Lurar jag mig själv med att spara elektrolytkondensatorer?

SM7MCD

Well-Known Member
I en annan tråd har jag redovisat ett arbete med att renovera ett 60 år gammalt nätaggregat, och det finns några saker jag reflekterar över:

Jag har i många år sparat och samlat på mig ganska stora kvantiteter av "bra att ha"-komponenter, som exempelvis elektrolytkondensatorer. Så när jag började att leta i mina gömmor noterar jag direkt två problem. Det första är att byggformen på de komponenter som elektriskt passar inte passar mekaniskt. Samt att där byggformen är OK, är kondensatorn i bästa fall inte äldre än 50 år.

Om jag nu skall lägga ett par dagar i tid på att renovera, vill jag inte stoppa dit redan 50 år gamla elektrolyter, lösningen blev därför att köpa nytt. Fördelarna var helt uppenbara, dels var det enkelt att montera elektrolyterna med bibehållen, och till viss del ökad isolation, och jag monterar "färska" elektrolyter som rimligtvis kan fungera i 20+ år i amatördrift.

Men innebär detta att jag tänkt fel som sparat en attans massa elektrolyter från mitten av 70-talet och framåt, komponenter som jag egentligen inte vill montera i en renoverad apparat, då komponenterna redan är "gamla", även om de klassas som NOS. Att mäta kapacitans och ESR gav inte ett entydigt svar, utan jag behöver egentligen undersöka dessa komponenter mer noga innan jag monterar.

I ett annat projekt märkte jag att huvuddelen av mina tantalkondensatorer från 70-talet och framåt oxo mätte helt OK gällande kapacitans och ESR, men när jag använde kondensatorn i en multivibratorkoppling blev upp- och urladdningsförloppet slumpvis defekt, alltså bör jag kasta ca 4 kg tantaler. (Just tantalelektrolyter är väldokumenterade med olika feltyper, men vanligast är nog att gå till kortslutning vid uppstart.)

Under de år jag arbetade med att labmäta och konstruera kondensatorer på RIFA, kan jag inte någon gång påminna mig att vi diskuterade dessa problem, utan vi tillverkade för att leverera till kund. De lagringsprov som gjordes var med fuktpåslag, aldrig kan jag minnas att vi funderade kring vad som händer om elektrolytkondensatorerna blir liggande i 40 - 50 år.

DSCN3124.JPG

Om jag sorterar på över 200 VDC som märkspänning, finns det drygt en flyttkartong med "bra att ha"-kondensatorer, som jag inte hade någon nytta av i detta projekt. Spara eller kasta?
 
Ser att det ligger minst en RIFA PEH169 i "bra-att-ha-lådan", iallafall de senare årgångarna av dessa (sista årtiondet eller två av Gränna-fabrikens produktion?) var försedda med en mycket väl tilltagen mängd elektrolyt, till den grad att man kunde höra det skvalpa (!) om man skakade på dem.

Just dessa exemplar torde iallafall inte drabbas av uttorkning i förtid, utan förtjänar att tas om hand om de i övrigt är elektriskt OK. En försiktig strömbegränsad återformning av det dielektriska aluminiumoxidskiktet, så borde de vara fullt tjänstbara...

:)
 
Jag är säker på att det finns detaljerade kunskaper nånstans om just elektrolyter, men min egen erfarenhet är ungefär följande:

1. Har de legat länge, ska de formeras och kollas, innan de sätts i skarp drift.

2. Det är inte ofta, som kapacitansvärdet på en ellyt är jättekritiskt, men då talar jag utifrån att de i min verkstad i princip bara hamnar som filterkondingar i nätaggregat, eller som katodavkoppling. Är kapacitansen nånstans i rätt härad får de duga.

3. Nyare ellyter är inte sällan av rätt tveksam kvalitet och det är inget skämt. Det finns (eller fanns åtminstone tidigare) en hel del texter om att mängder av dyra PC-moderkort blev obrukbara pga en "generation" av tvärusla ellyter. Sannolikt var det inte bara just datorkretsar som blev lidande av denna fadäs.

