Privatradiohistoria från 1945

SM0AOM

Well-Known Member
Det följande skrevs i marsnumret av QST 1945 om den föreslagna licensfria privatradion på 460 - 470 MHz.
En välgärning hade utförts ifall PR-bandet hade fått ligga kvar i det området.

"The Citizens Radiocommunication Service

Commission Proposes Walkie-Talkies for General Citizenry

Outside of the amateur allocations, the most interesting feature to us in the Federal Communication Commission's report on its proposed postwar allocations above 25 Mc. was its announcement of its intention to create a new Citizens Radiocommunication Service for the use of the general public under minimum licensing requirements.

We comment on this topic on this month's editorial page and our purpose here is simply to present the Commission's own language from its report, which tells the tale very well indeed:

"The development of light-weight portable short-range radio communications equipment of the 'walkie-talkie' type has opened the door to a large variety of new private applications of radio. The success of such communications on the battlefront has been followed by many suggestions for peacetime use of low-power portable transceivers in the cities, on the highways, and in rural areas. To make possible the fullest practicable development of private radio communications within the limits set by other demands for assignments in the spectrum, the Commission on its own motion proposes to allocate the band from 460 to 470 Mc. to a new 'Citizens Radio-communication Service.'

"The possible uses of this service are as broad as the imagination of the public and the ingenuity of equipment manufacturers can devise. The citizens radiocommunications band can be used, for example, to establish a 'physicians' calling service, through which a central physicians' exchange in each city can reach doctors while they are en route in their cars or otherwise not available by telephone. Department stores, dairies, laundries and other business organizations can use this service in communicating to and from their delivery vehicles. Similarly, it can be used in communicating to and from the trucks, tractors, and other mobile units operating in and around large industrial plants and construction projects - many of which spread over a number of square miles. It can be used on farms and ranches for communications to and from men in the fields; on board harbor and river craft; in mountain and swamp areas, etc. Sportsmen and explorers can use it to maintain contact with camps and to decrease the hazards of hunting, fishing, boating, and mountain climbing. Citizens generally will benefit from the convenience of this service by utilizing two-way portable radio equipment for short-range private service between points where regular communication facilities are not available. During emergencies when wire facilities are disrupted as a result of hurricane, flood, earthquake, or other disaster, the service, as has been demonstrated by the amateur service, will be of inestimable value.

"Separate allocations are being made for urban and for rural transit radio communications, which will be available for communicating with city or intercity buses, trucks, taxicabs, etc. These services may develop on a common carrier or private basis on the frequencies set aside for those purposes. In either event, the citizens radio communication band will be open to taxicabs, delivery vehicles, or other mobile units, as well as for incidental communication between fixed points.

"Common carrier operation in the Citizens Radiocommunication band will not be permitted, and no charge can be made for the transmission of messages or use of the licensed facilities. The service will thus be for the private use of the licensee who will be responsible for the use of the facilities under the regulations to be promulgated- by the Commission.

"The 460-470-Mc. band which the Commission proposes to allocate for this service is essentially adapted to short-range communications, and as such, is admirably suited to the uses proposed.. The rules will permit the use of 'booster' or automatic relay installations where necessary. It is anticipated that most transmitters on this bandwidth be of low power and will not utilize extreme antenna heights. Higher power may be permitted in rural areas where no interference will result.

"The design of equipment for use in the citizens radio communication band should challenge the ingenuity of radio designers and engineers. A combination transmitter and receiver of reasonable weight can no doubt be mounted in a suitcase; a broadcast receiver, an alarm system, remote control systems, and other devices can perhaps be added to meet particular needs. By keeping the rules and regulations to a minimum, the Commission hopes to encourage ingenuity in design and in utilization.

