Kabelskarvning mm

SM0UAN

Well-Known Member
En lite allmän fråga, som dykt upp i samband med att jag tvingas ha ett "dynamiskt" antennarrangemang:

Vid flyttning och ändring av själva antennarrangemanget (eller operatörsplatsen...) har det inte sällan blivit så att de ursprungliga kablarna (RG58) varit för korta för att passa in på ett snyggt sätt. Lösningen har då ofta blivit en skarv med PL259 eller BNC dubbelhona och nån sorts "patchkabel" av lämplig längd. Man frågar sig, om det finns väsentliga nackdelar med att skarva på det sättet. Fördelen är ju att det är flexibelt och man slipper dra om en hel kabel, men riskerar man prestandaförluster eller att försämra anpassningen på nåt sätt? Det gäller bara HF här.

En annan fråga gäller "antennomkopplare", en pryl jag köpt från Limmared, tror jag. Den är gjord för att växla mellan två antenner, manuell manöver av ett vred. Kan en sådan användas även som "TX/RX-omkopplare", dvs man har två rigar och en antenn? Jag ser en risk att vid uteffekt från den aktiva rigen, kommer den frånkopplade trots allt att få ta hand om överblödning som kanske är för mycket för ingångssteget?
 
Kan en sådan användas även som "TX/RX-omkopplare", dvs man har två rigar och en antenn? Jag ser en risk att vid uteffekt från den aktiva rigen, kommer den frånkopplade trots allt att få ta hand om överblödning som kanske är för mycket för ingångssteget?
Jag har tänkt på samma sätt men vågar inte koppla så.
Jag använder två omkopplare för säkerhets skull.

När det gäller skarvning av koaxkabel så har jag flera lämpliga längder i mitt portabelkit.
Skarvar gör jag med ett skarvstycke eller vad jag har till hands. Ibland blir det flera övergångar mellan olika kontakttyper.
 
Du kan bortse från förlusterna i skarvkontakter och "patchkablar" i HF-området.

Dock ska man vara uppmärksam på kvaliteten hos kontaktdon rent allmänt.
Många av de billigare är tillverkade i undermåliga material och har undermålig passning.
Sådana skarvar blir varken mekaniskt hållfasta eller vädersäkra.

Av rent mentalhygieniska skäl är det även bra att undvika PL/UHF-don, eftersom de har så skiftande kvalitet och mekanisk passning.

Inom HF-området och upp till ungefär 144 MHz gör olika typer av skarvar väldigt liten skillnad,
det blir svårt att mäta upp både inkopplingsförluster och missanpassningar när man skarvar RG-58 med "sockerbitar" jämfört med riktiga koaxkontakter. BNC är dock bättre än de flesta andra kontaktdon för just RG-58.

Koaxialomkopplare är oftast ganska bra när det gäller isolation mellan grenarna.

Minst 50 dB i HF-området är relativt lätt att åstadkomma, vilket är helt tillräckligt för effekter i 100 W-området.
Limmareds billigaste, CX-201, lovar 60 dB på 100 MHz. Man ska vara uppmärksam på att omkopplarna ska vara utförda så att det inte går att direkt koppla ihop två sändare till varandra, eller en sändare med en mottagare.
 
Last edited:
Tack!
"Mentalhygieniska skäl...", sannerligen ett vägande argument. Köpte ett knippe PL på Kjell nångång för ett tag sen, men byggkvaliteten är verkligen "sådär"..
 
Videon sade med en störtflod av ord under dryga 18 minuter vad som lika gärna
kunde ha sagts i ett par minuter med ett par-tre figurer.

Undrar vad det är som gör amerikaner så fruktansvärt
mångordiga. Jag får "skavsår i öronen"...
 
Författaren till dessa rader har också mätt på kontakter, för drygt 40 år sedan tillsammans med SM6ECR(SK).
Vi mätte upp genomgångsförlusterna på N och BNC kontakter på 144 och 432 MHz,
med användning av en effektsignalgenerator, fast dämpare samt en termisk effektmeter.
Det visade sig att inte ens 10 seriekopplade don av olika kön gav förluster som gick att mäta med någon noggrannhet, någonstans runt 0,2-0,3 dB totalt

Amphenol anger för sina N-don att förlusten per kontaktövergång underskrider 0,05 dB gånger roten ur arbetsfrekvensen i GHz. Detta är tilltaget i överkant, har dock inte sett några systematiska studier i "modern tid".
Dock bygger hela modellen på att kontakterna är korrekt monterade och i övrigt oskadda.

