "hopp" i en jonosfärisk förbindelse. Detta innebär att signalerna från den ena parten passerar ovanför ens mottagarantenn, medan den andra partens signaler når fram.

Antalet "hopp" och deras geometri ändrar sig med tid på dygnet och i vilken riktning över jordytan som förbindelsen sker.

Det kan också förekomma "envägsutbredning" som brukar orsakas av absorption genom partikelbombardemang vid jonosfärstormar. Envägsutbredning är ganska ovanligt.

Slutligen ska man inte dra för stora växlar av signalrapporter. En växande andel av radioamatörerna känner till bara en sorts rapport; "59"...

För att med behållning tränga in i jonosfärskommunikationens inre rekommenderas först universitetsstudier i fysik, och sedan närmare studium av speciallitteraturen. En bok som innehåller en mycket bra översikt av jonosfärkanalens egenskaper är:

HF Communication: Science & Technology av John M. Goodman

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
SM0AOM said:
För att med behållning tränga in i jonosfärskommunikationens inre rekommenderas först universitetsstudier i fysik, och sedan närmare studium av speciallitteraturen. En bok som innehåller en mycket bra översikt av jonosfärkanalens egenskaper är:

HF Communication: Science & Technology av John M. Goodman
Click to expand...

Kan vara svår att få tag på kanske.
Kolla gärna lite lättsmält aptitretare först. Tex: Radio propagation - Wikipedia, the free encyclopedia (med länkar).
Det roligaste börjar när man själv börjar utforska vågutbredningens mysterier. I den proffesionella litteraturen ägnar man sig åt grundläggande fenomen och förutsägbara utbredningsmoder. Det skiljer sig från vad man som radioamatör tycker är intressant: de udda utbredningsmoderna och det (nästan) oförutsägbara.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top