Obalans mellan sänding och mottagning?

SM7EQL

Kortvågs- och UKV-tekniker
Det senaste året har jag kört ca 8000 QSO på morsetelegrafi och låg effekt 10 W från min fältmässiga batteridrivna portabelstation. De flesta kontakterna har körts från naturen i en fullständigt störningsfri radiomiljö och från öarna VP5, J6 och SV5.

Stationsplatserna ute i naturen har varit radiomässigt mycket bra på bergstoppar, sluttande slänter mot målområdena och alldeles nere vid strandkanten i vattenbrynet långt ifrån civilisationen och dess elektriska störningsdimmor. Störnivån har alltså varit extremt låg (inga hörbara störningar alls, noll intet) vilket är viktigt att lyfta upp för diskussionen jag nu drar igång.

Antennen har i huvudsak varit resonanta enbands kvartsvågs GP med två radialer och med matningspunkten 1,8 m över markytan. SVF <1,5 eller bättre på alla band. Kort matarkabel med obefintliga förluster. Vid några tillfällen har horisontella/lutande dipoler använts på en medelhöjd av 2-5 m. Frekvensband 10-28 MHz med den absolut största aktiviteten koncentrerad till 21 och 28 MHz och med GP-antenner.

En sak som jag noterade ganska tidigt innan jag for iväg på mina DX-peditioner var att en mycket stor andel av motstationerna var pyttesvaga och i många fall precis läsbara. Särskilt i samband med att banden öppnar och stänger samt då konditionerna är dåliga. Jag förväntade mig nog inte att så många svaga stationer skulle kunna höra mina futtiga 10 W då de allra flesta nog kör med 100 W idag, dvs ett teoretiskt övertag om 10 dB eller knappt två S-enheter relaterat till min låga uteffekt.

Mottagarens känslighet kontrollerades och befanns vara mycket god liksom det atmosfäriska bruset hörs tydligt när antennen ansluts så det är inte här det brister i alla fall.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att många av de svaga stationerna jag knappt kunde läsa men som bevisligen hörde mina signaler bor på platser där det inte gått att få till effektiva antenner. Jag har under våren därför gjort ett antal praktiska försök via Reverse Beacon Network där jag jämfört en GP-antenn monterad på ofördelaktiga platser på garagetaket, nära huset i trädgården, nära träd och i tätt buskage med en likadan GP monterad helt fritt nära optimalt. Den fria antennen vinner med en dryg S-enhet på DX-distanser. Ibland lite till. Så till en viss del så kan ju obalansen ha sin förklaring i att många av mina motstationer även de som kört med relativt hög effekt 100 W faktiskt har mycket ineffektiva antenner och är jämförbara med en 10 W station med fritt placerade antenner.

Men det finns fler märkligheter. De flesta amatörer jag känner har inte en fullständigt störningsfri radiomiljö så som jag hade ute i naturen. Av den anledningen borde de ha haft svårare att höra de allra svagaste signalerna som vi rimligtvis måste förutsätta att min QRP-station med 10 W till GP eller dipol trots allt presterar, även om nu mina stationsplatser varit väldigt bra långt bättre än vad medelamatören som kör hemifrån har tillgång till.

Det jag lätt kan inse är att om jag ökat effekten till 100 W vilket jag förmodar är den mest vanliga effekten för amatörradio på kortvåg dag så skulle jag naturligtvis höras av betydligt fler i periferin samtidigt som den redan nu upplevda obalansen ökat ytterligare 10 dB. Det skulle i sak innebära att många av de som precis lyckats höra mina 100 W signaler inte skulle bli hörda av mig.

Eller är det så att de som idag är aktivast på banden när det inte är contest kör med lägre effekt än 100 W dom också som tillsammans med en halvbra antenn passar ganska bra ihop med min mer optimerade utrustning och därför ger den balans mellan sändning och mottagning som noterats.

Finns det fler som märkt samma sak vid DX-peditioner och portabelkörning eller som har intressanta teorier. En sak jag inte tagit upp och som definitivt har betydelse är den lokala atmosfäriska brusnivån som varierar med plats och årstid etc.
 