Missanpassningar är ännu svårare att mäta, på 80-talet hade jag tillfälle att mäta upp koaxialkablage avsett för
TV-slavar som ställer krav på låga reflektioner i matarledningarna med en fruktansvärt dyr HP TDR som hade en upplösning på en handfull pikosekunder. Det visade sig att korrekt monterade don hade belopp hos reflektionsfaktorerna mellan DC och 5-6 GHz som understeg 0,01 eller SVF < 1,02. Så små reflektioner är närmast omöjliga att mäta noga, eftersom man inte riktigt vet om det är instrumentet eller kablaget som har skapat reflektionerna.

Specifikationer för leveranskontroll av kabelinstallationer brukar oftast ange en maximalt tillåten reflektionsfaktor utefter kabeln eller i kontakter av 0,07 i frekvensområdet upp till 2 GHz, motsvarande SVF < 1,1.
Mer "normala" TDR-instrument, 50-100 ps upplösning, brukar ofta kunna mäta ner till 0,02,
och har fördelen av att mäta och presentera resultaten i realtid.
 
Viktigare är att ha koll på koaxkabeln! Spretar kardeler vid krimpkontakten och möjligt glappig, har någon klämt kabeln i en fönsterkarm? Är kabeln styv som armeringsjärn eller avskavd så att grön(!) koppar syns? Ja, ibland skulle det vara bättre om frisk kabel med sockerbitar hade använts.
 
En lite allmän fråga, som dykt upp i samband med att jag tvingas ha ett "dynamiskt" antennarrangemang:

Vid flyttning och ändring av själva antennarrangemanget (eller operatörsplatsen...) har det inte sällan blivit så att de ursprungliga kablarna (RG58) varit för korta för att passa in på ett snyggt sätt. Lösningen har då ofta blivit en skarv med PL259 eller BNC dubbelhona och nån sorts "patchkabel" av lämplig längd. Man frågar sig, om det finns väsentliga nackdelar med att skarva på det sättet. Fördelen är ju att det är flexibelt och man slipper dra om en hel kabel, men riskerar man prestandaförluster eller att försämra anpassningen på nåt sätt? Det gäller bara HF här.

En annan fråga gäller "antennomkopplare", en pryl jag köpt från Limmared, tror jag. Den är gjord för att växla mellan två antenner, manuell manöver av ett vred. Kan en sådan användas även som "TX/RX-omkopplare", dvs man har två rigar och en antenn? Jag ser en risk att vid uteffekt från den aktiva rigen, kommer den frånkopplade trots allt att få ta hand om överblödning som kanske är för mycket för ingångssteget?

Här har du samma "långpratare" som använder två omkopplare för två antenner och en rig,
Borde fungerar lika bra med två riggar o en antenn.
 
Just den delen av frågan gällde en situation med två rigar och en antenn, som jag funderade över om det kunde skötas med EN omkopplare, där antennen kopplades till endera rigen. Min farhåga var att isolationen mellan de två ingångarna kanske inte skulle vara nog för att skydda den inaktiva rigen mot påverkan från sändning från den aktiva (max 100 W aktuellt), dvs att ingångssteget i den inaktiva skulle kunna skadas av energi från den sändande rigen. Som jag fattade ett inlägg från AOM längre upp i tråden, skulle det nog inte vara någon fara, vid de effektnivåerna. En bättre (för nerverna) lösning skulle nog behöva tre omkopplare, där man med en omkopplare styrde antennen till en av två apparater och samtidigt hade möjligheten att koppla endera av apparaterenas antennutgång till jord (en kortslutande plugg), eller till antennomkopplaren, men då krävs två manövrer för varje omkoppling. Risken för operatörsfel finns ju alltid, men frågan var mer av rent teknisk natur.
 
