Olika sätt att få sönder eleketronik

Hur får man då sönder ett FL-2100?

Jag minns i alla fall vid besök hos en myndighet i centrala Stokholm, där de använde kortvåg. Där fanns rum med träningsnläggningar för att lära sig använda kortvågsanläggningarna. DRAKE line plus L4 slutsteg. I ett sådant rum satt någon och gick efter en lista och tränade avstämning.
Ett välbekant ljud hördes väl, fssssssss.... lukten av Ozon spred sig. Slusteget sprutade eld, dvs överslag i troligen C1 elelr C2, vad gör man nu då? läser dokumenten medan komponeterna i steget svetsades ner. Tog många minuter innan ljudet försvann.
Att stämma ev ett 1 kW steg är inte lätt, med endast ett dokument framför sig,
1. Vrid ratt a till piosition x,
2. Vrid sen ratt B till piosition Y, tryck sen på K, .......
Så förstör man ett kortvågslutsteg.....

Många är även de FL-2100, och liknande steg som kom till SRS för rep. Ofta söndersvetsade vridkondinagar. Söndersvetsade omkopplare. Uppbrända anoddrosslar. Ja även rören kunde vara slut. Ett vanlig fel var rörsockeln där stiften till glöden, särsklit de fetare rören var dålig kontakt det var ju höga strömmar till glöden.

Det där med att ställa in PLATE och LOAD, (uttalas här som det står på svenska) är svårt, särskilt om man glömt bandomkopplaren i fel läge.

SM4FotPeDahl
 
Det är inte så svårt att köra sönder apparater och slutsteg med "TV-linjeslutrör".
De har inte den reserv i anodförlust som finns i sändarrör, och kan dessutom dra
hiskeliga mängder anodström.

Att däremot ha sönder ett L-4B är lite svårare.
3-500Z klarar ganska mycket misshandel, och i kraftaggregatet fanns det
säkringar som löste om det blev för varmt.

Däremot, om man får överslag blir det problem, och när kontorister (jag misstänker att "myndigheten" var UD Radio) ska stämma av PA-steg kan det bli riktigt besvärligt.

Mina kollegor från fartygsradiotiden, Magnus och Gösta, som gick till UD efter fartygsradions privatisering hade mycket historier om vad kontorister kunde ställa till, i synnerhet när effektbegränsningen hos T2FD överskreds, och brandkåren tillkallats av oroliga grannar till ambassaden som sett hur man börjat röksignalera.

Här ser man hur fort det kan gå utför med kunskaper som "sitter i ryggmärgen" för oss som har riktig radioutbildning och riktiga radiokunskaper. Alla fartygstelegrafister som utbildades på handavstämda sändare (MT600/MT1200, ST1400 och ST450) inpräntades att alltid stämma av på reducerad effekt; förinställa rattarna och bandomkopplaren till rätt ställen innan och sedan dra på drivning försiktigt.

Efter lite övning på sjöbefälsskolorna så gick det av bara farten. När de automatavstämda sändarna kom; ST350, ST1610 och S.P. Radio T-1127 så glömde man snabbt av detta, och ställde bara in vilken kanal som önskades och tryckte sedan på "tune" och inväntade den gröna lampan.

Ännu mer utpräglat blev det när de halvledarbestyckade sändarna från Skanti och S.P. Radio kom, där det bara rasslade till i antennavstämmarna och efter ett par sekunder var det klart.

Kunskaperna i hur man handavstämmer var borta på bara några få år.

Man kan fundera lite över var den tekniska nivån inom amatörradion egentligen ligger idag.
Av de interiörer från serviceverksamhet som luftats här får man intrycket att mycket få radioamatörer förstår vad som sker bakom panelerna och vilka begränsningar som materielen har.

Det skulle ju bli så bra när den "tekniska licensen" införts...

1669892882079.png
 
Man kan fundera lite över var den tekniska nivån inom amatörradion egentligen ligger idag.
Av de diskussioner som luftats här får man intrycket att mycket få radioamatörer förstår vad som sker bakom panelerna på en modern radio med SDR-teknik.
Det skulle ju vara så bra när licensen grundades på CW-kunskap. :)
 
Jag tror inte kunskapen att stämma av ett gammalt rörsteg ens behövs för att köra ett moderna transistorbestyckat slutsteg.
den kunskapen kan vi slänga i soptunnan, lika enkelt som att glömma hur man öppnar handfcket i den gamla bilen när man lär sig det i den nya bilen.
Vi behöver helt enkelt inte viss kunskap, mer än av nostalgiska skäl.
Somliga har kunskap om sveriges alla frimärken, men vi som bara använder frimärken behöver ingen som helst kunskap.