"As in the case of the amateur service, the Commission proposes to assign no channels within the band. It is reasonable to suppose that most equipment will utilize a channel of 150 kc. more or less, making possible some 60 or 70 channels; but, as in the amateur band, these matters will not be determined. by rule or regulation. It should be possible by the use of comparatively simple circuits already known to provide both transmitters and receivers tunable over all or most of the 460-470-Mc. range and emitting signals sharp enough to minimize interference.

"The bands both above and below 460-470 Mc. are assigned to other services; but the allocation is such that if the utility and requirements of citizens radiocommunications warrant, the band can at some future time be expanded. Alternatively, if a demand for assignments in this band does not arise, the band can be reassigned to another service at a later date .


"The essence of this new service is that it will be widely available. Accordingly, only the minimum requirements of the Communications Act plus a few minimum traffic rules will be set up. Operator licenses will be granted only to citizens of the United States., To procure such a license, an applicant need only show familiarity with the relevant portions of the Communications Act and of the simple regulations governing this service. No technical knowledge will be required. It is hoped that the license can be in the form of a small card, with the operator's license on one side and the station license on the other, and that these will remain in force for five years with simple renewal provisions. Station licenses will be limited to point-to-point, fixed point-to-mobile, mobile*to-mobile, and multiple-address communications; broadcasting is not contemplated.

"A concomitant of the widest possible availability is that particular licensees are not accorded protection from interference. A license in this service does not guarantee the right to a channel; it affords rather an opportunity to share with others the use of a band. The success of this arrangement in the amateur bands gives every reason to believe that it will be equally successful in the citizens radio communications band. In the event that intolerable abuses arise, the Commission will of course take steps to eliminate them. The 10,000 kc. width of the band will no doubt be sufficient, however, to make possible simultaneous and efficient use of the limited-range service for many purposes, with serious interference limited to few if any parts of the country.

"In any areas where serious interference is experienced, it is the expectation of the Commission that various users of the band in a particular community will jointly seek, perhaps through local organizations similar to the American Radio Relay League in the amateur field, cooperatively to solve local problems of interference and to ensure maximum utilization. The new service is essentially a local service; the problems will differ widely in an urban and rural area, in the mountainous West and the flat Middle West, etc. The Commission is prepared to cooperate with local groups which may be formed in the working out of cooperative arrangements and it will resort to limiting regulations only in the event that an imperative need is shown."


73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Det följande skrevs i marsnumret av QST 1945 om den föreslagna licensfria privatradion på 460 - 470 MHz.
En välgärning hade utförts ifall PR-bandet hade fått ligga kvar i det området...
Men knappast för jaktradio i alla fall! Där har tillgången till 27 och så småningom 31 MHz-kanalerna varit till mycket stor nytta, i synnerhet i stora jaktområden med kuperad (bergig) terräng. 460-470 MHz skulle ha varit fullständigt odugligt, då såväl som nu.

/ Göstha
 
Här (norra jämtl.) uppskattar vi verkligen 155Mhz i jakten, då 27Mhz var totalt odugligt stora delar av konditionscykeln. Upplevdes som att alla italienare var där och gapade med sina slutsteg och riktantenner. Har ingen susning om hur 460-470 Mhz skulle varit här, men trots fjällterräng och stora arealer, så funkar 155 helfint upp till 5Km.
/Uffe -CIQ
 
Här (norra jämtl.) uppskattar vi verkligen 155Mhz i jakten, då 27Mhz var totalt odugligt stora delar av konditionscykeln. Upplevdes som att alla italienare var där och gapade med sina slutsteg och riktantenner. Har ingen susning om hur 460-470 Mhz skulle varit här, men trots fjällterräng och stora arealer, så funkar 155 helfint upp till 5Km.
/Uffe -CIQ

Var inte detta själva kärnan i problemet?

Den senare inkarnationen (i Sverige 1961) av PR-bandet på 27 MHz medgav jonosfärisk vågutbredning,
vilket fyllde upp bandet med illegal amatörradiotrafik som gjorde det oanvändbart för sitt egentliga ändamål.

