Hur bra radioapparater behöver vi ha?

SM7EQL

SM7EQL

Kortvågs- och UKV-tekniker
I en annan tråd frågar OID, -Hur bra radioapparater behöver vi ha? Det är en bra fråga som tål att grunnas på ordentligt.

När det gäller känsligheten på kortvågsområdet så brukar man säga att en brusfaktor kring 10 dB är tillräckligt bra på högsta frekvens 30 MHz. De flesta kommersiella mottagarna ligger i det häradet liksom många amatörradiomottagare och transceivers. Även en återkopplad mottagare med 1 rör anno 1930 klarar sig här. Det atmosfäriska bruset på kortvåg är relativt högt och man har enbart nytta av ev lågbrusiga pre-amps i kombination med ineffektiva mottagningsantenner i en extremt tyst radiomiljö. Då och enbart i det fallet finns det anledning att satsa på en låg brusfaktor kring några dB.

Nästa parameter som är av vikt är selektiviteten. Vanliga värden är c:a 3 kHz för SSB och kanske 500 Hz för telegrafi. Detta har gällt allt sedan 1930-talet i de dåtida högpresterande mottagarna med enkla kristallfilter och s k kristallfasning. Numera finns helt andra möjligheter att skapa extremt smala och skarpa filter som i t ex SDR-mottagarna. Men nyttan är ändå begränsad till relativt få användartillfällen då de verkligen behövs. En bandbredd av 500 Hz på telegrafi är tillräckligt för allt praktiskt bruk utom när det gäller att gräva djupt i gyttret kring ett DX-pile up eller i samband med contesting. Där önskar man sig ibland fler möjligheter.

En mottagares storsignalegenskaper är också en viktig parameter där tillverkarna av amatörradioutrustning tävlar med varandra att presentera allt bättre siffror. De flesta mottagare är idag betydligt bättre än vad som behövs för allt praktiskt bruk. Enbart i undantagsfall har man nytta att den höga prestandan de allra bästa kan ge. Sak samma, vid avancerad DX-jakt och contesting särskilt på de lägre banden 160 och 80 m krävs bra mottagare. I övrigt duger 1950 års teknologi fortfarande mer än väl.

Frekvensinställning är en parameter som förbättrats avsevärt sedan tiden före andra världskriget. Då var 1 kHz indexstreck på skalan standard för de bättre kommersiella mottagarna. Många enklare mottagare för amatörradio hade en skala med ett litet streck på varje 50:e kHz och avståndet kunde vara litet, några millimeter. Med div tricks och med hjälp av kristallkalibrator, bandspridning och loggskalor gick det ändå att fastställa frekvensen på några kHz när. Det viktigaste var att veta var bandgränsen låg så att man hamnade inom amatörbandet. För allt praktiskt bruk är 1 kHz mellan strecken fortfarande fullt tillräckligt. Det är vad t ex Drake R4-modellerna erbjuder och där man med ögonmått kan interpolera till 100 Hz eller så. I undantagsfall kan det vara bra att kunna ställa in en exakt frekvens på 10 eller 1 Hz nivån men det egentliga behovet är nog inte så stort om man undantar digitala moder. SSB kan man med örat ställa in inom c:a 10 Hz om man är van och bättre än 100 Hz om man helt saknar musiköra.

Så frågan är hur många av oss som verkligen behöver de toppresterande mottagarna som nu finns och hur många som utnyttjar kapaciteten dessa kan erbjuda. Jag är tämligen säker på att prestandan långt överskrider behovet och att knappt någon har verklig nytta av dessa apparater om det enbart skulle gälla att ställa in och ta emot en station. Sedan finns naturligtvis andra aspekter att väga in som allehanda finesser, design, användarvänlighet, kul att köpa/prova nytt, möjlighet till ihopkoppling med andra apparater och datorn m m. Men om man lämnar allt detta utanför och enbart ser till de relativt få radioparametrarna som betyder något i praktiken och som ger störst utslag i verkligheten.

Storsignalegenskaperna var enormt viktiga på 70-talet då banden kryllade av kommersiella stationer som ofta sände med mycket hög effekt och därför orsakade blockering och intermodulation. Särskilt på de lägre frekvensbanden under 10 MHz där 7 MHz var mest utsatt. Sedan dess har mottagarna förbättrats enormt mycket och de flesta moderna skulle klara av 1970-års situation helt utan problem. Men radiomiljön har också förändrats då i stort sett alla rundradiostationer främst från östblocket stängt ner och knappt några kommersiella CW/RTTY-stationer finns kvar. Aktiviteten på amatörbanden har minskat till extremt låga nivåer jämfört med 1970-års aktivitet om vi undantar contest-helgerna. Allt färre nya amatörer har möjlighet att sätta upp stora antenner och de satsar inte heller på stora PA-steg och är inte överdrivet aktiva på banden. De gamla som var aktiva på 70-talet har lugnat ner sig och många av dessa kör idag mest trivsel-QSO med 100 W eller mindre.