SM4FPD
 
SM4FPD said:
Somliga har kunskap om sveriges alla frimärken, men vi som bara använder frimärken behöver ingen som helst kunskap.
Click to expand...

Så sant som det var skrivet.

Jag är filatelist med samlingsområde klassiskt stämplat Sverige 1855-1900. För att bygga upp en god samling krävs mångårigt tålamod och intresse för saken. Man behöver lära sig hur olika papperssorter känns mellan fingrarna, ser ut och har för egenskaper liksom kunna fastställa nyanser och en massa andra saker.

Någon gång om året skickar jag ett "vanligt brev" med frimärke på även om det blivit allt mer ovanligt i dessa elektroniska tider.

Jag tycker FPDs tänk kan appliceras på amatörradio också. Den som är intresserade av hur radiotekniken fungerar och hur man konstruerar egna apparater och kanske felsöker eller reparerar kan väl antas ha eller så småningom få de tekniska kunskaper som behövs för att få ett rimligt stort utbyte av sin radiotekniska hobby. Utan intresse och kunskaper kan man rimligen inte pyssla med detta.

Radiooperatörer och kontorspersonal och de som sitter i ledningscentraler och taxiväxlar och som enbart är användare av radio- och teleutrustning och varken har intresse av radiotekniken eller vågutbredningsfenomen behöver inte lära sig att stämma av Pi-filtret i ett slutsteg med rör. Däremot krävs att de kan använda utrustningen på rätt sätt och följa de procedurer som gäller för avveckling av radiotrafik.
 
Man behöver inte vara urmakare för att se vad klockan är, helt sant. Eller för att tala med en nobelpristagare: "You don't need a weatherman to tell which way the wind blows". Men nånstans finns ändå ett behov av att veta lite om vad som händer under ytan. Kanske inte i helt vardagliga rutinsituationer, men vem vill hålla på med bara "rutingrejer" i sin hobby? Då ger det väl inget. En bilpendlare som bara kör Knivsta - Stockholm och inget annat behöver såklart inte veta mer än vad som behövs för körkortet, men ska vederbörande köra till Nordkapp eller Tamanrasset vore det fråga om en idiot, om det inte togs upp lite extra kunskaper om vad som händer under huven och liknande.

Man kan nog inte aktivt tränga bort sånt man lärt sig, och det behövs väl inte heller, hårddisken är lite tänjbar verkar det som.
 
För en annan är det självklart att lära sig "vad som händer under huven"

När det gäller bilar.. så tror jag att man har betydligt lättare att lära sig köra bil om man vet hur kopplingen fungerar. Framförallt kanske bilen får mindre stryk när man vet varför man inte ska slira onödigt mycket på kopplingen.

Detsamma gäller förövrigt avstämning av större HF slutsteg
 
Åter till trådrubriken

"Olika sätt att få sönder elektronik" är det jag haft som levebröd sedan 1996. Jag har haft i sönder många hundra apparater och utrustning för miljontals kronor. Mycket har inte gått att reparera och det mesta har slängt efter utfört uppdrag.

Många fel i modern elektronik beror på dåligt skyddade in- och utgångar i kombination med bristande kunskap från användarna. Är in- och utgångarna helt oskyddade hjälper inte ens god ingenjörskunskap för att hålla utrustningen vid liv.

Jag började arbeta med EMC-provning och konsulting inom elektronikkonstruktion 1996 och har under mina år i den branchen sett det mesta. De flesta produkterna som provades de första åren efter att EMC-direktivet blev obligatoriskt att följa 1996 fallerade på tålighetstesterna för RF påstrålning, ESD och olika slag av transienter som objekten utsattes för. Många klarade inte heller emissionskraven. Testmetoderna som användes för tålighet var avsedda att efterlikna typiska användarfall av produkten dvs det skall gå att koppla in och ur kablar utan att riskera att något går i sönder och apparaterna skulle kunna fungera tillsammans med andra apparater utan att störa och bli störda. Blir de störda så skall de återställa sig själv utan att behöva skickas på service. I korthet är det så.

Tåligheten ökade snabbt i takt med att förståelsen för problemen ökade hos de företag som utvecklade elektronik. De första åren med det nya EMC-direktivet var smått hysteriska då de flesta företagen hade skrämts upp ordentligt för att få besök av tillsynsmyndigheten och få försäljningsförbud etc. Det var också svårt att få tid hos EMC-labben och särskilt de minsta småföretagen hade inte hört talas om de nya kraven. Man såg detta som problem och hinder.