Ett privatradioband runt 460 MHz hade inte medfört dessa konsekvenser.

Vi hade även sluppit det "säkerhetsventilstänkande" där man skulle locka över privatradioamatörerna till amatörbanden för att dels återställa 27 MHz-bandet till sitt urspungliga ändamål och dels försöka öka amatörradions kvantitet på bekostnad av dess kvalitet slog igenom under 70-talet.

Som vi har bevittnat gav det ingen annan effekt än en kvalitetssänkning.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
@-AOM
Kvalitetssänkningen du ondgör dig över lär väl knappast bero på privatradiobandets existens, utan snarare på att man någon gång, så vitt jag förstått under 70-talets senare del, sänkte kompetenskraven för amatörradiocert'en?
SM0APK, Stig
 
Om inte 27 MHz-bandet funnits, är det någon som tror att man behövt införa de "tekniska licenserna",
som i verkligheten var "otekniska licenser" i flera länder?

Den amatörradiohistoriskt intresserade kan läsa om saken på QTC:s ledarsidor i slutet av 60- och början av 70-talen.
Argumentationen gick ut på att man trodde att det fanns 10000-tals missförstådda
radiotekniska genier i privatradioutövarnas led.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
@APK

Ja, men det gjorde man ju just p.g.a. 27 mhz`s existens, d.v.s sänkte kraven - det är inte att ondgöra sig, utan ett faktum.

Uffe -CIQ
 
Det följande skrevs i marsnumret av QST 1945 om den föreslagna licensfria privatradion på 460 - 470 MHz.
En välgärning hade utförts ifall PR-bandet hade fått ligga kvar i det området.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

Du får ursäkta mig men vad är egentligen syftet med den här tråden, vad skall diskuteras?
- att det var bättre förr?
- att "privatradioamatörer" är odugliga som material till radioamatörer enligt ditt förmenande?

Jag tror knappast att något blir bättre av att gräva i det förgångna,
bättre satsa allt krut på att väcka det tekniska intresset hos de befintliga och de som någon gång i framtiden kanske vill bli radioamatörer.
Var de kommer ifrån är väl ändå egalt? - då det ändå är kraven som måste uppfyllas för att ernå ett certifikat, men syftet med den här tråden var nog inte att diskutera kravnivån gissar jag?
 
Här (norra jämtl.) uppskattar vi verkligen 155Mhz i jakten, då 27Mhz var totalt odugligt stora delar av konditionscykeln. Upplevdes som att alla italienare var där och gapade med sina slutsteg och riktantenner. Har ingen susning om hur 460-470 Mhz skulle varit här, men trots fjällterräng och stora arealer, så funkar 155 helfint upp till 5Km.
/Uffe -CIQ

Min morfar spydde galla över dessa Italienare på 27 MHz när de jagade. Minns berättelser om eko och pling när de skiftade. Att få kontakt med de andra i jaktlaget var en utmaning. Långa och klumpiga antenner också. Det måste ha varit en befrielse att gå över till 155 MHz. De fåtal jägare jag känner använder 155 MHz.
 
Det är ganska odiskutabelt att det "var bättre förr" och att närmandet mellan amatörradio och privatradio
inte har medfört några gynnsamma verkningar för amatörradion.

Vad gäller själva tråden så anser jag det vara av visst intresse att diskutera en händelsekedja där till synes
betydelselösa tidiga vägval medfört stora verkningar längre fram.
Jämför med "fjärilsvingen och orkanen" inom kaosteorin.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
På den tiden, dvs före 80 talet, så hade UHF komradio väldigt dålig räckvidd.
Det var i princip när IC-U12 kom som UHF komradio blev brukbart.
Vi hade på SRS många kunder som tvekade inför köp av UHF komradiosystem, de hade dåliga erfaringar av räckvidd. Vid provkörning med IC-U12 blev man varse om att UHF faktiskt var brukbart.
Jag var med om Storno UHF komradio på 70 talet och räckvidden var kass. Nära nog bara optisk sikt.
UHF var ett sätt att slippa dra kabel, och att få fler kanaler.
Det var helt enkelt inte tekniskt möjligt att bygga tillräckligt känsliga mottagare.
UHF fria komradioband skulle ha blivit en totalflopp, och det skulle ha införts låt oss säga vid tiden för 27 MHz införande. Dessutom så dyrt att inte ens större företag skulle haft råd.