Allt detta betyder att man åter igen klarar sig bra med en ganska medioker mottagare som om man mäter på den har hopplöst dåliga mätvärden jämfört med de allra modernaste högpresterande.

Så om man ställer två mottagare vid sidan om varandra, en av de bättre från 1950-talet och en av de bättre moderna från 2016 och gör en A/B-lyssning på station efter station så kommer man att finna att den gamla mottagaren märkligt nog hör de allra flesta som den nya mottagaren hör. Av kanske 100 stationer hör mottagaren från 50-talet 98 eller 99. Den nya ger i regel bättre komfort och störningsfrihet så den vinner på det men helt krasst kan man konstatera att skillnaden inte är så stor som man kanske först kunde tro.

25.jpg

Jag gjorde en beläggningsmätning på telegrafidelen av 80 m igår kväll och under hela natten fram till kl 08 i morse. Min dipol för 80 m på 28 m höjd anslöts till en spektrumanalysator som ställdes in för peak hold, dvs den fångade alla stationers maxvärden och byggde på kurvan allt efterhand. Det man kan se på bilden ovan är att den starkaste signalen som registrerades var -52 dBm vilket motsvarar S9 +21 dB på en rättvisande kalibrerad S-meter. Den röda linjen representerar -73 dBm dvs S9.

En motsvarande mätning en contest-helg när 10 kW-slutstegen värms upp skulle visa betydligt högre värden, uppemot 20 dB starkare och i undantagsfall mer än så. Kanske gör jag en ny mätning av detta en helg.

Jag vet att det inte är så många som satt sig ner och benat upp de här detaljerna och funderat på hur bra mottagarna egentligen måste vara för att hänga med och jag tror att många nog är lite förvånade över att de gamla åbäkena från 1950-talet trots sin höga ålder faktiskt är fullt användbara och når nästan upp till ribban för de flesta situationerna utom de mest extrema, då det jagas supersvaga signaler i svår radiomiljö och vid contesting.
 
Rent spontant tycker jag nog att vi har bra grejor, även de lite äldre tunga prylarna, som väl matchar våra behov. Det största problemet är radiomiljön med yttre störningar som ingen radiokonstruktion i världen kan rå på. Skit in skit ut. Sen att man oftast själv är största boven när det gäller störningar i egen station är en helt annan diskussion.

Först nu på senare tid har jag skaffat prylar för SDR på KV och kommer med stor entusiasm hänge mig åt lyssning framöver när allt är på plats i och utanför shacket. Jag vet inte om det är nyhetens behag, men vattenfallsdisplayen är så cool att titta på. Man ser direkt om det dyker upp något nytt att lyssna på och kan med ett musklick QSYa dit. Nya antenner skall på plats och gamla fixas till. Och samtidigt måste jag utföra en rejäl avstörning av egna huset för 80 mb och under är totalt oanvändbart idag.
 
Ja, jag gillar också vattenfall och spektrumvisningen som tillsammans med en analog radio som min Drake ger mig det bästa från två världar. Spektrumdisplayen visar som du skriver när något nytt dyker upp och med den analoga radion kan man snabbare än med musklicket snurra in sig på frekvensen. Inga menyer ställs om och inget siktande på rätt ställe på skärmen med musen. :-)

I de få fallen SDR-radions höga prestanda behövs klickar man med musen och förbättrar hörbarheten jämfört med den analoga mottagaren. För allmän slölyssning över bandet gillar jag Draken bäst men i SDR-radion har jag lagt upp ett ganska stort frekvensregister som täcker en del kommersiella stationer som används för att värdera vågutbredningen och det finns en lista på ett 20-tal av 80 m ringarna som kan betas av med piltangenterna. Ytterst bekvämt när man bara vill spana lite allmänt på fasta frekvenser. Sak samma med rundradiostationerna. Bekvämt.
 
Det EQL skriver i trådstarten må vara relevant för kortvågen, men vid högre frekvenser blir det andra svar på frågan om mottagarprestanda. På VUSHF-banden strävar man efter känsligast möjliga mottagare.

Kanske det inte är så alldeles kritiskt på VHF, där det kan duga med 1 dB brusfaktor av samma orsak som på lägre band, nämligen att störningsbakgrunden är så tråkigt svår nuförtiden. På USHF däremot har man glädje av varje liten tiondels dB man förbättrar mottagarens brusfaktor.
 
Ja jag berör endast kortvåg upp till 30 MHz vilket står i inledningen. På mikrovåg råder helt andra förhållanden. Lägsta möjliga brusfaktor gäller och möjlighet att ställa in och hålla frekvensen stabil m m. En tiondels dB gör utslag. Blandar man sedan in fördelarna med modern signalbehandling som i de digitala moderna så ökar försprånget ytterligare till de gamla apparaternas nackdel.
 