En kombination av två möjliga förklaringar kan jag tänka mig:

(1) Stationerna i "andra änden" har en sämre geometri (högre strålningsvinklar och markförluster p.g.a Brewster-vinkelfenomenet) så att betydligt mindre strålning i TX-riktningen hamnar i de optimala intervallen för utbredning på medellånga/långa avstånd

(2) Antennegenskaperna för de optimala vinklarna är sämre även i RX-riktningen, men S/N är ganska oberoende av antennverkningsgraden så länge som den yttre brusfältstyrkan med antennfaktorn tillagd överstiger mottagarbruset med 10-20 dB. Då parallellförflyttas bara signalnivåerna jämförda med bakgrunden.

Precis samma fenomen går att observera inom mobil HF, där t.ex. ett HF-utrustat litet jaktflygplan kan genomföra användbar telefonikommunikation på "lägre" frekvenser trots att den utstrålade effekten endast rör sig om enstaka 10-tal mW. Nyckeln till detta är att kunna välja frekvenser inom relativt smala intervall för varje tillfälle så att brusnivå i land, utbredningsförlust och utbredningsgeometri stämmer överens optimalt.
Riktningen mobil-markstation (eller DX-hemmastation) är den klenaste och där får frekvensval och antennval avgörande betydelse.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Jo det finns säkert en del störningsdrabbade som lyssnar remote Lasse men jag undrar om det verkligen kan vara så vanligt att det ger upphov till denna tydliga obalans mellan sänding och mottagning som jag tycks vara helt ensam om att ha upptäckt. Lite märkligt tycker jag men kanske de flesta som kör radio inte funderar så värst mycket på vad som händer när signalerna lämnat sändaren och tar sig runt halva jordklotet tills de når en mottagare där de kan leta sig in i för att detekteras och bli till hörbart ljud. Det är ju en faslig massa parametrar att ha koll på utöver antenner och vågutbredningsfenomen och som kan samverka åt båda håll och kombinationerna är närmast oändliga.

Som AOM är inne på så är det fullt rimligt att anta att de flesta motstationers antennplatser är betydligt sämre än de optimala jag kunnat välja ute i naturen med batteridriven utrustning.

Jag har i princip kört tidigare nämnda 8000 QSO från tre typer av stationsplatser och i huvudsak med GP-antennerna på kort mast så som tidigare beskrivits.

1/ På toppen av backar och bergsknallar 50-250 m med branta sluttningar i de flesta trafikriktningar. Nästan alltid med havet nära.
2/ Halvvägs upp på branta sluttningar 50-100 m över havet mot någon favoriserad trafikriktning som Europa eller Asien. I direkt anslutning till havet.
3/ Alldeles nere vid strandkanten i vattenbrynet med en favoriserad trafikriktning i en 90 graders sektor vinkelrätt ut från strandlinjen.

Om dessa skall rangordnas så vinner nr 3 med ett flera hästlängder. Oslagbart. Praktiska jämförelser via Reverse Beacon Network har också visat att en GP vid standkanten ger i storleksordning 5-6 dB mer gain i de lägre vinklarna som det blir frågan om för trafik mellan t ex Karibien och Europa på 21-28 MHz, jämfört med samma typ av antenn bara några hundra meter in på land men ändå fullständigt fritt placerad utan hinder i trafikriktningen. Ganska få amatörer har tillgång till så fina stationsplatser antingen alldeles vid vattenbrynet eller in på land. Hus träd buskage, stolpar elledningar och andra antenner och master inverkar negativt. Dock står sig en horisontell in på land dipol ganska väl i konkurrensen om den är orienterad med bredsidan mot trafikriktningen och sitter på en fördelaktig höjd, absolut inte under en halv våglängd över marken.

Därefter kommer nr 2 som jag upplevt gett fina resultat i sluttningens lutningsriktning. Att befinna sig på en sluttning gör att loben blir extremt låg och sannolikt når man fram till sin motstation med färre antal hopp än om antennen hade stått på plan mark. Troligen vinner vi ett antal dB på det sluttande planet.

Nr 1 har också gett bra resultat men jag är inte säker på om det verkligen lönar sig att klättra upp till toppen jämfört med att stanna halvvägs. Den enda tydliga fördelen med bergstoppar är att det brukar slutta nedåt åt flera håll vilket ju är bra för att få en bättre täckning i fler viktiga trafikriktningar. Troligen vinner vi ett antal dB på det sluttande planet här också.

