Det är just att grundtoner och övertoner inte längre "stämmer" som gör att musik blir onjutbar
vid frekvensfel. Min XYL som är f.d. musiklärare och har absolut gehör har förklarat detta med hur
"skalorna" är uppbyggda.
Televerket var mycket seriöst, så länge någon annan betalade. Man var drivande inom EBU och ITU i frågan,
och ett stort antal input-dokument till CCIR studiegrupp 10 kom från Rr och Rl.
Dock var HF-rundradio "trivsamt, men inte lönsamt", så Televerket ville inte satsa egna investeringsmedel i att bygga
om sändarna eller skaffa nya. Saken ska ha varit uppe i samband med utbytet av sändarna i Hörby och Karlsborg 1973, men
merkostnaden för SSB-sändare ville ingen betala.
SSB-sändningarna från Grimeton använde den 100 kW Telefunken ISB-sändare som hade anskaffats för trafik med Latinamerika,
men som kommit ur bruk.
Det var UD, inte Radio Sweden, som stod för driftkostnaderna och man var ganska oense om vad det fick kosta.
I slutet av 80-talet så började 100 kW-sändaren bli sliten, och UD ville inte bekosta en ny sändare eller vara med att delfinansiera.
1989, har jag för mig, så stängde man utlandsprogrammet och P1 på SSB.
När man i början av 90-talet skulle byta ut Thomson-sändarna från tidigt 70-tal så specificerades de nya sändarna för SSB, men
det kom aldrig till användning.
På R Hk var man ganska medveten om vilken förlustaffär som HF-rundradio i själva verket var, och endast så länge UD och Radio Sweden betalade så höll man god min.
Man använde dock sändningarna som "åskådningsmaterial" över hur bra SSB kunde låta.
På den första SSB-kursen jag gick 1982 demonstrerades parallell avlyssning av programledningen i en högtalare, och demodulerad SSB från en fin mottagare, R&S EK11 har jag för mig, i en annan. Så länge frekvensfelet inte var mer än någon Hz och man inte överstyrde så gick det inte att skilja kanalerna åt.