Jag fick ett mail med några bilder från en mätning som publicerats i Ham Radio av Ulrich Rohde på 70 talet. Mätningarna gäller för USA men de stationer som registrerats kommer även från andra delar av världen. Då på den tiden var det känt att radiomilön i Europa var mycket värre beroende på närheten till öststaterna som hade många starka sändare igång och som täckte in Europa på första jonosfärhoppet eller som NVIS-utbredning.


26.jpg

27.jpg

Det är intressant att se hur många stationer som fångats in under den millisekund som plottarna representerar när en vanlig kamera fotograferat av skärmen. Alltså utan minne och max hold funktion. Många stationer når nivåerna -30 till -40 dBm vilket motsvarar S9+30 till S9+40 dB på en rättvisande S.meter. Alltså mycket starka signaler. Tänk på att många amatörmottagare har generös S-metervisning där det mesta som hörs på amatörbanden visar kring S7-S9 och S-metern ofta slår i botten. En rättvisande S-meter rör sig knappt på de högre frekvensbanden och de stationer som i högtalaren låter starka behöver inte vara mer än 5-6 riktiga S-enhetern men som visas som S9 eller mer.

Jag kopplade upp en likadan spektrumanalysator som Ulrich använde och ställde in samma frekvenssvep och referensnivå korrigerat för min aktiva antenn som ger 0 dBd. Nedanstående kurva är därför direkt jämförbar med 70-talets mätningar.

28.jpg
Här blir det tydligt att antalet stationer är färre och man kan se att aktiviteten på de lägre rundradiobanden 49 m, 41 m och 31 m upphört helt. Plotten börjar på c:a 2 MHz och längst till höger har vi 20 MHz. De tre kraftigaste topparna mellan 10-20 MHz är rundradiobanden där den kraftigaste är Radio China International. Ja, i princip är alla de höga topparna Radio Chinas sändare möjligen med någon annan som bidrag. Rumänien och några Arabisktalande som inte gett upp än.

Senare på eftermiddagen när det börjar skymma och hela kvällen in på natten så kommer signalerna under c:a 7 MHz att öka 10-20 dB och motsvara nivåer kring S9+20 dB med några få som når S9+30 dB strecket. Så nog har kortvågsbanden blivit tystare och lugnare på senare år. För oss som bor utanför stadens stördimma kan det vara positivt då det medger att svagare stationer inte störs ut av de jättestarka. Vi kan utan problem använda gamla hederliga mottagare som Collins och Drake. För de som bor mitt i smeten och där S-metern visar konstant S7-9 från störningar så är det mindre bra. Det är lätt att inse att 99% av alla stationer som kan höras på landet drunknar i lokala elektriska störningar i stan och att det knappast är lönt att ens ropa CQ. Får man svar så är det ju inte säkert att vederbörande når över gränsen. Dessutom är det ju inte lönt att fråga om frekvensen är ledig då de som ev använder den inte kan meddela sig.
 
Last edited:
Kul att få se skillnaden mellan dagens radiomiljö och 70talets så här konkret.
Dina tidigare uttalanden om att vi inte behöver ha lika bra storsignalegenskaper i våra radio nu längre blir tydligt illustrerade här.
 
Last edited:
Så bra som möjligt så klart.
Drivkraften för hobbyn borde ju vara att lära sig allt som det innebär att kunna förbättra allt så långt det går.
Nja tydligen är det inte så enkelt.
Det finns ju de som tycker det är kul med riktigt dåliga grejer, dvs äldre radiogrejer exvis med rör och frisvängande VFO:er.
Förståelsen hos merparten av dagens människor att gå tillbaka i tiden är dock mikroskopisk.
Skulle man sätt en R4C eller en FT-277 i näven på en radioamatör som vuxit upp med IC-706 eller IC-756PRO, och aldrig rattat på något äldre, så skulle han bli helt förvånad att man någonsin låtit sig nöja med sådant skrot, han skulle fråga sig hur de tänkte förr.
Nja så enkelt är det väl ändå inte.
För framtiden ger oss ju färre och svagare BC-stationer, färre och färre andra kommersiella stationer så snart finns ju bara 10 Watts radioamatörer på radiofrekvenserna, (för mobiltelefoner, och digital-TV är ju digitala dvs inte radio) och det behövs knappat någon dynamik eller imd-egenskap bättre än den var förr.
Nja så enkel är det ändå inte, för hur skall man förklara för nybörjare att man skall sträva bakåt.
Dvs bakåt och lära sig radions utveckling med elektronrör via transistorer och slutligen en enkel mottagare bara för att få köra radio.
Nej den som har det minsta intresse för att lära sig något om radio och kanske vill bli radioamatör, han vill ju leva i nuet, och ha det bästa.

Ja ja ja.... det finns en handfull som gillar bakåt....... och vill veta allt från grunden, såna finns jodå.

Kanske vill man innan man drar igång nya diskmaskinen veta diskmaskinens utvecklingshitoria och asynkrondatorns funktion.
Ja! jag vet det finns numera diskmaskiner med kollektormotor.... Och hur funkar en vattenpump, var det inte Arkimedes som började med vattenskrufven. Varför är det inte en sådan i min diskmaskin?

