Gick Fotoskolan på 70-talet.
Den som kallades GFU, Grundläggande Fotografisk Utbildning, och var en fortsättning på Christer Strömholms legendariska fotoutbildning, i främst S/V reportage och bildjournalistik.
Så jag blev fast, och försörjde mig som yrkesfotograf i 10 år, sålde reportage till tidningar och tidskrifter, och tog uppdrag.
Mycket kretsade naturligtvis runt utrustning och att alltid ha en kamera till hands. Vi brukade säga att kameran fanns med tom i duschen...
Jag körde Nikon och Leica spåret för 24x36, och 6x7 Pentax, men många kollegor som var pressfotografer hade Canon och Leica. Det varierade lite, men allt var baserat på silverfilm, tidningarnas fotolabb, bildredigerare, och vad vi kunde pressa ut ur filmen. Vi körde mest 400 ASA Kodak TRI-X som vi "soppade" i D76 och ganska ofta pressade till 1600, ibland 3200.
På den tiden hade de flesta kameror av kvalitet ridå-slutare, en uppfinning av Leitz-Copal.
Alla som arbetat som fotografer och med 24x36 har ljudet från Copal-slutaren i ryggmärgen. Det slutarljud som QRP kallar klick, är igentligen två ljud, åtskiljbara beroende på slutartid. Ex 1/60s låter som ett ljud, men körde man långa exponeringstider, ex 0,5 s blev det två "klick" etc. Till detta ljud kom sedan framdragningen av film som gjordes i ett tag med frammatningsarmen för de flesta kameror, eller i två steg som på en del Leicor mm. Om jag inte minns fel var det så på min Leica M4-2.
Pressfolket hade oftast motorer på kamerorna.Dom rasslade som tröskverk när vi var många samlade. Jobbade ett tag med en Nikon F2 AS med stora motorn (MD-11 eller MD-2 tror jag att det var) och där kunde nog den som var ett ovant fotoobjekt bli lite stressed av allt ljudet. En annan bra kamera för yrkesfotografen var Nikkormat EL som hade en underbar el driven Copal-slutare, eller de behändiga Nikon ME/MX.
Allt det där lät ju. Samtidigt var det ganska ärligt för då visste ju den som blev fotograferad att man tog en bild, vilket inte är så säkert i dag!
73 /Fredrik
sa0bli