Impedans i högtalare

SM7FBJ

Radiotelegrafist och halvdansk
Någon som vet vad det är för impedans i de högtalare som fanns i gamla rundradio-rörmottagare från 50-60 talet?

Det står inget "vettigt" stämplat, inte som jag kan tyda iaf.
 
Normalt så brukande impedansen vara 8 eller ibland 16 ohm. I vissa modeller på Philips apparater så var impedansen 800 ohm, eftersom högtalaren utgjorde anodbelastning.
 
Ok Reino. De 2 apparaterna som jag slaktat för att bygga annat hade inga utgångstransformatorer.....då vet jag. EL84 användes tydligen ofta som förstärkarrör till AF:en
 
800 Ohms högtalare är väl mer från Stero Hi Fi tiden sent 60 tal och en bit in på 70 talet.
Med rör-Pa och en transformatorlös koppling och 800 Ohms högtalare kunde man "slippa" den dyra utgångstrafon. Systemen lanserades som förstärkare med bättre ljudkvalitet. sanningen är väl att de blev avsevärt billigare att bygga och lät kanske som ett mellanting mellan transistor och riktiga rörförstärkare. Dvs rätt bra.
När transistorförstärakarna kom försvann systemet fort och 8 Ohm blev standard.
Rör radio, eller träradio på 40 50 talet hade så vitt jag vet alltid c:a 4 Ohms högtalare. Dock kan de ibland vara fältmatade, dvs inte ha pemermanet magnet utan en eleketromgnet som magnetiserade högtalaren. Ibland utgjorde denna spole anodströmsdrosseln. Snacka om att slå fler flugor i samma smäll. det man kan använda dessa högtalare till är att spra den tunna tråden i magnetiseringspolen. Har sådana rullar liggande än för att ta tråd från.
600 Ohms högtalare till prffsradio, plåtradio, hade ofta en trafon för 600 Ohm till 4 eller 8 Ohm.
 
800 Ohms högtalare är väl mer från Stero Hi Fi tiden sent 60 tal och en bit in på 70 talet.
När transistorförstärkarna kom försvann systemet fort och 8 Ohm blev standard.
Rör radio, eller träradio på 40 50 talet hade så vitt jag vet alltid c:a 4 Ohms högtalare.

Jag instämmer helt med föregående talare! :p
/Ingvar

PS. Om någon är nyfiken på hur en HI-Z (800 Ohm) utgång ser ut, så titta här:

EL86 Amps
 
Last edited:
Intressant att se kopplingen, SM7CZR, den påminner om de transformatorlösa slutsteg som kom vid den tiden och var byggda med transistorer.
Idag förekommer att någon får tag på en fin högtalare med just 800 oHms element i, den låter svagt och man förstår inte varför.
Idag får vi väl anse att dessa 800 Ohms högtalare passar bäst i containern.
I bilen finner vi 4 OHms högtalare och till och med 2 Ohms, man kan parallellkoppla två 4 Ohms till 2 Ohm, avsikten är att få hög effekt trots låg matningspänning till de direktkopplade slutstegen i radion.
Trots detta levereras sådana bilhögtalare med ynkligt smala sladdar, vilka ofta är 0,3 mm2, och då försvinner ibland halva effekten. Med så låg Ohmiga högtalare behövs minst 1,5 - 2,5 mm2 sladdar, säsrkilt om de är flera meter långa.


Det vore kul om någon kan bekräfta detta med fältmatade högtalare i träradio från 40 talet?
Dvs om dessa matades med anodspänningen, eller om den ingick som sildrossel och magnetiserades av anondströmmen ?????

En lustig högtalare såg dagens ljus i mitten av 70 talet och hade mekanisk feedback, dvs en liten sensor mäter memebranrörelsen och dennna signal används i återkopplingen, förstärkaren som givetvis då måste vara avsedd just för dessa högtalare kunde då kompensera memebranrörselsen med avsiktnen att få mindre distorsion. det kanske man kan hålla med om rent teoretiskt, och möjligen i basen. Men det konceptet försvann, förmodligen till förmån för kvantitet istället för kvalitet. Dvs mer effekt och starkare ljud, lockade mer. Dunka dunka.....
Vore kul om någon har bekantskap med detta systemet, som Philips lanserade.
 
Det vore kul om någon kan bekräfta detta med fältmatade högtalare i träradio från 40 talet?
Dvs om dessa matades med anodspänningen, eller om den ingick som sildrossel och magnetiserades av anondströmmen ?????

Ja, det stämmer exakt, det kan jag intyga! Fältlindingen ingick som "drossel" i nätdelen. Sådana apparater såg jag ofta under mina första år som s.k. radioreparatör. Man slog så att säga "två flugor i en smäll".

På tal om högtalare så minns jag att min skolkompis o jag under våra första år som radiointresserade grabbar gick till byns cykel- o radioreparatör för att köpa (tigga) gamla inbytesradio som vi kunde dissikera för att använda vid våra experiment. Då blev det ofta radio av s.k. strykjärnsmodell med en stor högtalare. Troligtvis från 30-talet. Den högtalaren kunde ha en sorts inställning för konen, så att avstånden mellan magnetpolerna blev den optimala, dock utan att röra vid. Impedans hade vi inte hört talas om på den tiden... :D
 
En lustig högtalare såg dagens ljus i mitten av 70 talet och hade mekanisk feedback, dvs en liten sensor mäter memebranrörelsen och dennna signal används i återkopplingen, förstärkaren som givetvis då måste vara avsedd just för dessa högtalare kunde då kompensera memebranrörselsen med avsiktnen att få mindre distorsion. det kanske man kan hålla med om rent teoretiskt, och möjligen i basen. Men det konceptet försvann, förmodligen till förmån för kvantitet istället för kvalitet. Dvs mer effekt och starkare ljud, lockade mer. Dunka dunka.....
Vore kul om någon har bekantskap med detta systemet, som Philips lanserade.

Japp det är Philips MFB du syftar på.
Detta är en smart konstruktion som ger "stort ljud" i liten låda.

Bashögtalarna har små piezoelektriska membran i talspolen som analyserar hur högtalarkonen rör sig och återmatar information till ett motkopplingssystem i den integrerade förstärkaren i högtalarlådan. Med detta systemet kunde man prestera avsevärt högre ljudtryck med bibehållen låg förvrängning.

De sitter två förstärkare i högtalarådan. En till baselementet och en till diskanten. Det är endast basen som har återkoppling.
 
Back
Top