Vem vet något om bilens geometri, castervinkeln exvis. Vad ger den dig? Själv lärde jag mig allt om hjulvinklarna när jag bytte fjäderbenslager i höstas. det var kul. Men jag tänker köra med bilen oxo. Konstigt nog omfattas körkortet inte av bilens geometri.....
Nja så enkelt är det väl ändå inte, för tävlingsförare är väl medvetna om bilens hjulvinklar och vad det innebär.
Så tävlingsradioamatörer borde kunna mer om kondensatorns utveckling, åtminstone de sista 100 åren.

Bengt nämnde rörljud.
Den som vill ha distorsion i LF:en, kallat rörljud, sätter bara en transformator mellan LF utgång och högtalare. Lindad 8 till 8 Ohm
Det "underbara rörljudet" är egentligen inget annat än distorsionen i en trafo.
För alla vet vi ju att elektrorör är fantastiskt linjära då de ju kan användas som ingångsteg i kortvågsmottagare.

Ironisk? jag ???

de
Roy SM4FPD
 
Roy skrev; "Skulle man sätt en R4C eller en FT-277 i näven på en radioamatör som vuxit upp med IC-706 eller IC-756PRO, och aldrig rattat på något äldre, så skulle han bli helt förvånad att man någonsin låtit sig nöja med sådant skrot, han skulle fråga sig hur de tänkte förr."

Det kan du ha rätt i och det beror i så fall på att en "ICOM-amatör" prioriterar antal knappar och menyval samt möjligheterna att göra personliga inställningar och att handhavandet kan vara enkelt och att radioparametrarna kommer i andra hand eller ännu längre ner på listan. En IC706MKIIG som jag har är ju en av de allra sämsta när det kommer till storsignalegenskaper och selektivitet. Jag har kämpat med denna radio på flera DX-peditioner och t o m på Cook Isl som ligger så långt borta från bebyggda trakter blev mottagaren överstyrd. Men det är en bra semesterradio för allmänt bruk. Lättanvänd och robust. Dock vinner KX3 med flera hästlängder. Det enda felet är att jag inte byggt den själv och inte ens behövt bygga om den. Ganska tråkigt sett ur det perspektivet.

Vi som växt upp med föregångarna till Drake upplevde ett enormt lyft med dessa apparater på 70-talet och om vi begränsar oss till de få radioparametrar som är direkt utslagsgivande för att kunna detektera svaga signaler i en svår radiomiljö så ligger t ex Drake R-4C fortfarande bra till och en modifierad sådan enligt Sheerwoods concept, Tom W8JI eller mitt eget får prestanda som ligger långt långt över vad som egentligen behövs i verkligheten.

Jag tror att man måste sätta sig ner med mätinstrument och göra seriösa A/B-tester innan man uttalar sig allt för tvärsäkert Roy. Jag har jobbat länge och mycket med mottagare och gått på djupet i olika konstruktioner för att verkligen reda ut vad som skiljer nya mottagare mot gamla när det kommer till den praktiska användningen. Det finns brister i de flesta mottagarna och det finns kurer och häxbrygder som gör att de sämsta ibland kan slå ut de bästa. Det finns många saker som kanske kan klassas som brister men som ändå inte behöver vara några problem om man är medveten om dem och lärt sig tricken hur man ändå kan bibehålla hög prestanda.

>>>Nja så enkel är det ändå inte, för hur skall man förklara för nybörjare att man skall sträva bakåt.

Jag tycker inte man måste locka nybörjare att sträva bakåt. Själv har jag nog alltid strävat framåt men i ett långsamt tempo. Just nu är jag inne på andra varvet och har nått fram till 70-talet igen då jag tar nya grepp i min Drake R-4C. Den uppgraderas nu med en helt ny analog MF-del, ny produktdetektor, ny LF och förses med nya oscillatorer styrda av en Atmega 328P som medger några nya helt unika finesser som ingen modern mottagare ännu försetts med. På så sätt går det att hålla liv i gammalt skrot och anpassa funktioner och prestanda till nutid på ett sätt som tilltalar en själv. Jag har själv byggt min radio, inte Icoms ingenjörer eller någon annan.

Detta jag pysslar med just är absolut inget för en nybörjare som inte själv upplevt den gamla rörtiden och därför inte har några naturliga kopplingar dit. Nya gör kanske bäst i att ta avstamp i nutiden och blicka framåt precis som jag gör ibland men sakta sakta...
 
Nja Bengt, det är väl tvärs om, de gamla radioapparaterna, R4C och FT277 har ju en stor mängd reglage som är helt onödiga, men som de idag äldre radioamatörerna en gång har lärt sig inte, men inte riktigt kan motivera idag.
Och det man har lärt sig vid ålder under 30 år det sitter kvar i åldern över 30 år, samt det blir med åldern mer och mer omöjligt att lära sig ny saker.