Men nr 3 vid vattenbrynet eller ännu hellre en bit ut i vattnet om det är långgrunt har utmärkt sig varje gång som helt oslagbar. Enda nackdelen är att sektorn för bästa take off är mindre än 180 grader och om inte så snäv som 90 så i alla fall 120 grader.

Ännu en parameter att ta hänsyn till är det faktum att ett "rart DX" i princip inte behöver vara läsbar hos motstationen för att kunna köras. Jag har massor av egna exempel där jag kört någon rar DX-pedition som jag inte kunnat läsa med någon reda mer än att jag tyckt mig uppfatta min anropssignal eller fragment av den. Efter en eller flera omsändningar så har jag förvissat mig om att sannolikheten att min signal mottagits korrekt är gränsande till visshet. Ibland har det varit osäkert ändå och en notering i loggen har gjorts. QSO?...

Att genomföra ett riktigt QSO med utbyte av vettigt innehåll under sådana marginella förhållande är helt omöjligt. Men för att det skall räcka till DXCC eller diplom så krävs egentligen bara vetskapen om vilken anropssignal DX-stationen har och att sedan lägga pussel med de spridda fragment som kan fiskas upp ur bruset. Den slutliga bekräftelsen på att förbindelsen lyckades kan i regel återfinnas i on-line loggarna eller så får man vänta på QSL-kortet. Denna teori med att många av oss (jag också) kör stationer vi inte hör stöds också av det faktum att många av de stationer jag svarade inte kom tillbaka med bekräftelse första gången efter att jag gett signalrapport utan först på andra eller t o m tredje försöket. Alltså hördes mina signaler så pass svagt att ett riktigt QSO med annan information än det väl inövade 5NN inte skulle vara möjligt att genomföra. Hur många dB i obalansbudgeten man kan anslå till inbillningseffekten (jag tycker mig höra) kan diskuteras men 2-3 dB är nog inte helt orimligt? Praktiska försök har visat att så lite som 1-2 dB skillnad i signalnivå på kortvåg och telegrafi i en van operatörs öron kan göra skillnad mellan att lyckas och misslyckas när signalerna ligger strax under bruset. En ovan operatör behöver fler dB för att S/N skall öka markant och höra skillnad.

Fler med liknande erfarenheter?
 
Äsch Bengt, du skulle ha kört QRO så hade du kunna haft några ragchew emellan också för att få stilla hungern, hihi ;)
 
Men snälla Christian, jag har ju kört QRO i över 40 år och söker nya utmaningar att lägga min fritid på. Men det är minsann inte lätt att finna något nytt som inte byggts eller provats tidigare. Allt som "måste" köras är kört för 30 år sedan och nu gäller det att göra lätta saker svåra. Ett sådant sätt kan vara att sänka effekten samtidigt som antennsystemen optimeras. Minimera volym och vikt i radioutrustningen. Ta fram effektiva antennsystem som är lätta att ta med sig och snabba att upprätta. Generella och finurliga. Portabelkörningen jag pysslat med i snart ett år har fångat mitt intresse då jag kunnat konstatera att det går att nå väldigt imponerande resultat med lätt bärbar utrustning samtidigt som mängden frisk luft och motion ökar välbefinnandet. Många radioamatörer jag känner skulle förresten må bra av frisk luft och motion.

Man kan säga att QRP-körning är att ständigt arbeta på marginalerna när det gäller S/N-förhållandet i en radioförbindelse och därför blir det än mer viktigt att finna de mest optimala lösningarna samtidigt som det blir relevant att fundera litet djupare på vilka mekanismer mer än de två vanligaste, effekt och konditioner, som påverkar en radioförbindelse. Måhända är det frågor som inte så många "normalamatörer" ställer sig då de flesta tycks utöva amatörradio ganska ytligt utan närmare eftertanke.

Ang Rag Chew så kördes ett tjugotal QSO med vettigt innehåll från Tilos isl DX-peditionen i våras. Låg effekt 10 W var inget hinder för en innehållsrik 45 minuters konversation med 9J2BO. Även en drös SM-stationer som hade tid att nyckla bort en stund avverkades. Det var kul.