Just den delen av frågan gällde en situation med två rigar och en antenn, som jag funderade över om det kunde skötas med EN omkopplare, där antennen kopplades till endera rigen. Min farhåga var att isolationen mellan de två ingångarna kanske inte skulle vara nog för att skydda den inaktiva rigen mot påverkan från sändning från den aktiva (max 100 W aktuellt), dvs att ingångssteget i den inaktiva skulle kunna skadas av energi från den sändande rigen. Som jag fattade ett inlägg från AOM längre upp i tråden, skulle det nog inte vara någon fara, vid de effektnivåerna. En bättre (för nerverna) lösning skulle nog behöva tre omkopplare, där man med en omkopplare styrde antennen till en av två apparater och samtidigt hade möjligheten att koppla endera av apparaterenas antennutgång till jord (en kortslutande plugg), eller till antennomkopplaren, men då krävs två manövrer för varje omkoppling. Risken för operatörsfel finns ju alltid, men frågan var mer av rent teknisk natur.
Kolla om switchen kortsluter den icke aktiva porten.
Om så är fallet så är det mycket osannolikt att den andra radion skadas.
 
Jag vill nog avråda från att använda ett system av omkopplare där man riskerar att en station blir kopplad till en kortslutning. Helt enkelt därför att om man sänder i en kortslutning är risken att skada slutsteget större än vid
en öppen utgång. Normalt ska skyddskretsarna klara av sådant.

"Damage level" för de flesta mottagaringångar ligger på minst 10 mW, lite beroende på vilken teknologi de är
gjorda med. FET-ar är tåligare än bipolära transistorer. Vid en isolation av 50 dB krävs det då över 1000 W för att
komma i närheten av den nivå där ingångarna riskerar att skadas.

I professionella tillämpningar gör man vanligen så att sändarnas nycklingsledningar passerar genom hjälpkontakter på
antennomkopplarna så att det måste finnas en ansluten antenn eller konstlast för att kunna nyckla sändarna.
 
Den omkopplare jag har tillgång till är en Diamond CX-210. Själva "mekanismen" är ett fögyllt metallbleck, som sitter fast i ingångspolen och böjs mellan de två utgångspolerna med vredet. Oanvänd kontakt kortsluts ej.

Och jag använde "kortslutande plugg" lite slarvigt; det jag hade i tankarna var nån form av terminering, men, som sagt, operatörsfel är ju inte okända... Hur man än gör kunde det säkert vara på sin plats med nån form av förreglingskrets om det blir ett mer komplext arrangemang.
 
Att det finns dålig kabel, ja!
På SRS tiden brukade jag svepa en 100 m rulle av någon ny leverans.
Ex en rulle Rg-58, anluten till spektrumanalysatorn, andra änden till trackinggeneratorn.
Spekken skall då visa en lutande linje, mellan 1 MHz och 1 GHz exvis.
Dvs dämpningen sjunker rätt linjärt med frekvensen.
En dålig kabel visa en vågig kurva, dvs kan bli 15 dB dämpning vid 145 MHz och 6 dB vid 230 MHz och så vidare,
Dvs den sladden skall man inte köpa. Det hela låter som fantasi men är vad jag kunde mäta med en så enkel metod.

Senare kunde man se att samma fabrikat såldes av andra företag........ tyvärr locka lägre priser.

SM4FPD
 
Att det finns dålig kabel, ja!
På SRS tiden brukade jag svepa en 100 m rulle av någon ny leverans.
Ex en rulle Rg-58, anluten till spektrumanalysatorn, andra änden till trackinggeneratorn.
Spekken skall då visa en lutande linje, mellan 1 MHz och 1 GHz exvis.
Dvs dämpningen sjunker rätt linjärt med frekvensen.
En dålig kabel visa en vågig kurva, dvs kan bli 15 dB dämpning vid 145 MHz och 6 dB vid 230 MHz och så vidare,
Dvs den sladden skall man inte köpa. Det hela låter som fantasi men är vad jag kunde mäta med en så enkel metod.

Senare kunde man se att samma fabrikat såldes av andra företag........ tyvärr locka lägre priser.

SM4FPD

Har du eller någon annan gjort motsvarande prov med kabeln som såldes av B****ma?
 
Spekken skall då visa en lutande linje, mellan 1 MHz och 1 GHz exvis.
Dvs dämpningen sjunker rätt linjärt med frekvensen.
Så länge som det är resistiva förluster som dominerar så ökar dämpningen som roten ur frekvensen,
alltså om den är 10 dB/100m på 100 MHz blir den 30 dB/100m på 1 GHz.
 
Så egentligen är "vad som helst" Ja men BNC, PL, N skarv helt acceptabelt ur förlustsynpunkt och inget att bry sig om?

Du pratar om att sockerbit är okej, och så skulle ju aldrig jag skarva en coax :) sen förstår jag att risken för inträngande störningar, fukt osv är ett visst problem med sockerbitsskarv i en dålig miljö.
 
Back
Top