Om nu de gamla var så bra, så måste vi ändå inse att utvecklingen förr var även den kraftfull. Från glaslampor med elektroder i till 50 talets moderna miniatyrrör, vidare via Ge transistorer, Si och nu flugskitar.
Från 20 talets hembygds kondensatorer stora som tändsticksaskar till 50 60 talens små söta Wima...... till dagens flugskitar som är så bra, lättanvända och helt underbara att jobba med, lätta att löda, bekvämt fria från ströinduktanser och perfekta oavsett höga frekvenser.

Så utvecklingen har alltid funnits och varför den bör permanentas vid en visst tidsepok har jag inte förstått.
Det är helheten som är viktig.

Och genom tiderna har kvalitet, prestanda och hur bra en radio är, utvecklats i hundra år, varför skall den inte fortsätta nu.

Så mitt svar på trådens rubrik i början är fortsatt:

Vi skall stäva efter så bra som möjligt i alla avseenden. Det borde vara drivkraften inom hobbyn.
Ehuro drivkraften borde vara operatörens förmåga att köra ett stort antal QSO på 24 h är en annan fråga.....
Men visst är duktiga operatörer en fördel hos en radioamatör.

Men visst håller jag med dig Bengt, det är helt fantatiskt att göra något med egna händer och uppleva hur något fungerar.
Och det borde fler få upplev, dock verkar det hopplöst att förmedla detta.


de
SM4FPD
 
Roy skrev; "Nja Bengt, det är väl tvärs om, de gamla radioapparaterna, R4C och FT277 har ju en stor mängd reglage som är helt onödiga, men som de idag äldre radioamatörerna en gång har lärt sig inte, men inte riktigt kan motivera idag."

Nja, är det verkligen så? Drake R-4C har totalt 10 rattar plus en "spak" för RF-gain på frontpanelen.

* Function (ON/OFF). Kan skippas om man inte vill stänga av sin radio. Jag stänger aldrig av min.
* Mode. Används för att ändra filterbandbredd. Står för det mesta i läge SSB som passar mig bra för CW.
* Preselector. Skulle kunna tas bort om man valt en konstruktion med fasta bandpassfilter. (Onödig)
* Notch. Användbar på SSB men används aldrig av mig. Onödig.
* Band. Behövs för att byta band.
* XTALS. Behövs om man vill använda WARC-banden.
* Volume. Behövs.
* RF-gain. Behövs för att få hög lyssningskomfort.
* Passband tuning. Behövs för att optimera pitchen vid olika filterbandbredder.
* AGC. Nödvändig för att få hög lyssningskomfort.
* VFO. Den allra viktigaste ratten.

För min modifierade R-4C radio som nu döps till R-4D tar jag bort Notch-funktionen och lägger till en balanskontroll som gör att i läge CW med smalt filter (125, 250 eller 500 Hz) så kan 3 kHz filterbandbredd mixas in där nivån är justerbar från helt opåverkbart till full 3 kHz bandbredd. Det innebär att man kan få nytta av de smala filtren men samtidigt monitorera full 3 kHz bandbredd men med låg (ställbar) volym.

Passband tuning tas bort helt eftersom den inte fyller någon funktion om man väljer en fast pitch och som jag gör i den nya konstruktionen ställer insättningspunkten för BFO-frekvensen på rätt ställe för de olika filtren. Det styr uPc:n liksom kompenseringen för frekvensen i injektionsoscillatorn. Den ratten allokeras för RF-gain så jag slipper fibbla med den lilla spaken bakom volymkontrollen.

Man kan alltså plocka bort enstaka rattar här men de 10 plus spaken som finns täcker det mest basala som alla radiomottagare har och har haft genom tiderna. Plus minus någon enstaka funktion. Även den gamla BC348 har samma basfunktioner.

Jag har en IC765 här som har förhållandevis få rattar och det var väl en av de sista apparaterna innan de menystyrda tog över och prestanda började räknas i antal knappar och undermenyer? IC765 har en lagom balans mellan antal knappar och livsnödvändiga funktioner.

Min FT1000 MP MKV Field har enormt många knappar, vred och menyer. Där kan jag säga att de flesta tillför bara problem. De är små, det finns massor av möjligheter att ställa in parametrar fel och som rent tekniskt bara bör ställas in en gång med hjälp av mätinstrument för att optimera funktionen. Alltså ett jobb i samband med slutjustering på fabrik. Jag har mycket svårt att se att den vanlige användaren utan tillgång till avancerad mätutrustning kan optimera inställningarna i en sådan radio. Går det? Hur gör man i så fall?

Så den utveckling du och andra talar om handlar nog mest om optimering av pris/knapp-förhållandet. Kikar vi på de renodlade radioparametrarna som har avgörande betydelse för om vi kan höra en station eller inte så är skillnaden inte särskilt stor för analoga mottagare från 50-talet och till nutid. Den stora förbättringen finns i SDR-radiotekniken där storsignalegenskaperna i de bästa nu närmar sig det teoretiska maximumet och där olika typer av signalbehandling möjliggör sådant som inte låter sig realiseras med analoga kretsar och gammeldags radioteknik. För de mest avancerade nischerna inom amatörradio som seriös DX-jakt på lågbanden och contesting på elitnivå så krävs det allra bästa och där kommer SDR-radio att få en plats.