Annat var det med polisradion på 40 MHz superräckvidd och superljud med 50 kHz kanaler och bredbandig FM.

Idag skulle nog UHF gå rätt bra som jaktradio ändå.

Jag tror att 27 MHz var en mycket viktig sak för svenska företag, små sådana, radiokomunikation mellan jägare och föreningar. Detta har utvecklat landet, eller utvecklade landets företag.
Att det snart blev överräckvidder som gjorde att man stördes av andra ländes radiokommunikation var förstås negativt.
27 MHz har fostrat väldigt många duktiga radiotekniker, lockat fram intresse för radio, och som sedan har blivit radioamatörer, ofta radioamatörer med tekniskt intresse. (dvs ej tester)

Att 27 MHz skulle vara skulden för att det finns radioamatörer som inte kan nog med teknik är dock en myt, totalmyt, tro vidskepelse. Har inte ett dugg med sanningen att göra. Tvärt om så har jag har träffat mängder av radioamatörer som gjort svåra prov, kämpat med Morse, och inte vet ett smack om 27 MHz och som inte kan ett dugg om radio, antenner och vågutbredning och inte ens äger en loddebolt.

Jag har en aning om att det i Japan förekom, eller fortfarande förekommer en form av fritt komradioband på UHF, det hade något namn, men minns inte. FM och selektiv var standard. Hur det förhåller sig nu med detta UHF PR-band vet jag inte.

Dagens EU med PMR446, LPD etc ger små räckvidder, små radio, små antenner och verkar knappast locka in folk till radiohobbyn. Dels beroende på att radiogrejerna är leksaker. Nackdelen är att batterierna tar slut fort och vem köper nya accar till en sak numera, nej i soptunnan med skiten bara, efter tretton laddningar. Billigast möjliga....

Idag är radioamatörtrafiken torftigare än 27 MHz-trafiken, you know, QSL, you know, QRZ, QSL, you know, som mest använda ord.
Detta trots att vi nu har en FEST!!!!! av vågutbredning som skulle kunna ge oss fanatiska radiokontakter och vänner över hela världen på 28 MHz.
men allt försvinner i QSL, QSL? You Know, QSL QRZ you know, QSL.

Är det inte dagens mobiltelefoner som stjäl intresse från amatörradion?

de
SM4FotPeDahl
 
@ UKE

Exakt! , din morfar hade samma upplevelser som jag. Långa och därmed besvärliga antenner samt svårigheter att nå varandra.

Jakten var/är förknippad med många regler, vi som sysslar med detta är mycket noga med att följa regelverket.

Jag har i mitt företag ett stort ansvar att så sker.

Då "privatradiobandet" uppläts kring -61/62,i mitt fall -66, var detta en verklig BOOM. Jag köpte in ett dussin apparater och höll dessutom kurser för mina jägare hur man betedde sig i "luften", sånt som anropsförfarande, bokstavering o.s.v.

Det var inte lätt att få dessa "old dogs sit" men är säker på att inom mina 2000+ha så hade de bättre radiodischiplin än vad vi i dag kan höra på motsvarande jaktradioband.

Har upplevt tre jaktlag, under min tid, d.v.s. har överlevt dessa, både tråkigt och minnesrikt.