Större företag som t ex Sony Ericsson hade jobbat i den andan sedan tidigare och hade redan detaljerade provningsplaner och mycket långtgående specifikationer för de krav som skulle uppfyllas och som nu blev obligatoriska. Det fanns interna krav som på många punkter var de dubbla mot vad de regulatoriska kraven i provningsstandarderna för EMC specificerade. Detta medförde att sannolikheten för att en produkt skulle klara skarpa EMC-prov på första försöket och inte fallera hos användaren blev mycket hög.

Mindre företag med små resurser hade mindre tydliga specifikationer. En hel del hade ingen aning om vilka provningsstandarder som skulle gälla för att få CE-märka produkten. Redan då var det svårt att välja rätt särskilt för produkter som skulle säljas world wide. Ändå hade de utvecklat sin produkt som i flera fall redan satts på marknaden i form av en nollserie till sin uppdragsgivare.

Ofta ville uppdragsgivarna veta var gränsen gick och även om produkten klarade de regulatoriska gränsvärdena och per definition var godkänd så körde vi vidare tills apparaten helt enkelt gick sönder eller började utveckla svart rök. På så sätt skaffade såväl utvecklingsingenjörerna som vi som arbetade med EMC-provning oss nya erfarenheter för vad som fungerade och inte fungerade. Många produkter var så tåliga att det var närmast omöjligt att ta död på dem. Andra var döda redan vid ankomsten till EMC-labbet.

Några företag som arbetade med industrielektronik där driftavbrott i deras system skulle bli väldigt kostsamma i värsta fall med krav på skadestånd (som t ex pappersbruk) lade ner mycket jobb på tålighet. Olika typer av elektriska transienter som vi inducerade i kablaget användes men också påstrålade elektromagnetiska fält med fältstyrkor långt över 500 V/m. Det regulatoriska kravet för industrielektronik var ofta bara 10 V/m och för kontor- och hemelektronik etc 3 V/m. Priset spelade inte så stor roll och det fanns därför stort utrymme för avstörningskomponenter och skärmade kapslingar m m. En gåstol med en hissanordning för att hålla personen i balans spårade ur vid 1 V/m och var och en kan föreställa sig vad som hänt om patienten hissats i topp och förlorat kontakten med marken. Sådant får inte hända och utöver sedvanlig avstörning av elektroniken skrevs styrprogrammen om och ytterligare sensorer som mätte vikt etc tillkom.

Det fanns också en annan kundgrupp som utvecklade och tillverkade prispressade produkter där varje extra komponent "som inte behövdes" för funktionen skulle tas bort. Det hände ganska ofta att uppdragen bestod i att först prova en apparat och sedan om den klarade kraven med för stor marginal plocka bort så mycket onödiga avstörnings- och skyddskomponenter som möjligt så att apparaten fortfarande klarade kraven men med minsta möjliga marginal. Man skall ha klart för sig att när det gäller produkter som massproduceras i miljontals exemplar så finns inget utrymme för några onödiga komponenter och kostnader. Många sådana produkter tillverkas också med billiga komponenter med begränsad eller planerad livslängd. Det kan vara elektrolytkondensatorer som torkar ut och hux flux ca 5-6 månader efter garantitiden gått ut så fungerar inte datorskärmen längre. Signal till konsumenten -Köp en ny! Besked från service -Inte lönt att laga, skulle kosta mer än en ny. Köp en ny. Den händige som kan och orkar byta några komponenter för en tjuga kan dock ge en sådan produkt nytt liv längre än det ursprungliga.

En kategori elektronik som är särskilt känslig för handhavandefel är väl annars mätinstrument. RF-portarna i en spektrum- eller nätverksanalysator, VNA och liknande är svåra att skydda utan att instrumentets egenskaper försämras. Många instrument tål inte minsta lilla DC-spänning på ingången och ännu mindre ESD-transienter och liknande. Ingångarna är ofta direktkopplade till någon hyperkänslig RF-diod utan inbyggda skydd.

Den som inte känner till detta lever farligt. Det kan faktiskt räcka med att koppla in ett till synes ofarligt testobjekt efter att ha skrapat lite med foten på heltäckningsmattan i labbet eller radiorummet. Game over. Kan bli dyrbara reperationer. Den mer försiktige som känner till riskerna har antistatmatta i rummet och är noga med ESD-handledsband, ESD-matta på bordet och använder rätt sorts verktyg och lödkolv m m särskilt vid repearationer på kortnivå. ESD-skor kanske?

