Ja Janne, hur hög effekt tål en "normal" amatörradioapparat?
En bra fråga.
Som jag besvarade om någon frågade, under min tid på SRS.
Tydligen kan inte andra leverantörer ge sådan info.
Skillnaderna lär vara mycket stora mellan modeller och fabrikat. Så någon normal radio finns knappast.
Exvis tål en IC-756PROIII 10 W in i RX korttid. Några andra fakta har jag inte i huvudet nu.
För de vars antenner blåst ner och ligger på marken med direktkontakt mellan sändare med PA, 2kW in i RX blev det mer aska än radio kvar....
Någon hade sin VHF antenn 0,5 meter från änden av HF dipolen, och det blåste HF-steget i VHF stationen många ggr, garantireparation krävdes. Jag har oändligt med historier av denna typ.
Moderna riggar med MOS FET ingångar och med låga chassiströmmar, bra HF-mässig konstruktion tål väldigt mycket, EMC byggena har hjälp även på den här fronten, jämfört med historiska saker.
En sak kan man nog säga, väldigt många kör med mycket enkla omkopplare och det håller.
Billigast möjliga är ju det som gäller idag.
Några krav på specifiktioner innan man köper saker finns knappast idag.
de
FPD
Jag ställer mig lite tvivlande till att en IC-756 klarar 10 W, helt enkelt därför att ingångskretsarna inte har någon limiter-krets.
Vad jag kan se så finns det en nivådetektor som känner av när ingångsnivån kommer upp i ett par volt och då kopplas en dämpare in
där signalen absorberas. Under tiden som går åt innan reläet som kopplar in dämparen drar kommer hela ineffekten att nå första blandaren.
Blandare som är gjorda i MOSFET-teknik är ganska tåliga, har sett konstruktioner som klarar 10V insignal eller 2 W ineffekt, medan ringblandare med dioder brukar ha en gräns som ligger vid
någon W och som brukar uttryckas som summan av tilllåten signaleffekt och LO-effekt.
Det är därför nödvändigt att ha någon form av limiter-krets som klipper insignalen under tiden medan dämparen kopplas in.
I synnerhet när förstärkare som innehåller bipolära transistorer finns i signalvägen är det nödvändigt att begränsa signalen till mindre än en volt eller +13 dBm eftersom man skadar bas-emitterdioden i en lågbrustransistor ifall den drivs i genombrott. Detta gäller primärt konstruktioner på VHF och uppåt.
Mottagare som har specifikationer om vilka nivåer de ska tåla kombinerar limiter och inkopplingsbara dämpare.
Vanliga nivåer är +43dBm = 20W under 15 minuter, eller +47 dBm = 50W momentant.
Rörmottagare är oftast begränsade till dels den förlusteffekt som spolarna i resonanskretsarna tål, och dels till den överslagsspänning
som komponenterna klarar. Vid resonans uppstår det spänningar på 100-tals volt som kan slå igenom isolationen.
Den klena tråden i lindningarna blir för varm vid någon W ineffekt.
Proffsmottagare med rör som användes på t.ex. fartyg har därför ofta ett skydd över ingångskretsen som består av en liten glimlampa
med 50-60 V tändspänning. När en otillåtet hög insignal kommer in tänder lampan och kortsluter signalen samt snedstämmer kretsen.
Detta enkla knep är förbluffande effektivt, i synnerhet när antenningången är högimpediv.
Även en genomtänkt plan för hur nivåer och förstärkning fördelar sig i apparaten hjälper.
Bryter man mot sådant kan de mest egendomliga saker uppstå.
Ett stort företag i marinradiobranschen som ska få förbli anonymt använder en konstruktion vilken är "a disaster waiting to happen" . Där används en drivförstärkare i sändarkedjan med 1 W nominell uteffekt samt 15 dB förstärkning även som ingångsförstärkare framför första blandaren i mottagningsriktningen.
Problemet är dock "bara" att förstärkaren har en mättad uteffekt av nästan 30W (!)
och när en insignal som ligger inom tillåten nivå av +43 dBm kommer in så drivs förstärkaren i mättning
innan dämparen hinner kopplas in. En limiter sitter EFTER förstärkaren vilken får ta hela effektpulsen under c:a 5 ms.
Denna reflekteras tillbaka till transistorerna vars maximaldata överskrids och de går sönder efter ett tag. Det har även observerats att förstärkaren kan gå i självsvängning under dessa förhållanden.
Det är en gåta varför man valt att använda en smärre förmögenhet i reläer och PIN-diodswitchar för att spara in
en liten balanserad lågbrusförstärkare med 2 FET-ar, i synnerhet när en första blandaren är en helt vanlig liten diodringblandare med +13 dBm LO nivå.
För att handskas med "för höga" insignaler är en genomtänkt metod nödvändig.
En kombination av limiterkretsar,nivåkännare samt inkopplingsbara dämpare är en bra utgångspunkt.
Att även inte använda förstärkare som inte kan ge mättade utnivåer som kan förstöra kretsar "nedströms" är ännu bättre.
Sammanfattningsvis så bör de allra flesta amatörradioapparater på HF klara insignaler underskridande 0,5 W (+27 dBm) eller så medan motsvarande gräns för VHF/UHF ligger 10-15 dB lägre.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