Ha dè / Uffe - CIQ
 
Last edited:
Att du AOM kallar den tekniska licensen för "oteknisk" är en smula förvånande. Samtliga kunskapskrav för T-licensen var ju desamma som för A-licens, så när som på att ingen telegraferingsfärdighet krävdes. Ligger alltså det "tekniska" i konsten att telegrafera?
SM0APK
 
Det var samma krav för A och T på den tiden APK.

Jag rotade i arkivet och bif en skrivelse från dåvarande DL7 SM7BNL som fått uppdrag av ett SM7-möte i Växjö att agera. Jag minns att många av de stora klubbarna var drivande i frågan och man uppmanade oss att skriva på en namnlista som skulle skickas till Telestyrelsen och SSA. Diskussionerna gick heta på 80 m inte bara i SM7.

Rent historiskt är det intressant att arkivforska eftersom det ökar förståelsen för hur och varför saker och ting förändrats. Sedan får så klart var och en tycka vad han eller hon vill.

Till Admin: Tyvärr går det inte att ladda upp pdf-filer, eller rättare sagt min pdf-writer klarar inte av att krympa filerna till den minimala Pygmé-storlek som HAM.SE satt som maxgräns för oss som gärna vill dela med oss av dokument och fina bilder så jag fick fotografera av pappren och göra två bilder med låg upplösning. Men det kanske blir bättre vad det lider?

Här kommer skrivelsen:

Sida 1 Skrivelse-1.jpg

Sida 2 Skrivelse-2.jpg
 
Intressanta skrivelser från 1973, EQL. När kan det ha varit man övergick till de kritiserade flervalsfrågorna? Själv minns jag inte mycket av provet, annat än att det krävdes rätt mycket studerande trots att jag "lekt" med elektronrör m m sedan 12-årsåldern.
SM0APK
 
Är det inte till och med så att en massa telegrafister som inte hade avlagt fullständigt tekniskt prov (som krävdes för A eoch T cert) helt plötsligt inte behövde göra det heller när kraven ändrades?

Jag hade inga sådana c-certare i mitt umgänge när reglerna ändrades så jag vet faktiskt inte vad som hände med dom.
 
Man kan se av DL7-mötets agerande att problemet med privatradioinflytandet inom amatörradion började bli ganska uppenbart redan 1973, och att ansvarskännande radioamatörer försökte stoppa utförsbacken tidigt. Dock hade deras engagemang föga verkan, men SSA skrev i alla fall 1974 till Televerket och begärde att proven skulle bli mindre förutsägbara.

Proven ändrades under början av 70-talet. När jag själv skrev för B- och A-certifikatet vårvintern 1972 var det dock inga flervalsfrågor.
Uppenbarligen skedde förändringen gradvis och var möjligen regionalt betingad.

Med 2 steg, under 1999 och 2004, slogs certifikatklasserna i Sverige i hop till den enda som finns idag.
1999 så erhöll alla som haft någon form av telegrafiprov "klass 1" och 2004 så blev "klass 2" och "klass 1" sammanslagna.

Det innebär att alla examinationer; A,B,C,T, N och UN inklusive "ungdoms-" och "utbildningscertifikaten" utåt sett
betraktas som likvärdiga och motsvarande HAREC.

Ett ganska tveksamt förfarande.

För att återställa förtroendet för det svenska certifikatssystemet borde alla prova om, utan undantag.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
APK skrev; " Själv minns jag inte mycket av provet, annat än att det krävdes rätt mycket studerande trots att jag "lekt" med elektronrör m m sedan 12-årsåldern."

När jag fortsätter att läsa korrespondensen mellan klubbar och DL7 och SSA och Telestyrelsen så framgår det att det man mest ifrågasätter är det faktum att frågorna är så få till antalet och att hela provfrågebanken blev offentlig. Precis som det antyds i skrivelsen så upptäckte många privatradioklubbar att det räckte att ha provfrågorna som studiematerial och enbart lära sig var kryssen skulle markeras. Några enstaka frågor krävde visserligen en mindre räkneövning för att få rätt. Men om alla de lätta tipsfrågorna kunde besvaras korrekt så behövdes nog ingen miniräknare, räknesticka eller vad man nu föredrog.