>>"Men visst håller jag med dig Bengt, det är helt fantastiskt att göra något med egna händer och uppleva hur något fungerar. Och det borde fler få upplev, dock verkar det hopplöst att förmedla detta."

Ja, det är därför jag bara bygger sådant jag inte behöver. Det som byggs och byggs om görs för att det är intressant och för att stilla nyfikenheten. Hur bra kan det bli, vad händer om etc. Det jag verkligen behöver kan jag köpa när jag vill. Inga problem med det. :)
 
Ja, nu hann Bengt emellan, men...
Varje gång Drakarna ifrågasätts tänker jag på betydligt modernare mottagare där Noise Limiter bara skapar distorsion istället
för att reducera störningen. På en R-4C funkar NL perfekt!
Passbandtuningen och notchfilter i kombination på en R-4C gör CW-lyssningen till musik även om QRM är närgångna.
Men sitt gärna med ett 250 Hz CW-filter ringande i öronen...det QSO-t blir inte långt. 5NN och 73!
Visst finns det nackdelar med det gamla, men fördelarna överväger. Sen kan det kvitta om det sitter en varm trissa i klass A eller varmt rör innan högtalaren,
bara ljudet blir varmt. ;)
 
Last edited:
Hej!

Mmmmm, många åsikter blir det...

Jag har bara "gammal bröte", gröna, gråa, svarta o andra färger på apparaterna.
Militärt, kommersiellt, marint osv.
Vissa mycket användbara och väl presterande och andra kräver en viss form av tålamod... (fritt för tolkning)

Alla är favoriter, men på olika sätt och av skiftande anledningar.
SRT CR91 är lättanvänd och "hör bra", jag gillar dem!
Mottagaren är "strictly business" inga "onödiga" knappar att vimsa bort sig kring.
Visserligen har några av dem PBT option, vilket är bra ibland.
Normalt sett så är det bara "VFO" och "RF Gain" som behövs justeras, med två rattar löser jag alltså det mesta.
Givetvis måste jag skifta "Mode" eller "Filter" ibland men det är bara en fråga om enkla knapptryckningar.

En annan trevlig bekantskap är EKD500 från RFT. (har tre olika varianter)
Teknik från forna DDR, daterat slutet av 80-talet.
Användargränssnittet förefaller för den oinvigde vara fullständigt obegripligt, men man blir snabbt varm i kläderna och det är enkelt att använda!
För er som inte känner till denna mottagare, sök lite på nätet och förundras... (?)
Trevliga mekaniska filter med många val är "praktiskt" för telegrafi i störd miljö.

Till vardags använda oftast en Skanti TRP8750, ger friska 750 W över hela kortvågen.
Trevlig o pålitlig, heltransistoriserad, inga fläktar, filter som duger för alla normalfall o lite där till.
Då filtren inte duger får jag väl vässa öronen? (Men ibland tar jag till annan utrustning...)

Jag förstår att det för många ter sig fullständigt obegripligt att använda en Angry Nine med 12 m antenn tråd för QSO, när det finns bättre saker.
Ofta får jag frågan VARFÖR?
Svaret är "För att jag Kan!"

Utveckling har jag inget emot, men ibland känner jag att det är mer inveckling än utveckling.
För mig är amatörradio ett hantverk, få utrustningen att fungera och sedan att kunna använda den.
Hur andra vill bedriva sin hobby är upp till dem!
Jag funderar ibland på dem som har en super-duper-de-luxe-gold-edition-radio på bordet men saknar fullständigt intresse för teknik.
(med massor av knappar, menyer etc, som skapar mer problem än lösningar)
Vilken dimension de missar av amatörradio, sett med mina ögon.
 
CR91 var ju avsedd för kommersiell trafik och all sådan utrustning har bara de få kontrollorgan som behövs. Ofta monterades mottagarna i stativ och ställdes in på en fast frekvens för att sällan justeras utöver vid service. En mottagare för varje frekvens som ingick i trafiknätet.

Det finns en intressant skillnad mellan kommersiell radiotrafik och amatörradiotrafik som är värd att notera.

De kommersiella användarna räknar länkbudget och väljer optimal frekvens för en given tidpunkt på dygnet, man använder den sändareffekt och antennsystem som behövs för att nå en viss nivå av förbindelsekvalitet till en viss motstation. Det kan innebära effekter från 1 kW upp till 10 kW och antenner av typen bredbandsdipoler till stora logperiodiska antenner eller motsv. Förbindelskvaliteten blir i regel god med mycket starka signaler.

