P-rör

"P-rör" är konstruerade för att ha en glödström på 300mA, där spänningsfallet över glödtråden "blir vad det blir" (återfinns såklart i databladen, till exempel PL519: 300mA/40V, PCC84: 300mA/7V m.fl)

Detta är för att i tillexempel en TV-mottagare, med ett antal rör, kunna seriekoppla alla glödtrådar till en spänningssumma som motsvarar nätspänningen, för att därigenom slippa kosta på apparaten en glödströmstrafo utan istället driva glödtrådarna direkt från nätet.

:)
 
Någon kan vänligen förklara varför man i USA utan problem kunde märka
sina rör med en metod som förhindrade att beteckningen kunde
lossna när man fingrade på rören emedan man i Europa valde
att trycka dit beteckningen med vit lättlossnande färg.

Det märkliga i sammanhanget är att visst tryck, möjligtvis batchnummer
eller datumkod printades på det "amerikanska" sättet men typbeteckningen
i vitt...
 
SM6GXV said:
Någon kan vänligen förklara varför man i USA utan problem kunde märka
sina rör med en metod som förhindrade att beteckningen kunde
lossna när man fingrade på rören emedan man i Europa valde
att trycka dit beteckningen med vit lättlossnande färg.

Det märkliga i sammanhanget är att visst tryck, möjligtvis batchnummer
eller datumkod printades på det "amerikanska" sättet men typbeteckningen
Click to expand...

Den permanenta(re) varianten av märkning förefaller vara etsad (vätefluorid?) eller kanske blästrad, ungefär som det förr var vanligt/populärt att göra på glasrutor till kontor/motsvarande. (Jämför med märkningen av bilrutor med registreringsnummer på senare tid.)

Till skillnad från den vita färgen som alltför lätt lossnar, så sitter denna märkning inte ovanpå glaset utan utgör själva glasytan, och låter sig inte torkas bort.

"Varför" man använde minst dessa två olika sätt att märka rör vet jag inte, men jag noterar också den avsevärda skillnaden i permanens.

:)
 
Last edited:
Hej!
Det vita färgen… åååhhhhh vad jag ogillar den.
Så sent som en vecka sedan så letade jag igenom en stor låda jag har med ”omärkta” rör.
Letade efter förmodade EL84 primärt.
Hittade några som med stor sannolikhet bedömdes vara EL84 varpå de provades i AVO mkIV och till min stor förtjusning så verkade att ok, friska och starka.

Nu hjälpande till att sprida ljud i hemmet..
Den ”vita färgen” till trots.
 
Jag har märkt, att om märkningen med "den vita färgen" är oläsbar, men man ser att den funnits, så kan det hjälpa att andas på glaskolven där. Imman kan ibland avslöja vad som stått i märkningen. Sen skriver man med permanent tusch...
 
Hej!

Har provat med att lysa med en "LED-ficklampa" kan funka ibland, även provat med UV-lampor vilken också kan funka ibland.
 
Andra exempel enligt "Radiomuseum.org":
6BM8 ECL82 (6.3V/0.78A)
11BM8 LCL82 (10.7V/0.45A)
16BM8 PCL82 (16V/0.3A)
50BM8 UCL82 (50V/0.1A)
8BM8 XCL82 (8.2V/0.6A)

Då det finns bilder på några av dessa udda typer måste det ha funnits något behov av dom.
Själv har jag aldrig träffat på andra än P-, U- och E-. Jag minns när man skrotade
radioapparater för att roffa gamla rör bara för att precis som -BRF nämner
upptäcka att merparten av dom var dessa värdelösa 100mA allströmsrören.

Blä.

Kan fö. nämna att i samtal med damer om "glöd" förstår det motsatta könet
inte att det handlar om "Thoriated tungsten" eller andra
upphettningstekniker exvis bariumoxidbelagda katoder.
 
Det finns en H-serie också med 150 mA (nörd-manlig...) glöd. T ex HF93 = 12BA6
Jag tror den bara fanns i länder med 110 V elnät. Man tog nog fram en rörserie för att få ihop rörslingan att passa till nätspänningen utan att behöva bränna bort en massa effekt i seriemotstånd. 150 mA fanns i "All American 5" som väl var bland det mest prispressade som fanns i radioväg.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top