En billig försäkring som ofta används i professionella mätlabb - inte så ofta bland amatörerna dock - är att ha fast monterade 3 eller 6 dB paddar på mätinstrumentens in- och utgångar för RF. Det finns också särskilda transientskydd och DC-block som kan användas. Dessa extra dB kan lätt kalibreras bort och i de fall man inte har råd med extra dämpning för att få tillräcklig mätdynamik eller när mer noggranna mätningar skall utföras. får man vara lite mer på sin vakt.

Den senaste apparaten jag reparerade åt en kompis för några veckor sedan var en DX-Patrol QO-100 Groundstation. Plötsligt hade spänningsmatningen på F-kontakten till 10 GHz LNB försvunnit. Det visade sig att en etsad RF-drossel på mönsterkortet "saknades".

Varför då?

Min kompis hade utan att notera det själv råkat kortsluta den något för långa mittledaren till jord när han skruvade av F-kontakten till LNB-kabeln. (Enda rimliga förklaringen) Spänningsmatningen via den etsade drosseln inne i apparaten togs direkt från inkommande 13,5 V DC-anslutning. Nätdelen i radiorummet som också försörjer många andra apparater klarar att ge 13,5V / 30 A kontinuerligt och då ledningsbanorna i nämnda RF-drossel var suppertunna liksom kopparlamintatet ännu tunnare så räckte det med några få millisekunders kortslutning för att drosseln skulle förångas med avbrott som följd. Säkringen i apparaten hann inte utlösa så fort gick det.

I användarmanualen för QO-100 Groundstation ägnas en sida åt att varna för just detta problem men som i min värld är en uppenbar konstruktionsmiss från början. Felet syns redan på schemat. Naturligtvis skall ett uttag för spänningsmatningen till en LNB som bara drar 50-100 mA vara kortslutningsäkert utan att det skall behöva bytas säkringar eller bytas komponenter. Utgången är nu kortslutningssäker och kompisen är glad igen.

Rent generellt tycker jag nog ändå att dagens hemelektronik och amatörradioutrustning är mycket tåliga och förstår man bara att 20-30 V är högre spänning än 13,8 V och håller reda på plus och minus så bör väl inte så mycket behöva krångla?

(Första EMC-direktivet, 89/336/EEC, skapat 1989. I kraft sedan 1 januari 1992. Obligatorisk sedan 1 januari 1996.)
 
Last edited:
Intressant läsning EQL.
Som du skriver behövs inte så mycket för att ställa till det ibland så att skydda sig mot statiskt är viktigt.
Jag har haft två stationer på bänken som varit med om en mer brutal misshandel av mottagaringången.
Ägarna har kopplat sina antennomkopplare fel så vid ett tillfälle 60W VHF rakt in i antennuttaget på en FT-450.
Det drog med sig en hel del nya delar i mottagarkjedjan ända fram till första mellanfrekvensmixern som var den sista komponenten i mottagarkedjan som fick bytas. Hujedamej!

Namnlös.png
 
SM6POP said:
Ägarna har kopplat sina antennomkopplare fel så vid ett tillfälle 60W VHF rakt in i antennuttaget på en FT-450.
Click to expand...

Jag körde under en tioårsperiod med separata antenner för mottagare och sändare för 7 MHz. PA-steget gav 1 kW ut till en GP en kvarts våglängd över marken. Som mottagarantenner hade jag ett antal Beverage i olika riktningar och trådar och vertikaler i närheten av sändarantennens radialer.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att mäta hur mycket effekt som kunde plockas ut från mottagarantennerna när jag lade på en bärvåg med 1 kW på sändarantennen. Det varierade från någon enstaka Watt upp till drygt 10 W. Mottagaren var då en R4C och den höga RF-spänningen som rimligtvis fanns på styrgallret i RF-röret ställer inte till någon skada. Möjligen skulle RF-transformatorn och någon kondensator kunna skadas men det hände aldrig. En annan mottagare som användes och bevisligen klarade sådana nivåer var min Standard Radio CR91. Den har dock ganska sofistikerade skyddskretsar på ingången som både klarar extremt höga fältstyrkor som elektrostatiska urladdningar från antenner som inte är DC-jordade eller som saknar dräneringsmotstånd. Ett tips kan vara att montera ett 1 Meg 1 W motstånd i matningspunkten på dipolantennen så slipper man att få ner höga spänningar till mottagaren i samband med s k "elektrisk regn" De flesta mottagare har dock motsvarande skydd inbyggt.