4. Det kan finnas incitament att spara gamla. GOTO 1.
 
Min erfarenhet är att elektrolyter av kvalitetsfabrikat som Philips och Rifa har mycket lång
lagringsbeständighet. Sedan finns det andra mekanismer och jag har intrycket av att drift under höga temperaturer
med stora rippelströmmar är det som går hårdast åt dem.
Men även sådana Plessey elektrolytkondensatorer som finns i bilden har visat sig kunna klara 50 års lagring.
 
Jag har också sparat en hel del ev de gula Rifa typerna från 70- 80-talen du visar på din bild. De har använts i de flesta hembyggena sedan dess och jag kan faktiskt inte minnas att någon av dom fallerat. Dock har jag alltid formerat dom med först ca halva sedan nominell arbetsspänning via ca 10-100 k innan användning. De flesta återhämtar sig snabbt inom någon dag medan andra har behövt flera dagar för att få ner läckströmmen till nära vad databladen angett och för bygga upp oxidskikten så att risken för spänningsöverslag minskar. Kapacitansen har hållit sig inom toleranserna med god marginal. Lagringen har varit frostfritt i svalt utrymme de flesta åren om det nu kan påverka livslängden?

I äldre apparater från WWII har de flesta elektrolytkondensatorerna kunna formeras och har fungerar bra. Här har syftet varit att så långt möjligt undvika att ersätta gamla komponenter med nya moderna av estetiska skäl. I några apparater som byggts t ex Paraset har dock de gamla kondensatorerna i de vaxfyllda papphylsorna ersatts med nya små moderna och på nytt vaxfyllts. Ingen ser skillnad...

Med tanke på att nya elektrolytkondensatorer är väldigt dyra och kanske har en hemlig inbyggd forcerad åldringsfunktion så kanske de gamla trots allt bör sparas. När det gäller tantaler, även relativt nya, så har jag enbart dåliga erfarenheter av dessa och slängt alla sådana, nya som gamla.
 
Jag har ett stort antal elektrolyter för anodspänning tillverkade från tidigt 1960-tal och framåt, några är obegagnade men de flesta är plockade ur elektronikskrot. Alla har genomgått formering, kontrollerats med avseende på läckström vid full spänning och fått kapacitans och ESR uppmätt. Jag tror att jag har ratat 10-15 %. Inte tänker jag kasta användbara komponenter som fyller sin funktion, i synnerhet som de sätts i apparater som sällan används och därför inte blir uttorkade.
Militärspecificerade tantaler i helmetallkåpa har jag förtroende för.

Lennart
 
De militärspecade tantalerna som känns igen på att de är glasförseglade har jag aldrig heller haft några problem med.
Kommentarer på forumen för begagnade instrumentsamlare skriver att de får avbrott vid fel. Dropptantalerna
däremot blir kortslutna vilket jag själv erfarit. Tektronix brukade gödsla med dessa i sina konstruktioner och även
där diskuterades kvaliteten. Noterbart var att Tek inte verkade derata spänningsangivelserna. Några påstod att
de var märkta med driftsspänning. Andra att det var maxspänning.

HP använde förutom de milspecade axiella tantalerna typer märkta "30D" i olika värden och märkspänningar.
De påminner om tantalerna men har en gummipackning vid (+). De är "105-graders" aluminiumelektrolyter och där sker
inte åldrandet på ett värdigt sätt. (vi snackar 30-40 år eller mer...) Inte sällan har elektrolyten läckt ut på
kretskorten och korroderat bort kopparbanorna. I andra fall ser dom OK ut men har läckströmmar som
ställt till det om de exvis sitter i reglerslingorna i analoga spänningsregulatorer. Noterbart är att dessa
typer tillverkas än i dag av Vishay. Finns på exvis DigiKey i ett otal varianter värde/spänning.
Som många axiella typer idag är de dyra i mindre antal.

I de fall jag reparerat och bytt något har det skett med Philips "blåa" och då valt varianter för högre temperatur
och märkspänning. Tyvärr är Philips sortimentet inte särskilt omfattande så ett gäng "30D" står på en
önskelista som skall till D-K framöver.

Dropptantaler har jag ett litet förråd av. Om/när de byts görs det med sådana för högre märkspänningar.
 
Back
Top