Detta är ett besvärligt problem, vilket består av två delar.
Dels har det med mottagarnas storsignalegenskaper att göra, och dels med sändarnas spektrala renhet.
Med så små avstånd mellan dipoler som 30 m talar vi om koppling på i storleksordningen
-50 dB mellan antennerna på samma band. Med vanliga amatöreffekter kommer det in signaler i mottagarna som ligger runt 120 dB över bruströskeln.
Mottagarna kan man förbättra med ett smalt filter före, "preselector", och sändarna, i någon mån, med ett smalt filter efter, "postselector".
Problemet är att Q-värdena i avstämbara filter smala nog för att förbättra situationen inom ett smalt frekvensområde, t.ex. ett amatörband, snabbt blir ohanterliga. Med lastade Q-värden på runt 300, vilket är ungefär övre gränsen, får man en förbättring av 3 dB vid ett
frekvensavstånd av +/- 45 kHz på 14 MHz bandet. 3 dB är lite i sammanhanget, så man behöver oftast flerkretsfilter som ger både förbättrad undertryckning och högre förluster.
Sätter man sådana filter efter en sändare får man räkna med att runt halva uteffekten förbrukas i filtret. "Proffsen" brukar därför sätta filtren i styrsändarnas lågnivådelar, och sedan utföra resterande steg med lågt brus och låg distorsion. Prislappen blir därefter.
Med "amatörprylar" finns det veterligen inte så mycket att göra för att motverka störningar när man kör inom samma band. Att sänka effekten,"QRP", är annars ett beprövat knep för att minska inbördes störningar.
Även på "dyra" amatörradiostationer är brus- och spuriousegenskaperna på, säg, +/-100 kHz från mittfrekvensen fortfarande åtskilliga
10-tals dB sämre än den motsvarande dynamiken hos mottagaren.
Har man riktantenner så kan deras riktningsdiagram användas till att minska inbördes störningar, men man bör tänka på att riktantenner inte har samma riktningsdiagram i närfältet som i fjärrfältet på längre avstånd.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