Jag byggde i alla fall ihop en begränsare med två motriktade kedjor med ett antal seriekopplade dioder och en liten serieresistans. Detta var i samband med att jag hade skaffat en IC-765 som jag trodde skulle vara bättre än den antika Drake C-Line vilket den tyvärr inte var. Men det är tveksamt om plastradiomottagaren hade överlevt så hög RF-nivå från mina separata mottagarantenner. Troligen inte.

Var går gränsen för moderna mottagare tro?

Min SDR-radio Winradio G33DDC skall tåla +10 dBm tror jag det står i databladet men tål troligen lite mer än så. Kanske +20 dBm men troligen inte +30 dBm. Just det här med koppling och isolation mellan antenner och i koaxialomkopplare eller antennreläer är lite lurigt. Särskilt på 30 MHz och 50 MHz för att inte tala om 144 MHz där isolationen kan bli obetydligt. Jag har mätt värden så låga som 6-10 dB i vissa omkopplare och då blir säkerhetsmarginalerna små.
 
Det varierar väldigt mycket mellan tillverkare. Skulle tro att
en genomsnittlig "plastradio" har en "damage level" någonstans mellan 0,1 och 1 W,
lite beroende på vilken teknik den är byggd i. Elektronrör och FET:ar är tåligare än bipolära transistorer.

Risken i rörbestyckad materiel ligger primärt i risken för överslag eller överhettning i ingångskretsen. Skanti R-5001 och R&S FK101 använde ett "listigt knep" för att undvika detta; en liten glimlampa satt över ingångsfiltret i preselektorn, och när spänningen överskred 70 V så tände lampan och snedstämde resonanskretsen.

MIL-specad materiel ska tåla i häraden 10 W in på antenningången utan att skadas;
Collins angav 50 W som krav på en av sina mottagare, och mottagardelen i HF2000 var specad för 20 W.

Jag fick för snart 10 år sedan undersöka om detta stämde, i samband utredning av märkliga slumpmässiga haverier, och det visade sig att dess ingångssteg använde en rent hälsovådlig uppbyggnad, där ett drivsteg före sändarens effektförstärkare också utnyttjades som HF-förstärkare i mottagningsriktningen. Detta steg hade 15 dB förstärkning och skulle ge 2 W, men när det utsattes för en transient på ingången så drevs det i mättning (20-30 W) och gav en puls på utgången innan reläerna reagerade som den begränsare vilken satt bakom inte klarade. Jag kan fortfarande inte begripa varför man valde detta i sanning märkliga sätt att bygga. Först trodde man inte på detta i Pomezia, men efter att de kunnat upprepa resultaten fick de konstruera om hela ingångssteget.

SRT CR300 och CR91 använde samma form av uppbyggnad i ingångsskydden, och de var specade för 20 W under 10 minuter som maximal ineffekt. Sannolikt tålde de mera.
Har aldrig hört om någon som lyckats köra sönder en sådan med HF på ingången.
 
Hur får man då sönder en IC-7800.
Inte i SM , annat land, kom en IC-7800 för rep.
Det visade sig att rätt mycket av mottagarnas ingångar var förbrända.
Kunden hade inte gjort någonting utan var bara sur för att den gick sönder.
Men efter tags lagande och felsökande kom de ändå fram att han hade flera antenner, och de hade blåst ner, även slutsteg fanns.
Så med 1 kW på en av anennerna som låg därute i snön ovanpå en annan dipol. båda antenner anslutna till 7800.
Så 1 kW direkt in i den andra mottagaren i 7800. Men den gick att få liv i den.
Trots allt hävdade han garanti.....

En annan IC-7800 kom in, från samma land...
Det ar konstiga fel på den, när jag lyfte på något av korten såg jag skador av åska, stora svarta bläckor, med avbrända folier.
Särskilt på korten där olika kontakter fanns, som ACC jackarna.
Kunden hävdade garanti, och hade inte gjort nåt....
Men när jag sände bilder på skadorna, som var många, kröp det fram att det mesta i hela huset blåstes sönder av åskan. Huset hade någon typ av sjukhus på en del våningar, alla sjukhusinstrument förstördes.
Så åska är ett bra sätt att få sönder elektronik,
Jag föreslog skotning och anlitande av hemförsäkring, men sådan fanns ju inte.
Den skulle lagas, skickas till ICOM japan. Japan vägrade att försöka laga en åskskadad radio.
Allt skulle ju behöva bytas....

EQL funderade vad en modern plastradio tål på mottagaringången.
ICOM:s svar på min fråga för en IC-756PROIII var 15 W. Förmodligen inte så många sekunder dock.....

Många tror inte på åska på vintern, men för nån vecka sen stod det om vinteråska på SVT, som hände i Sthlm.
Och elektriska regn, eller snöslask. Kan ladda upp rejält.

