SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Häromdagen bläddrade jag i en radiobok från 1920-talet. Där beskrevs en lång rad trådantenner matade med såväl enkeltråd eller balanserad ledning s k stege. I gamla nummer av QTC från 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90 och 2000-talen återkommer dessa beskrivningar men i olika tappningar. Sak samma i EDR:s tidning OZ precis som i RSGB:s RadCom och ARRL:s QST.
Märkligt nog ser man en tydlig tendens att ju nyare beskrivningarna är ju större inslag av amatörism d v s "cheap, easy and fast" mentalitet präglas dom av. Förr i tiden gick man grundligt tillväga och använde rätt sorts material. Isolatorerna var högvärdiga d v s hade goda isolerande egenskaper. Antenntråden var lätt men stark. Ofta nöjde man sig inte med en enda ändisolator som idag utan man använde både två och tre i serie. Problematiken med förankring av trådarna i svajande träd ägnades särskild uppmärksamhet och goda tips förmedlades. Kanske blåste det mer förr i tiden eller så är alla träden nerhuggna nu.
Om vi kikar på det mekaniska utförandet så framgår det med all önskad tydlighet att förr i tiden var man duktig på mekaniska förband, d v s att skruva ihop saker och ting med väl dimensionerade bultar på ett sådant sätt att förbanden tålde inte bara en höststorm utan flera under många årtionden framåt. Man var också noga med att skyddslacka och korrosionsskydda detaljerna. En del beskrivningar, särskild de riktigt gamla, ägnar stor omsorg åt det mekaniska. Med tydliga bilder visas hur antennlinorna bäst förankras i isolatorerna och hur en hållbar tillika estetiskt tilltalande najning utförs.
I de mera moderna beskrivningarna rekommenderas olika sorters "kärringknutar" liksom mer eller mindre innovativa lösningar för t ex hur begagnade ketchupflaskor och annan sekunda skit kan återanvändas som centrumisolatorer ges. Moderna beskrivningar tar sällan hänsyn till att en styv tråd bryts av om den utsätts för upprepade böjningar. Det tycks inte heller vara känt att såväl plastisolerad installationskabel EK eller FK liksom koaxialkabel har en otroligt god förmåga att suga in vatten som efter en tid effektivt tar död på både antennledare och kabel med mycket höga dämptal som följd.
Hur många känner till att det faktiskt kan bli så mycket som 10...20 dB dämpning i en förhållandevis kort stump vattenskadad RG213 trots att den på utsidan ser ut som ny. Hur ofta har vi inte sett hur den där koaxkabeln hänger i en halvt sönderfrätt PL259-kontakt som i många fall inte lödats ordentligt, ej heller fuktsäkrats. Fungerar säkert bra en varm sommardag eller under ett helt veckoslut.
Stegpinnarna har genomgått samma utveckling. Från att ha tillverkats av keramiska material eller väl torkade pinnar av hårda träslag och som fernissats och därefter kokats i vax så används idag en mängd olika "pinnar" där en del är direkt olämpliga och knappast kan anses tillhöra familjen elektriska isolatorer. Ofta ser vi sådana "isolatorer" gjorda av antingen obehandlade blomsterpinnar av något snabbväxande vattensugande träslag eller av tunna plaströr där innerdiametern är så väl avpassad att vid regn så fylls röret snabbt med vatten som sedan har svårt att torka ut.
Vad som händer om man kopplar in 20...30 sådana vattenmotstånd mellan trådarna i en matarstege kan man ju fundera på om tid för sådan eftertanke dyker upp. Även om resistansen är "superhög" d v s i häradet 1 Mohm per styck vid måttligt fuktig väderlek så är katastrofen ett faktum. Vad händer efter några år när luftföroreningarna har smutsat ner plastpinnarna även på insidan och fragment från löv och annan skit i vår luft börjar förmultna. Och alla stackars småkryp som byggt bo i rören och sedan ställt tofflorna, vad händer med dom - tofflorna alltså. Kanske sjunker resistansen till 100 kohm eller ännu mindre. Rita upp ett ekvivalentschema över din egen antenninstallation med alla tänkbara förlustmotstånd över ändisolatorer och mittisolator, i matarkabeln/stegen och tänk efter.
Här på HAM.SE ställs konstant många frågor om antenner och inget fel med det. Området är både stort och intressant. Dessutom oerhört komplicerat. Antennen i en radioanläggning är också den i särklass viktigaste biten som verkligen kan ge många dB till ett lågt pris, många fler och billigare än ett stort PA-steg. Att bygga en effektiv antenn är dock mycket svårt, ja nästan omöjligt faktiskt. Att bygga en halvbra är lättare liksom det är mycket lätt att knåpa ihop en fullständigt oanvändbar antenn som lider av alla möjliga svagheter både elektriskt och mekaniskt.
Någon kommer säkert ihåg en artikel av Ivan OZ7IS i danska tidningen OZ om hur man förstör en god Yagi för 144 MHz enbart genom att montera den på ett ofördelaktigt sätt. Antennen var i sig mycket bra men fungerade ändå inte alls. Helt oanvändbar. Vad var felet?
Om vi får klart för oss vad det är som bestämmer verkningsgraden i våra antenner så kanske det blir lättare att göra saker och ting rätt från början. Kanske motiviationen också ökar för att se över antennanläggningen inför vintern...