QRO och batteridrivet portabelt är annars en svår kombination. Om bördan inte skall bli allt för tung att släpa med sig på tänkta framtida vandringar i berg och dalar så tror jag att gränsen går vid c:a 50 W PEP CW. Dock får man nog tumma lite på drifttiden i så fall och nöja sig med 2-3 timmars intensiv pile up trafik alternativt 4-6 timmars lugnare tempo med en större andel lyssning. Ev kan några få Rag Chew QSO rymmas i den budgeten.

En kompromiss vore att använda hög effekt för att initiera ett pile up och därefter sänka effekten till gränsen där omfrågningarna ökar. Jag provade den tekniken på St Lucia J6 och 28 MHz flera gånger och när väl ett oregerligt pile up byggts upp med 10 Watt så gick det fint att hålla igång trafiken med Europa ner till ungefär 0,5 W nivån. Givetvis föll många av de som hörde mina 10 W signaler i bruset ifrån men det var ändå tillräckligt många som hörde den lägre effektnivån. Ganska häftigt eller hur?

Fler borde föregå med så gott exempel och inte använda mer effekt än som krävs för en förbindelse så som det står i våra föreskrifter.

Nåväl, den kommande helt egenbyggda portabelstationen som i sinom tid skall ersätta KX3 kan mycket väl komma att utrustas med möjlighet för QRO i 50 Watts klassen men då för restriktiv användning vid uppstart av pile up eller när det verkligen behövs för att få igenom en signalrapport. Jag vill inte gärna minska nuvarande drifttid om drygt 8 timmars intensiv trafik. Det är okul att batterierna tar slut när man tillbringat flera timmar på smala stigar för att nå en bergstopp och har lika lång väg tillbaka. 8 timmar med 10 W plus de inbyggda batterierna i KX3 som ger ytterligare 4 timmar med 5 Watt är riktigt bra. Mer än så kör man nog inte sittande på en sten under ett träd?
 
En kompromiss vore att använda hög effekt för att initiera ett pile up och därefter sänka effekten till gränsen där omfrågningarna ökar. Jag provade den tekniken på St Lucia J6 och 28 MHz flera gånger och när väl ett oregerligt pile up byggts upp med 10 Watt så gick det fint att hålla igång trafiken med Europa ner till ungefär 0,5 W nivån. Givetvis föll många av de som hörde mina 10 W signaler i bruset ifrån men det var ändå tillräckligt många som hörde den lägre effektnivån. Ganska häftigt eller hur?

Fler borde föregå med så gott exempel och inte använda mer effekt än som krävs för en förbindelse så som det står i våra föreskrifter.

Jo Bengt, jag vet att du nog kört det mesta vid det här laget, jag bara skämtade lite :)

Din teknik på St Lucia J6 var en jättekul idé att ta med sig, kanske prova den uppe från kalfjället i Ammarnäs senare i sommar.

Jag instämmer och gillar starkt din rad om att inte använda mer effekt än vad som krävs för en förbindelse.
Vilken dröm det vore på banden med den inställningen. Hear ye, hear ye ! :)
 
O skrev; "Jo Bengt, jag vet att du nog kört det mesta vid det här laget, jag bara skämtade lite :)"
----

Jodå jag uppfattade "Winken-symbolen" Christian men tyckte det var passande att utveckla resonemanget en smula. QRP kontra QRO har diskuterats förr och i grunden så medför aktiva val som att välja låg sändareffekt när det finns utrymme för högre att man medvetet försvårar för sina motstationer att uppfatta signalerna och i många fall helt utestänger en del av sina potentiella motstationer från möjligheten att få kontakt. Om det inte är kriminellt så är det i alla fall mycket dålig stil att köra med låg effekt. Visst kan man resonera så eller hur?

Om alla kört QRO eller maximalt tillåten uteffekt i stället så hade naturligtvis möjligheterna till förbindelser ökat markant liksom antalet förbindelser. Medelsignalstyrkorna på banden hade ökat i storleksordningen 10 dB och banden hade upplevts vara öppna fler timmar på dygnet och fler dagar i månaden. Så egentligen är väl QRP en dålig idé. Vem kom på den?