Jag brukar ha 1 Mohm över dipolen ute vid mittisolatorn, i mitt fall där stegen når dipolen.
Det är då lätt att mäta inifrån om stegen är hel hel vägen upp.
Men motstånder går sönder ibland, så nu kör jag 4,7 Mohm.
Med balun är det ju kortis för DC och laddningar.
ICOM har alltid använt ett litet VDR motstånd över antenningången, går att Googla detta med DAS301 eller DSA301.
Det verkar effektivt. en liten glaslampa 5 x 15 mm inuti syns det lilla VDR:et.

SM4FPD
 
En "tågtillverkare" hade problem med tålighet mot snabba transienter. I varje boggi satt frekvensomriktare som skulle reglera pådraget på motorerna. Alla som åkt i diverse motorvagnar har lidit av det hemska tjutet som blir vid vissa varvtal men det är en annan sak.
Här började de (då) svindyra switchtransistorerna leda okontrollerbart när de feltriggades av transienter på matningsspänningen och när alla transistorer ledde så gick de förstås sönder. Men det var väl bra att det uppdagades i labbet och inte ute i verkligheten.

Ett militärt elverkssystem med lastdelning (ca 100 kVA per elverksmodul) spårade ur totalt av radiofrekventa fält. Elverken började leverera allt de orkade till varandra. Stora bautadieslar fick kämpa tungt. Det gick att återskapa påverkan genom att stå intill och sända med en Ra180 på lågeffekt.

Andra saker som kan hända vid EMC-prov är att ingångssignaler triggas och då kan situationer uppstå som programmerare inte alls tänkt sig. Exempelvis finns det ju (normalt) ingen anledning att hantera att en joystick manövreras upp/ner/vänster/höger samtidigt, det går ju inte. Men om det kommer in signaler åt alla håll... ja, då buggade hela programmet ur.

ESD kan stöka till en del, det är inte alltid urladdningarna tar den väg man tror. En del grejer kan också laddas upp till enorma spänningar och ge ifrån sig fält som påverkar annat.

En del tillverkare försöker fuska sig runt EMC-kraven men förr eller senare kan sådant uppdagas och det kan bli en dyrköpt läxa. Ett visst företags optimerare kan man tänka på i avskräckande syfte. Risken att "åka dit" är väl annars minimal men råkar man sälja mängder av grejer på en stor marknad så ökar risken att det förr eller senare uppdagas att egenskaperna är dåliga. Om någon källarfirma importerar hundra dåliga LED-lampor så hinner merparten snart gå sönder innan de ställer till med något. Och skulle lamporna nå fram till ansvarig myndighet så finns de ändå inte kvar på marknaden längre så det går inte att utfärda något försäljningsförbud. Vanligt folk är nog så otekniska att man inte klarar att se sambandet mellan alla grejer man har och störningsproblem.

På en radioklubb blev det fel på en antennväxel och konsekvensen av det blev att en stackars Kenwood TS850 fick in QRO på sin antenningång. Det klarade den inte alls men det var förvånansvärt lite som gick sönder. Det som räddade situationen var nog att det tände upp en ljusbåge på ett kretskort. Det var dock lite sanering för att få bort resterna och kretskortet såg inte vackert ut. Någon av komponenterna fick hänga över en krater i kortet.
 
SM4UKE said:
En del tillverkare försöker fuska sig runt EMC-kraven men förr eller senare kan sådant uppdagas och det kan bli en dyrköpt läxa. Ett visst företags optimerare kan man tänka på i avskräckande syfte. Risken att "åka dit" är väl annars minimal men råkar man sälja mängder av grejer på en stor marknad så ökar risken att det förr eller senare uppdagas att egenskaperna är dåliga.
Click to expand...
Jodå, jag har också ett exempel på försök till fusk. Det var en kille som kom dragande med en väl ihopskruvad plåtlåda som skulle EMC-provas. Matning 230 V och en 2 m lång kabel med en mångpolig kontakt kopplad till en liten box som skulle representera en periferienhet. Inga knappar och inga indikeringar så frågan blev ju då vilken funktion den hade och hur den skulle kunna provas. Killen visste inget utan ville bara veta om den störde dvs emission.

Jaha... redan där hissades alla varningsflaggorna.

Apparaten anslöts till LISN. Några ledningsbundna störningar gick inte att se ens med maximal känslighet på mätmottagaren. Nästa test var utstrålad emission som inte den heller visade några som helst spår av vad som fanns i lådan. Den bästa produkten jag provat sedan 1996 som borde ge den stora guldstjärnan med med medalj och beröm.