Alltså fler tips på hur man förstör en bra antenn efterlyses. Både kortvåg och VUSHF-antenner kan vi ta med i samma svep. Allt i antennväg.
/Bengt
Märkligt nog ser man en tydlig tendens att ju nyare beskrivningarna är ju större inslag av amatörism d v s "cheap, easy and fast" mentalitet präglas dom av. Förr i tiden gick man grundligt tillväga och använde rätt sorts material. Isolatorerna var högvärdiga d v s hade goda isolerande egenskaper. Antenntråden var lätt men stark. Ofta nöjde man sig inte med en enda ändisolator som idag utan man använde både två och tre i serie. Problematiken med förankring av trådarna i svajande träd ägnades särskild uppmärksamhet och goda tips förmedlades. Kanske blåste det mer förr i tiden eller så är alla träden nerhuggna nu.
Om vi kikar på det mekaniska utförandet så framgår det med all önskad tydlighet att förr i tiden var man duktig på mekaniska förband, d v s att skruva ihop saker och ting med väl dimensionerade bultar på ett sådant sätt att förbanden tålde inte bara en höststorm utan flera under många årtionden framåt. Man var också noga med att skyddslacka och korrosionsskydda detaljerna. En del beskrivningar, särskild de riktigt gamla, ägnar stor omsorg åt det mekaniska. Med tydliga bilder visas hur antennlinorna bäst förankras i isolatorerna och hur en hållbar tillika estetiskt tilltalande najning utförs.
I de mera moderna beskrivningarna rekommenderas olika sorters "kärringknutar" liksom mer eller mindre innovativa lösningar för t ex hur begagnade ketchupflaskor och annan sekunda skit kan återanvändas som centrumisolatorer ges. Moderna beskrivningar tar sällan hänsyn till att en styv tråd bryts av om den utsätts för upprepade böjningar. Det tycks inte heller vara känt att såväl plastisolerad installationskabel EK eller FK liksom koaxialkabel har en otroligt god förmåga att suga in vatten som efter en tid effektivt tar död på både antennledare och kabel med mycket höga dämptal som följd.
Hur många känner till att det faktiskt kan bli så mycket som 10...20 dB dämpning i en förhållandevis kort stump vattenskadad RG213 trots att den på utsidan ser ut som ny. Hur ofta har vi inte sett hur den där koaxkabeln hänger i en halvt sönderfrätt PL259-kontakt som i många fall inte lödats ordentligt, ej heller fuktsäkrats. Fungerar säkert bra en varm sommardag eller under ett helt veckoslut.
Stegpinnarna har genomgått samma utveckling. Från att ha tillverkats av keramiska material eller väl torkade pinnar av hårda träslag och som fernissats och därefter kokats i vax så används idag en mängd olika "pinnar" där en del är direkt olämpliga och knappast kan anses tillhöra familjen elektriska isolatorer. Ofta ser vi sådana "isolatorer" gjorda av antingen obehandlade blomsterpinnar av något snabbväxande vattensugande träslag eller av tunna plaströr där innerdiametern är så väl avpassad att vid regn så fylls röret snabbt med vatten som sedan har svårt att torka ut.
Vad som händer om man kopplar in 20...30 sådana vattenmotstånd mellan trådarna i en matarstege kan man ju fundera på om tid för sådan eftertanke dyker upp. Även om resistansen är "superhög" d v s i häradet 1 Mohm per styck vid måttligt fuktig väderlek så är katastrofen ett faktum. Vad händer efter några år när luftföroreningarna har smutsat ner plastpinnarna även på insidan och fragment från löv och annan skit i vår luft börjar förmultna. Och alla stackars småkryp som byggt bo i rören och sedan ställt tofflorna, vad händer med dom - tofflorna alltså. Kanske sjunker resistansen till 100 kohm eller ännu mindre. Rita upp ett ekvivalentschema över din egen antenninstallation med alla tänkbara förlustmotstånd över ändisolatorer och mittisolator, i matarkabeln/stegen och tänk efter.
Här på HAM.SE ställs konstant många frågor om antenner och inget fel med det. Området är både stort och intressant. Dessutom oerhört komplicerat. Antennen i en radioanläggning är också den i särklass viktigaste biten som verkligen kan ge många dB till ett lågt pris, många fler och billigare än ett stort PA-steg. Att bygga en effektiv antenn är dock mycket svårt, ja nästan omöjligt faktiskt. Att bygga en halvbra är lättare liksom det är mycket lätt att knåpa ihop en fullständigt oanvändbar antenn som lider av alla möjliga svagheter både elektriskt och mekaniskt.
Någon kommer säkert ihåg en artikel av Ivan OZ7IS i danska tidningen OZ om hur man förstör en god Yagi för 144 MHz enbart genom att montera den på ett ofördelaktigt sätt. Antennen var i sig mycket bra men fungerade ändå inte alls. Helt oanvändbar. Vad var felet?
Om vi får klart för oss vad det är som bestämmer verkningsgraden i våra antenner så kanske det blir lättare att göra saker och ting rätt från början. Kanske motiviationen också ökar för att se över antennanläggningen inför vintern...
Alltså fler tips på hur man förstör en bra antenn efterlyses. Både kortvåg och VUSHF-antenner kan vi ta med i samma svep. Allt i antennväg.
/Bengt