Många av de som sysslar med QRP inbillar sig att de uträttar någon form av storverk med sin låga effekt då de får kontakt med avlägsna stationer långt borta. Snarare är det så att det är motstationerna som borde få uppmärksamhet för att de orkar lyssna på de svaga undermåliga signalerna och kämpa med att försöka tolka dessa.

Så det finns knappast någon anledning att sänka effekten mer än nödvändigt och att köra QRP med en QRO-sändare som är ansluten till 230 VAC där det inte finns några direkta begränsningar i tillgången av energi. Det måste anses vara helt förkastligt och på gränsen till ohyfsat mot sina motstationer att skruva ner i syfte att försvåra.

När det gäller batteridriven utrustning så hamnar vi i ett helt annat läge där en kompromiss mellan sändareffekt och vikt/volym är nödvändig. Ju mer och längre utrustningen skall bäras runt ju viktigare blir det att minimera vikten och med detta följer att sändareffekten inte kan vara hur hög som helst.

10 W som Elecraft KX3 lämnar är egentligen i minsta laget för praktiskt bruk även om det är mycket nog för att få förbindelser med hela världen. Det är ett gränsfall för morsetelegrafi men alldeles för lite för SSB-trafik där man jämfört med telegrafi förlorar c:a 10-13 dB i uppfattbarhet. Det vill säga att en uteffekt av c:a 0,5-1 W telegrafi är ekvivalent med 10 W PEP SSB. Så man får nog konstatera att QRP-apparater som Elecraft KX3 och SSB-trafik är en ganska tveksam kombination som ger synnerligen dåligt utbyte för pengarna. Ovanstående belyser fördelarna med morsetelegrafi om någon fortfarande tvekar.

>>>>Jag instämmer och gillar starkt din rad om att inte använda mer effekt än vad som krävs för en förbindelse.
Vilken dröm det vore på banden med den inställningen. Hear ye, hear ye ! :)

Jodå. Om alla i hela världen kört låg effekt t ex 10 W så skulle banden bli betydligt tystare än de är idag. Väldigt många fler operatörer hade tröttnat fortare och hela hobbyn skulle förmodligen självdö på kort tid. Men samtidigt så skulle det löna sig för de driftiga att lägga ner mer arbete på antennerna och lära sig mer om vågutbredning m m. Så de som tagit utmaningen på allvar hade förmodligen klarat sig ganska bra trots allt.

Men en sak vi alla nog kan vara överens om är att ju mindre effekt som behövs för att få förbindelse ju mer magiskt är det. Personligen tycker jag det är otroligt märkligt att bara några milliwatt sändareffekt till en dipol räcker för att få kontakt med Australien och Nya Zealand så långt borta. Betänk att av de futtiga milliwatten som skickas ut från Skåne så kan det inte vara mycket energi som återstår när signalerna når mottagaren i Australien. Huvuddelen av effekten har dessutom strålats ut i alla andra riktningar än den önskade. Konstigt eller hur?
 
På tal om signalstyrkor...
59 har ju varit standardrapport ett bra tag, men för en tid sedan hörde jag "five-zero"!
Vet inte hur de kom fram till detta, men kanske fanns det ingen S-meter på radion? ;)
 
På tal om signalstyrkor...
59 har ju varit standardrapport ett bra tag, men för en tid sedan hörde jag "five-zero"!
Vet inte hur de kom fram till detta, men kanske fanns det ingen S-meter på radion? ;)
Inte säker på att jag tycker det är konstigt, även om det är konstigt i sak :D Har på mitt Qth perioder med i princip inga störningar eller bakgrundsbrus som förmår röra mätaren på radion. Gäller främst när jag använder separat RX antenn som är väldigt tyst för det mesta.

Har då och då kört kontakter där läsbarheten varit absolut 100%, eller ska vi kanske säga R=5. Samtidigt har motstationen inte rört S-mätar nålen en millimeter, inte en antydan till utslag, S=0.

Brukar iofs i det läget ge 51, men visst är det lika fel egentligen, utslaget är ju S=0. Så rapporten borde ju då i konsekvensens namn bli 50 ... eller?