Jag tror ärligt talat att de som skickat killen som deras bulvan hade förväntat sig att få ett rent protokoll. Men praxis här liksom hos de flesta andra labb var att öppna apparaterna, kika lite på konstruktionen, notera revision på kretskort och kanske andra ID, tillsammans med uppdragsgivaren bestämma närmare hur funktionen skulle kunna verifieras och ta några bilder som referens till vad som provats och hur mätuppställningen sett ut. Lite olika från fall till fall men ungefär så.

Killen spjärnade emot och sa till slut att han fått instruktioner från deras utvecklingsavdelning att apparaten inte behövdes öppnas för att något där var känsligt och kunde gå i sönder. Han visste inget om lådans innehåll vilket jag förstått långt tidigare innan apparaten kopplades in. Lådan öppnades i alla fall av honom själv och det blev då ganska tydligt varför mätdata var så himla bra. Inkommande ledningar från 230 matningen hängde i luften och var försedda med en bit krympslang för att förhindra kortslutning. Det var sedan inte lönt att fortsätta diskussionerna. Han tog sin låda och åkte hem. Faktura för den bokade tiden skickades och som faktiskt betalades i tid. Tack tack. Hörde aldrig av det företaget mer. Bra var väl det.
 
SM4UKE said:
En "tågtillverkare" hade problem med tålighet mot snabba transienter. I varje boggi satt frekvensomriktare som skulle reglera pådraget på motorerna. Alla som åkt i diverse motorvagnar har lidit av det hemska tjutet som blir vid vissa varvtal men det är en annan sak.
Här började de (då) svindyra switchtransistorerna leda okontrollerbart när de feltriggades av transienter på matningsspänningen och när alla transistorer ledde så gick de förstås sönder. Men det var väl bra att det uppdagades i labbet och inte ute i verkligheten.

Ett militärt elverkssystem med lastdelning (ca 100 kVA per elverksmodul) spårade ur totalt av radiofrekventa fält. Elverken började leverera allt de orkade till varandra. Stora bautadieslar fick kämpa tungt. Det gick att återskapa påverkan genom att stå intill och sända med en Ra180 på lågeffekt.

Andra saker som kan hända vid EMC-prov är att ingångssignaler triggas och då kan situationer uppstå som programmerare inte alls tänkt sig. Exempelvis finns det ju (normalt) ingen anledning att hantera att en joystick manövreras upp/ner/vänster/höger samtidigt, det går ju inte. Men om det kommer in signaler åt alla håll... ja, då buggade hela programmet ur.

ESD kan stöka till en del, det är inte alltid urladdningarna tar den väg man tror. En del grejer kan också laddas upp till enorma spänningar och ge ifrån sig fält som påverkar annat.

En del tillverkare försöker fuska sig runt EMC-kraven men förr eller senare kan sådant uppdagas och det kan bli en dyrköpt läxa. Ett visst företags optimerare kan man tänka på i avskräckande syfte. Risken att "åka dit" är väl annars minimal men råkar man sälja mängder av grejer på en stor marknad så ökar risken att det förr eller senare uppdagas att egenskaperna är dåliga. Om någon källarfirma importerar hundra dåliga LED-lampor så hinner merparten snart gå sönder innan de ställer till med något. Och skulle lamporna nå fram till ansvarig myndighet så finns de ändå inte kvar på marknaden längre så det går inte att utfärda något försäljningsförbud. Vanligt folk är nog så otekniska att man inte klarar att se sambandet mellan alla grejer man har och störningsproblem.

På en radioklubb blev det fel på en antennväxel och konsekvensen av det blev att en stackars Kenwood TS850 fick in QRO på sin antenningång. Det klarade den inte alls men det var förvånansvärt lite som gick sönder. Det som räddade situationen var nog att det tände upp en ljusbåge på ett kretskort. Det var dock lite sanering för att få bort resterna och kretskortet såg inte vackert ut. Någon av komponenterna fick hänga över en krater i kortet.
Click to expand...

SM4FPD said:
Det ar konstiga fel på den, när jag lyfte på något av korten såg jag skador av åska, stora svarta bläckor, med avbrända folier.
Click to expand...
Eftersom det handlar delvis om åska i tråden får jag dela ett par bilder på en TS-480HX som var på bänken här på grund av Tors Hammare.
Som tur var så hade inte skadorna förstört de banorna som går inuti kretskortet men det blev ändå ett omfattande reparationsprojekt.
Radion spratt igång och fungerar fortfarande idag några år efter reparationen men garantin på jobbet upphörde över min tröskel.
Sorry för dåliga bilder.
 

