Parametriska förstärkare slog igenom under andra hälften av 50-talet.
Principen bakom är att det går att åstadkomma, i teorin, brusfri förstärkning genom att låta en olinjär reaktans "pumpas" med HF-energi och därmed komma att överföra energi mellan "signal-" och "pumpkrets" via ett förfarande som är besläktat med amplitudmodulering eller förlustfri blandning.
Den olinjära reaktansen är nästan uteslutande en kapacitansdiod.
Realiserbara parametriska förstärkare brukar ha en "pumpfrekvens" som ligger 8 - 10 ggr högre än signalfrekvensen, och med rätt "blandningsschema" ställs inga krav på frekvensstabiliteten hos pumpfrekvensen. X-bands klystroner var därför ganska vanliga som pumpkälla i tidiga parametriska förstärkare.
Förstärkningen och brusfaktorn hos en parametrisk förstärkare bestäms på ett komplicerat sätt av förhållandet mellan signal- och pumpfrekvenser, nivån hos pumpfrekvensen och av förlusterna hos kapacitansdioden.
Jag har inte sett någon parametrisk förstärkare hos någon svensk amatör, men de förekom inom radioastronomin och i några radaranläggningar. Frank Jones "VHF Handbook" och tidiga upplagor av RSGB "VHF-UHF Manual" innehåller en hel del material.
73/
Karl-Arne
SM0AOM