/Johan

ps. just for the sake of the argument :D För övrigt håller jag med Bengt fullt ut i att köra Qrp och stressa lyssnarens öron när man kör stationärt är i det närmaste oförskämt!
 
Ingvar, jag har gett något liknande. Motstationen hördes bra, men S-metern gav inget utslag. S-skalan är ju logaritmisk (ungefär), så man skulle ju kunna ge det, rent av R5, S-3.
 
S-noll motsvarar exakt -127 dBm på en korrekt kalibrerad S-meter på frekvenser under 30 MHz men kanske då under förutsättning att nålen kan visa en bit under nollan så man säkert vet att utslaget S0 inte är mätinstrumentets ändläge där nålen vilar på stoppet. S1 motsvarar -121 dBm och -S1 (1 S-enhet under nollan) motsvarar -133 dBm. Så rent tekniskt finns det väl inget som hindrar att man avger en ärlig rapport i stil med "din signalstyrka är -S1 här och din läsbarhet är R5."

Signaler kan vara hur svaga som helst och en god radiomottagare hör ju CW-signaler ner till i storleksordningen -140 dBm eller mer. Ganska många S-enheter under nollan...
 
S-noll motsvarar exakt -127 dBm på en korrekt kalibrerad S-meter på frekvenser under 30 MHz men kanske då under förutsättning att nålen kan visa en bit under nollan så man säkert vet att utslaget S0 inte är mätinstrumentets ändläge där nålen vilar på stoppet. S1 motsvarar -121 dBm och -S1 (1 S-enhet under nollan) motsvarar -133 dBm. Så rent tekniskt finns det väl inget som hindrar att man avger en ärlig rapport i stil med "din signalstyrka är -S1 här och din läsbarhet är R5."

Signaler kan vara hur svaga som helst och en god radiomottagare hör ju CW-signaler ner till i storleksordningen -140 dBm eller mer. Ganska många S-enheter under nollan...

Det här är väldigt intressant.
Frågan har sysselsatt många, i synnerhet VHF-amatörer, i årtionden där man regelmässigt har haft kontakter
med mycket bra läsbarhet där signalerna inte rör S-meternålen alls.
Enligt min enkla mening så är därför "S-meter rapporter" prov utan värde.
Det som man möjligen kan använda S-metern till är som relativ indikator ifall
signalstyrkan har ökat eller minskat relativt ett tidigare tillfälle.

Tittar man historiskt på S-metern och dess "kalibrering" så är den kommen ur 30-talets rätt känsliga AM-mottagare på frekvensband där det yttre bruset var relativt lågt.
En 0,1 µV pd 50% 400 Hz modulerad AM-signal var mycket riktigt "nätt och jämnt hörbar" i dåtidens mottagare.
Dagens mottagare är något okänsligare än dåtidens, det yttre brustillskottet är högre och en modern S-meter uppvisar oftast en tydlig tröskel på 10-15 dB innan den börjar röra sig.
Dessutom använder telegrafisignaler en helt annan signalbehandling än telefoni, där örats signalbehandling och selektivitet även kommer in (läs gärna vidare i t.ex. otolaryngologen SM7CMY:s dissertation i ämnet).

Räknar vi lite på signalnivåer i en typisk HF-mottagare på t.ex. 14 MHz som används på ett "tyst QTH" dagtid får vi värden ungefär så här:

Mottagaregenbrus 8 dB brusfaktor eller 1600 K brustemperatur
Antennbrus 15 dB brusfaktor eller 9000 K brustemperatur (förutsätter låga förluster i antennen)
Totalt brustillskott från mottagare och omgivning 10600 K
Bruseffekten i CW-bandbredd 300 Hz = kTB = 1,38E-23*10600*300 = 4,3*10E-17 W eller -133 dBm
Hörselmottagna telegrafisignaler blir "nätt och jämnt hörbara" vid ett S/N av c:a - 6dB i 300 Hz vilket medför att "S1" motsvarar en signaleffekt av -139 dBm.