Attachments

  • 20200803_200421.jpg
    20200803_200421.jpg
    2,1 MB · Views: 25
  • 20200803_200440.jpg
    20200803_200440.jpg
    1,8 MB · Views: 25
Har tyvärr inte manualen kvar till min första dator som var bestyckad med en Intel 386 CPU, så följande är fritt ur mitt gamla minne samt dessutom fritt översatt från engelska...

"CPUn kan placeras i dess hållare på fyra olika sätt, men om man inte placerar den med det markerade hörnet mot märket på dess hållare så blir det en kort stund med en effektfull rökutveckling som kan vara rolig att se på, men sedan kommer den aldrig mer att fungera."

Jag provade aldrig att framkalla rökutvecklingen.
 
Ett genomtiderna, effektivt sätt att förstöra radioanläggningar är att trimma dem.
Det finns flera sätt:

1. Att använda fel trimverktyg, som spräcker trimkärnorna.

2. Om man spräcker en trimkärna, och den inte mer går att röra, så försök med någon annan trimmkärna, även den spricker. Till slut har vi en fin radiomottagare som är nära på omöjlig att få liv i.

Ja man har sett många vrak, en lösning är ju att bära apparaten till någon som "har bättre instrument", (betyder: vet vad han gör).
Krävs ofta stor kreativitet för att få bukt med sådana saker, i vissa fall kan man vända trimkärnorna men då skall de tas ur först.

3. Trimma utan att direkt veta vad man gör, vd som skall hända när man skruvar, vanligen löses detta genom att se på S-metern, alla trimrar får ju den att visa mer och därmed blir radion bättre. Att en del trimrar inte får någon direkt effekt, konstigt, vad kan det beror på? skruva mer då.

4. I vissa fall på äldre grejer är det flera kärnor i samma spolburk. Man skall ha ett verktyg som går igenom den första kärnan och sen in i nästa kärna. Går ju inte med en vanlig plåtskruvmejsel, så då tar man helt enkelt och skruvar ur den första kärnan och trimmar sen den undre, var tog sen den urtagna kärnan vägen då? Ja den får vi leta efter i morgon, då det är ljust. Bara det att XYL gick ett varv med dammsugaren innan letandet inleds....
Men visst, det hörs ju lite ändå i mottagaren, men varför dog sändaren? Bara att börja byta slutrör och sluttransistorer. går inte ändå??? Men fanns det inte en modifiering i QTC??? får leta fram den och göra en modifiering...så lär det bli liv i sändaren.
Och var tog alla skruvar vägen?????? Nå det ligger väl några gamla skruvar i kökslådan, som går att tvinga in.

En tid gällde att en radiostation borde trimmas en gång per år, exvis TS.-510, 515, 520, FT serierna, och alla DRAKE riggar.


SM4FPD
 
Hehe, rolig beskrivning hur det kan gå till FPD. Såg någon på ett annat forum som skrev nåt i stilen, lämna inte radion till en som sitter vid köksbordet i nätbrynja och ölmage och petar i radion med sina feta korvfingrar.
Min erfarenhet är att det sällan behöver trimmas i en modern radio, orsaken till att man behöver det är oftast att man bytt några komponenter som för med sig en justering eller att någon annan varit där tidigare med " The Golden Screwdriver"
Det är ju förnämligt att man kan hämta servicemanualer på nätet till många stationer när man ändå skall dit och skruva. Det man missar är de uppdateringar som märkesverkstäderna får ta del av och man hittar faktiskt en del felaktigheter i manualerna som den här som jag nyligen sprang på i schemat över VCO2 i en IC-706MKIIG.

schema.jpg


Eller den här i en IC-751....!!

751-2.jpg

751.jpg
 
Last edited:
Modern elektronik är extremt åldringsbeständig.
Det som åldras är primärt elektrolytkondensatorer, sedan
materialvandring i trimbara komponenter och i sista hand
plastkapslingar till halvledare.

Det 10-tal Icom IC R-71E som köptes 1984/85 och som slitits på sedan dess
i H24 drift har primärt åldrats på dessa sätt. De har aldrig behövt "trimmas", annat än när komponenter behövt bytas ut i PLL-kretsarna.

SRT CR300 har i några fall gått i nära 50 år, och sedan "barnsjukdomarna" med
TTL-kretsarnas inre och de mekaniska filtren åtgärdats efter några år i inledningen,
har det endast varit elektrolytkondensatorer som orsakat systematiska problem.

Jag ser det som högst osannolikt att radioamatörer lyckas "slita ut" sina apparater.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top