Inom amatörradion är det tvärt om. Här går en stor del av hobbyn ut på att göra det så svårt som möjligt för varandra. Helt olämpliga frekvenser väljs för en viss förbindelsesträcka. Alldeles för låga sändareffekter används och antennerna är ofta ineffektiva på ett eller annat sätt. En del väljer att medvetet köra QRP med t ex 5 W trots att de har tillgång till 100 W eller ännu mer. Det ställer höga krav på motstationen som är den som med spetstvål i öronen får försöka vaska fram de svaga signalerna i bruset. Låg effekt på olämpliga frekvenser gör det svårt att få kontakt. Att få förbindelse med Hawaii på 160 m med låg effekt kan ta flera år medan Hawaii lätt kan nås på mer lämpliga band som 15 och 20 m i princip varje dag året om med en ordinär 100 W sändare och skaplig antenn.

Men så har det alltid varit. Radioamatörer ser en sport i att tävla på alla möjliga och omöjliga sätt. För att samla ihop QSL-kort till DXCC och andra diplom så gäller det att få kontakt med Hawaii på så många band som möjligt och inte bara på ett trafiksätt utan på så många som möjligt. Ju fler kontakter ju högre status och högre placering i resultatlistorna.

Så för den gruppen som har tävling som sin hobby kan det vara befogat att skaffa sig de toppmoderna radioapparaterna som låter sig integreras med datorn och alla hjälpprogram som nu finns. Att komma dragande med en Drake-Line från 70-talet för att köra CQWW och ha som mål att bli etta i världen är ingen hit. Det går inte även om radion tekniskt sett har mycket goda tekniska egenskaper precis som de dyra moderna med alla sina knappar och menyer i flera nivåer och styrda från datorn.
 
Bengt, det är väl samma sak: att ägna tid åt egenbygge i stället för att beställa en häftig radioapparat är väl att ta den svåra men lärorika vägen?
 
Jo så kan man kanske säga Per. Svårt men lärorikt. Bra för den som vill lära sig mer om radioteknik men helt meningslöst för andra.

Jag har hunnit läsa igenom ett antal trådar på de amerikanska forumen ang IC-7300 och dess prestanda. Tydligen är den tänkt som en "entry level" radio och då får man verkligen mycket funktioner och finesser för pengarna. Det är en liten kompakt apparat. Prestandan på radioparametrarna ser ut att vara tillräckligt bra för alla praktiska ändamål inkl contesting och DX-peditioner.

När jag tänker på "entry level" ser jag betydligt enklare och sämre apparater framför mig. Den gamla tidens "entry level" var ju ofta en hembyggd kristallstyrd två-rörssändare med 10 W DC-input tillsammans med någon begagnad mottagare av äldre snitt. Jag undrar vad som skulle hända om dagens nybörjare fått möjligheten börja i den änden av hobbyn i stället för att som sin första radio hoppa på en IC-7300 eller motsvarande. Steget från t ex IC-7300 upp till toppen är ju sedan inte så himla stort räknat i prestanda så att det kan generera något betydande mervärde för den vanlige amatören även om priserna kanske indikerar att så är fallet. De sista dB:na blir dyra.
 
Hej!

Jag har inte läst nå't om 7300, men hade ett QSO häromdagen med en nybliven ägare, uppenbarligen en kompetent maskin.
Entry level för mig var 6AG7-807 + BC312D... Ha ha ha ha!

Nåväl, kanske tur att utvecklingen gå framåt, men jag MÅSTE understryka GLÄDJEN och TILLFREDSTÄLLELSEN att få till QSO med en hemmabyggd sändare.
Vi några tillfällen hade jag en rak återkopplad mottagare med två transistorer istället för BC312, 100% home brew QSO, detta nådens år 1983.

Det var det tekniska intresset som drev fram denna "Entry Level" utrustning.
Jag tycker lite synd om de amatörer som inte haft förmånen att pilla ihop enkel utrustning på egen hand.
Vissa har väl i och för sig fått utlopp för sin kreativitet på andra sätt genom att arrangera sin utrustning på ett optimalt sätt för en given uppgift.
 
På åttiotalet, körde jag tusentals qso`s med min Drake C line. Kördes alltid transcievt då den stod på en fast skedqrg med 5B4OG och VK3NC, vi körde två ggr/dag morgon och kväll 10105Khz. Dock ej i ring utan separat, differentierade tider.

Gillade verkligen R4C+T4XC, antenn var en bobtail curtain. 30m på den tiden var ett "gentlemens band" tyst och fint, gick att köra långa dx-qso helt ostört. Det var innan bl.a. östeuropa hade tillgång till 10 Mhz.

73 / Uffe
 
Jag har kikat vidare på hur dagens radiomiljö på kortvåg ser ut. En veckas insamlade mätvärden visar att de i särklass starkaste signalerna kommer från Radio China International som peakar ungefär -20 dBm motsvarande S9 +53 dB på en kalibrerad S-meter. Det är ruggigt starka signaler som ställer tuffa krav på en mottagares storsignalegenskaper och ingångsfilter.