Om vi upphöjer "S-meterrapporter" till några sorters högre sanningar så har vi en situation som ser ungefär ut på detta vis:

Bruseffekt i 300 Hz -133 dBm, erforderlig signaleffekt för att få nålen att börja röra sig: -133+10 =-123 dBm.
Jämför vi detta med örats uppfattning om vad "S1" är dvs -139 dBm så har vi en skillnad på 16 dB, eller 3 S-enheter.
På "uppfattbarhetsskalan" blir alltså detta en "S4-signal". Den tidigare "S0-signalen" är då -S2 eller -S3.

En mer sansad och verklighetsrelaterad signalrapportsskala för både telegrafi och telefoni skulle
antingen vara yrkesfolkets QSA 1-5 eller kunna ha endast tre steg:

- Svaga signaler, behöver anstränga mig för att höra (S0)
- Medelstarka signaler,rör S-metern, hörbara utan ansträngning (S1)
- Starka signaler, behöver dra ner volymkontrollen (S2)

För FM-trafik skulle rapporten ytterligare kunna förenklas till:
- Öppnar inte brusspärren (S0)
- Öppnar brusspärren (S1)

Men då kan man inte längre ha roligt med "bananer och tomater"...

73/
Karl-Arne
SM0AOM





.
 
En sak som bidrar till S-meterrapporternas prov utan värde är det faktum att mottagarna (alla?) inte korrigerar för om preamp har använts eller inte. Inte ovanligt att höra uttalanden i stil med "du är XX med preamp och YY utan". Här kanske man kan räkna ut att SMXXXX har 20 dB förstärkning i sin preamp. Men vilket S-meterutslag är det korrekta? "Vän av ordning" blir förvirrad. Mätosäkerheten blir något dålig.

För t.ex en spektrumanalysator är det självklart att mätvärdet presenteras lika oavsett preamp av/på och /eller hur mycket dämpsats som valts. Det uppmätta värdet på signalens amplitud är ju det samma oavsett. IMHO borde det vara lika självklart att radions S-meter skulle funka på samma sätt. Sedan kan man ju roa sig med att kolla sin radios S-meter mot en signalgenerator. Med lite flax stämmer "S9" skapligt men dämpas signalen stämmer det sällan speciellt bra.
 
Ja, S-metern kan i bästa fall användas som någon sorts relativ styrkeindikator. Om S-metern är korrekt kalibrerad så kommer det att visa sig att huvuddelen av de stationer som hörs på banden inte förmår att lyfta nålen mer än någon enstaka S-enhet. Detta upplevs av plastradioanvändarna som att mottagaren är dålig och okänslig och en apparat med rättvisande S-meter riskerar att få rykte om sig att vara en dålig mottagare. Genom att mixtra lite med förstärkning och linjäritet går det att få nålen att hålla sig över smärtgränsen runt S5-S7 även för S1...S2 signaler så att användarna håller sig lugna.

Jag kikade just på spektrat för 14 MHz på min SDR-radio som visar nivåerna i dBm. Det fanns bara en handfull stationer som peakade -70...75 dBm inom en femminutersperiod dvs runt S9 men i övrigt låg signalerna i häradet -100.....-130 dBm. Massor av signaler ser/hör jag men bara några få starka. På en ordinär plastradio skulle dessa svaga signaler säkerligen visa S7 eller mer. Jämför man med en R4C som i regel har en ganska rättvisande S-meter så finner man inte många starka signaler alls. Inte på de högre banden i alla fall.
 
Några "S-metrar" korrigerar faktiskt för "preamp" och "attenuator".
De finns företrädesvis i "SDR-radio" och i riktigt dyra system.

I mottagarna å Stureby Radio finns denna funktion i
Rockwell/Collins 95S-1, Telefunken EV1260 samt Telefunken E1700A (Telegon 8).

Har inte någonsin råkat på en funktion av denna sort i någon "plastradio" oavsett prisklass.

73/
Karl-Arna
SM0AOM
 
Dum fråga kanske men vad är det som kännetecknar en plastradio och vad kallas motsvarigheten?
 