Sedermera kom provfrågebanken att reduceras ytterligare och de återstående "svåraste" frågorna togs bort i de frågor SSA f n använder och där återstoden faktiskt har sina rötter i 1972 års utgåva. Den som analyserat den nuvarande provfrågebanken har kunnat konstatera att den i teknikdelen innehåller 18-20 grundfrågor, beroende på hur generös tolkning som görs, och lär man sig att svara rätt på dessa 18-20 så är certet hemma.

Den första stora förändringen i hela certifierningsverksamheten inträffade i samband med att T-licensen infördes i början av 70-talet och i kombination med flervalsfrågorna som blev publika så blev det också betydligt lättare att läsa in det som krävdes jämfört med den konfidentiella provfrågebank som Televerket förvaltade och där antalet varianter och grundfrågor inte var känt för utbildningsställena.

Det som Televerket gav ut var en relativt omfattande kravspecifikation som sedan låg till grund för t ex SSA att ta fram sitt genom tiderna bästa läromedel Grundläggande Amatörradioteknik, fullsmockad med sådant bra att kunna och veta som man som nybörjare behöver för att få en god start i hobbyn. Denna bok var populär under 60-talet och fram till ungefär där T-certet kom in i bilden och många upptäckte att det räckte med att läsa en tiondel av sidorna för att svara rätt på frågorna. Många samtida läromedel utgick från de faktiska frågorna och resultatet blev att utbildningen blev mer fragmentarisk men där de olika fragmenten inte riktigt kunde bindas samman till en helhet där eleven fick lära sig varför saker och ting händer. Snarare gick utbildningen ut på hur frågorna skulle besvaras.

Det var nog här det uppstod konflikt mellan de radioklubbar som satte heder och ära i att utbilda radioamatörer i avsikt att utbilda dem och som för ändamålet utvecklat egna väl genomtänkta läromedel ibland i kombination med laborationer. Ett sådant exempel är NSRA som hade en fantastisk fin kursverksamhet under många år. Vi här i Lund körde efter ungefär samma recept och fick erfara att vi blev utkonkurrerade av andra nybildade klubbar som enligt vår definition "gav bort certifikaten gratis" till folk som när man sedan hörde dom på repeatrarna omöjligtvis skulle klara ett prov som inte varit ute publikt. Samma sak hördes från andra distrikt under många år. Det finns ganska mycket skrivit om detta i QTC. Bara att bläddra.

När jag tog cert 1969 hade jag tvingats genomlida en kurs som varade i nästan två terminer. Undrar om man var trög i huvudet på något sätt när de moderna kurserna klaras av på bara ett eller två veckoslut. Folk är nog smartare i dag. Häpp!

Nåväl det här blev visst en utstickare från ämnet Privatradiohistoria 1945. :)
 
Märkligt att amatörradio vs. privatradio alltid rör upp så mycket känslor. Minst lika märkligt är att vissa
blir så upprörda av att det faktiskt är skillnad mellan amatörradio och privatradio. Denna skillnad tolkar
man då som att privatradioutövaren skulle vara någon lägre stående varelse.

Jag kan intyga att varken min morfar eller någon annan i jaktlaget var några neandertalare. Men de
ville ha något enkelt och billigt sätt att kommunicera och det hade kanske funkat bra om andra hade
låtit bli att leka radioamatörer plus att frekvensområdet kanske trots allt inte är så lyckat.

Nu tror jag de flesta ändå avser att amatörradio som företeelse är i en annan division än privatradio
och helt enkelt måste vara det med tanke på vad man både kan uppnå men även ställa till med.
Men varför göra privatradio av amatörradio när det redan finns privatradio (och PMR)? När det
dessutom kommer att innebära att allt det goda med amatörradio kommer att försvinna.
 
Back
Top