I plotten nedan har jag ritat in frekvensgränserna (telegrafidelarna) för amatörbanden med blått och rundradiobanden med rött. De röda staplarna representerar max registrerad signalnivå vid något tillfälle under en veckas mättid. Oftast peakar en signal under någon timma eller så. Spektrumplotten från 2-29 MHz visar ett registrerat mätvärde under 1 sekund så som det såg ut i förmiddags.

För amatörbanden är signalstyrkan i regel inte mycket högre än S9 +10 dB med den stora mängden signaler mellan S1-S5. Några enstaka sticker upp till S9 +20 dB men bara kortvarigt. Jag har ritat in amatörerna som S9.

Spektrum1.jpg

Vidare har jag undersökt hur känslig en mottagare behöver vara i en mycket tyst radiomiljö som jag har här ute på landet. Mottagaren (Modiferad R-4C) jag använt har ett uppmätt brusgolv MDS på -140 dBm i 500 Hz filterbandbredd. Den gula kurvan visar hur mycket dämpning det går att lägga in mellan antennen och mottagaren för att man med hörseln precis uppfattar att S/N på en svag dåligt läsbar telegrafistation försämras. På 160 m tål mottagaren drygt 30 dB dämpning, 80 m 20 dB, 40 m 10 dB, 20 m 5 dB och 10 m möjligen någon enstaka dB.

Detta mätt med stora antenner som ger relativt hög nivå på det atmosfäriska bruset. I det fall man har en kort ineffektiv antenn som t ex en mobilvippa för 80 m så tål mottagaren kanske bara 10 dB dämpning på 80 m. Så en känslig radio är viktig i sådana sammanhang.

Man kan läsa ut en hel del av plotten ovan. Alla vet att bandpassfilter bör användas före pre-amp eller blandare för att hålla de starka rundradiostationerna borta från ingångskretsarna. Men så skarpa filter som behövs för att sära på rundradiobandet och amatörbandet kring 14 resp 18 MHz är svåra att realisera om man samtidigt eftersträvar mycket låg genomgångsdämpning. På de banden måste mottagaren alltså tåla rundradiosignalerna som tidvis peakar S9 +50 dB eller mer samtidigt som svaga amatörsignaler skall kunna tas emot.

För 21, 24 och 28 MHz är det inga problem. Ett 3- eller 5-poligt högpassfilter med brytfrekvensen 20 MHz räcker. På de låga frekvenserna 3,5 och 7 MHz kan man enkelt få till tillräckligt skarpa bandpassfilter och här finns också god marginal att låta genomgångsdämpningen bli högre i utbyte mot ökad selektivitet. 10 MHz är ett gränsfall men behöver inte vara några problem.

Jag laborerar nu med ingångssteget till något som ev kan bli en framtida QRP-station där jag undersöker om SA602 kan klara sig. Kretsen är "ökänd" för att ha dåliga storsignalegenskaper men har också fördelar. Strömförbrukningen 2,5 mA är ju bra liksom att känsligheten kan bli toppenfin utan extra pre-amp. En labbkoppling som jag filat på under en veckas tid visar MDS -143 dBm och IM3DR på 88 dB @ 5 kHz vilket faktiskt är betydligt bättre än de gamla Drake R-4C. Jag har använt mig av balunkopplad balanserad in- och utgång för att maximera prestanda. Ovanligt då de flesta tydligen kör mixern single ended och får dålig prestanda. Det har finlirats med impedansomsättningen för att få god anpassning mot 50 ohm på in och utgången. Returnloss är >15 dB på ingången (ger bästa storsignalegenskaper) >20 dB (ger maximal förstärkning) samt >20 dB på utgången. Jag använder en diplexer på utgången och en 5 MHz kristall som roofingfilter, Bandbredd i 50 ohm blir 770 Hz @ -6 dB.

En serie bandpassfilter har beräknats och byggts ihop och utvärdering av mottagaren med dessa inkopplade pågår. Som MF använder jag min FT1000MP MKV Field fast inställd på 5 MHz.

Det som blev särskilt bra efter noggrann balansering av in- och utgångarna var dämpningen mellan LO-RF resp LO-IF som faktiskt överstiger 100 dB för alla frekvenser mellan 5-35 MHz, som kan bli aktuellt som LO-frekvens. Det är finfina data och gör att kraven på mellanfrekvensförstärkarens selektivitet kan hållas låga utan att AGC:n skulle påverkas av LO-läckaget. Något som gör konstruktionen av en enkel QRP-station lättare att realisera om man vill spara komponenter och besvärlig trimning.

Hoppas det blir contest nu i helgen så jag kan prova mottagaren under tuffa förhållanden på stora antenner och se var gränserna går. Redan nu känns den "tillräckligt bra" för en relativt högpresterande QRP-station för semesterbruk. Hur bra radioapparater behöver vi ha?

Kanske kan den här mackapären t o m bli en värdig ersättare för min KX3 DX-peditionsradio som inte hänger med när det gäller känsligheten men däremot klarar starka signaler betydligt bättre. Man kan inte få allt på en gång.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top