Last edited:
I analogi med det som sagts i de sista inläggen, hur värdelöst det är att rapportera S-värde med det instrument den vanlige amatören normalt har, dvs S-instrumentet i radion, förstås jag inte den ibland upptrissade diskussionen kring de "hemska" 59 rapoorterna. Hur otroligt förkastligt det är att lämna en sådan :D

Här konstateras ju nu hur uselt de flesta av oss oftast använda plast.transceivrarna mäter S-värde, vilket okänsligt instrument de flesta av oss har till förfogande. Min Kenwood kanske visar 59 när den mot en kalibrerad signalgenerator skulle visa 57, samtidigt så har motstationen en radio som visar 57 när den rätt kalibrerad skulle visa 54. Är väl då bara att konstatera att en ytterst liten bråkdel av amatörerna mäter rätt S-värde.

Hur kan det då vara så hemskt med 59 rapporterna? Vi har ju uppenbarligen inte instrument att mäta rätt, så 59, 55, eller 50, eller vad som helst däremellan är ju uppenbarligen alldeles väldigt ofta lika rätt eller fel.

Tanken på en 3 gradig QSA skala ter sig allt mer smakfull ... Eller så skiter vi helt i att rapportera signalstyrka! Vi rapporterar det som egentligen betyder något - läsbarhet.

/Johan

ps. just for the sake of the argument :D
 
>>>>Hur kan det då vara så hemskt med 59 rapporterna?

Hemskt och hemskt... Det är väl snarare så att de rapporter vi radioamatörer i 9,9 fall av 10 ger varandra inte har någon koppling till verkligheten. Få S-metrar är rättvisande och när vi sedan inte tar hänsyn till huruvida en pre-amp ökar värdet eller om det kompenseras så blir det ju helt meningslöst alltsammans.Det räcker med; -Jag hör vad du säger resp -Jag hör inte vad du säger. Möjligen en nivå till som AOM föreslog.

Plastradio är ett internationellt erkänt samlingsnamn för typisk amatörradioutrustning som inte är avsedd för professionellt bruk och där man ofta anger specifikationerna på kreativa sätt så att det låter betydligt bättre än det är.

Motsvarigheten till plastradio torde vara utrustning mer ägnad åt professionellt bruk där utrymmet att mixtra med specifikationerna i regel är mindre och där de reglage som finns på frontpanelen är mycket noga övervägda om de verkligen behövs eller ej och om de tillför en viktig funktion för operatören eller trafiken som skall avvecklas.

I stort sett alla amatörradioapparater har en massa tingel tangel och mer eller mindre onödiga finesser som primärt är avsedda i marknadsföringssyfte och som initialt används av de som kanske inte riktigt har koll på läget. Ju mer professionell och tränad användaren blir ju mindre finesser kommer att användas för att upprätthålla en fullgod förbindelse. En fulltränad operatör behöver i princip bara ratta på volym- och frekvensinställning.

När man gått hela varvet från hembygge via sofistikerade plastradioapparater med 200 knappar så upptäcker man att den handfull rattar och vred som fanns på radioapparaterna från 60-talet täcker 99% av användarfallen och att man kan leva bättre med en användarvänlig radio som gör jobbet och där man inte riskerar att gå vilse i menyerna.

Något i den stilen kanske?
 
Dum fråga kanske men vad är det som kännetecknar en plastradio och vad kallas motsvarigheten?
Det finns en inofficiell definition:
En grov indelning av radioapparater har växt fram under hand.
Den är som följer:
"Träradio"
Lite äldre radioapparater för konsumentbruk, som kännetecknas av trähölje
och tyg framför högtalaren.
"Plåtradio"
Radioutrustning ursprungligen konstruerad och byggd för (semi-) professionellt eller militärt bruk.
Är ofta rörbestyckad, men kan också vara halvledarbestyckad.
Kännetecknas av riktiga rattar och knappar samt i övrigt av
med smak valda manöverorgan.
Har nästan alltid en plåtlåda och ganska ofta 19" panel för rackmontage.
En del amatörradioapparater byggda före c:a 1975 kan också karaktäriseras som "plåtradio".
"Plastradio"
Moderna radioapparater (80/90-tal och framåt), främst japanska, vilka konstruerats, byggts och marknadsförts till amatörradiomarknaderna. Kännetecknas av modellväxlingar och anpassningar av både innehåll och form till marknadens nycker.
Prestanda kan variera i ett stort intervall, från mediokert till riktigt bra, och ett överflöd av knappar och menyer kännetecknar frontpanelen.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Back
Top