Professionell HF-radio förr

[mikael.andersson]

När jag studerade för många år sedan hade jag en kurskamrat som hade jobbat som telegrafist på ett handelsfartyg i några år, förmodligen i slutet på 80-talet. Jag tänkte inte så mycket på det då, eftersom jag inte hade hunnit intressera mig för radio vid den tiden. Hans berättelser från sin yrkestid var däremot roliga att lyssna på. I efterhand har jag läst berättelser om att jobba med kortvågskommunikation till sjöss eller på ambassaderna, med stort intresse.

Amatörradio har liknats vid chatt-roulett, man brukar alltid hitta någon att prata med, men inte nödvändligtvis den man letar efter. När jag har varit på semester ute i Europa har jag tagit med mig radion och försökt prata med kompisar hemma i Sverige, men nästan alltid misslyckats. Detta trots att vi kollat VOACAP utbredningsmodeller och sådant. Det här är ju lite av kortvågens magi, och är man på semester kan man roa sig med något annat än radio om kommuikationen uteblir.

Däremot om man är telegrafist på ett handelsfartyg som precis kört på grund, vad gör man då? Man kan ju misstänka att kaptenen på fartyget inte vill höra en massa förklaringar om dåliga konditioner när man behöver hjälp. På samma sätt måste ju ambassadören i något fjärran land ha varit mån om att få iväg viktiga meddelanden till myndigheterna i Sverige, även dom åren som solfläckscykeln varit mindre fördelaktig.

Hur gjorde man förr, när man använda kortvåg profesionellt? Var det hejdundrandes höga effekter? Var operatörerna skickligare, eller fick en del meddellanden helt enkelt vänta?

 

[SM0UAN]

Med en mycket kort karriär som fartygstelegrafist bakom mig kan jag försöka bidra med följande:
Vi gick Göteborg - Vancouver tor på två månader. Den mesta kommunikationen gick via Göteborg Radio (SAG) och det brukade aldrig vara problem att nå fram på HF. Jag minns inte exakt vilka frekvenser vi jobbade med, men har för mig att det var ofta 4 MHz, ibland 8 eller 12 (kanske). Men det gick alltid att etablera samband. Man lyssnade efter trafiklistan från SAG, som gick ut på flera band, och på det frekvensband där den hördes bäst gjorde man sitt anrop för att få kontakt.

Effekten på sändaren var 1200 W, om jag minns rätt; de aktuella sändarna på svenska fartyg var väl i intervallet 600 - 1800 W (eller nåt). Antennen var nog att beskriva som en "random wire" och det var en del avstämmande vid frekvensändring. Dock hade man ju ett begränsat antal frekvenser att sända på, så det gick ju att notera hur "vreden skulle stå".

Vid grundstötning (nödläge) var det i första hand 500 kHz som gällde, om man behövde assistans. Sen antar jag att befälhavaren fick skicka ett telegram via HF till rederiet och förklara vad som hänt, när nödläget upphört.

I och med att man ju satt timmavis varje dag och jobbade med apparaturen och med morse så tror jag att man då hade god känsla för sin anläggning och vältrimmade telegrafistöron. Det fick ju inte bli fel, liksom, när man tog emot ett kyltelegram eller liknande (som ofta delvis var i kod och tröttsamt långa). Min upplevelse är att man inte körde värsta takten, utan mest 80-120 -takt. Försökte man pressa upp farten blev det mer omfrågningar och tog längre tid.

Mina 5 c...

 

[SM0AOM]

Hur gjorde man förr, när man använda kortvåg profesionellt? Var det hejdundrandes höga effekter? Var operatörerna skickligare, eller fick en del meddellanden helt enkelt vänta?

"Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med..."

Lite bakgrund:

- Telegrafistutbildning och certifikat i "lumpen"
- Sedan studier på Chalmers
- Anställning som systemingenjör inom HF fast radio, kustradio och flygradio inom Televerket Radio 1981
- Därefter försvarsindustrin som konsult i HF-system samt design och systemdrift av HF-anläggningar för både militärt och civilt bruk
- Utbildare av piloter, land/sjö/flygmilitärer och landstations/kuststationspersonal om HF
- Deltagare i internationellt arbete gällande säkerhetskommunikation inom ICAO, ITU och CEPT

Material som jag är medförfattare till:

https://storadio.aero/wp-content/uploads/2019/01/STORadio-Pilot-Refresh.pdf
Traditionellt har frekvensval styrts av "tumregler";

korta avstånd och natt = låga frekvenser
långa avstånd och dager = högre frekvenser

Sedan lyssnade man efter "CQ-remsor" eller paussignaler som kust/landstationer lade ut när de var
lediga för trafik. I det band där de hördes bäst gjorde man anropet.

Lite senare kom de första "utbredningsprognoserna" som gav ytterligare indata som förenklade valen,
men fortfarande var "tumregler" och erfarenhet det som man använde.

Stationerna distribuerade ofta prognoser i kurv- eller tabellform till sina kunder.



UD distribuerade också sådant material till ambassaderna.
Sedan fanns det erfarenhetsgrundat material ute på ambassaderna som radiooperatören använde för att
välja frekvens för anrop. Genom att man alltid hade kontakt med samma station (= UD Radio) var det betydligt lättare.

Systemen i land använde sändareffekter mellan 3 och 15 kW och övervägande riktantenner.
Göteborg Radios sändarstation i Vallda hade ett gardinantennsystem för fartygsradiobanden över 6 MHz samt vertikaler och dipoler för lägre frekvenser.

HF-flygradiosystemet använde SSB-sändare med mellan 1 och 30 kW med dipoler för anropsfrekvenserna och romber/log-periodiska antenner för trafikfrekvenserna.

Fartygstelegrafisten hade fler stationer att välja på, men hemlandets HF-station skulle alltid vara förstahandsvalet.
Att skicka telegram som "transiterades" genom flera led blev väldigt dyrt för redaren. Televerket löste problemet på 40/50-talen genom att bara skicka med kristaller för Göteborg Radio/SAG HF-frekvenser till det svenska oceangående tonnaget.

Nödläge för ett fartyg till sist.

Innan GMDSS-systemet infördes helt 1999 så skulle nödanrop primärt ske på 500 kHz telegrafi.
Detta nådde ungefär 200-300 NM under genomsnittliga förhållanden, och fartyg som hörde ett sådant
anrop fick själva organisera en räddningsaktion. Kuststationer förutsattes inte hantera trafiken, men blev ofta
inblandade ändå. Under 30 och 40-talen slog gränsvågs (2 MHz) telefonin igenom och mindre fartyg vilka gick i kustnära fart använde 1650 och senare 2182 kHz för nödanrop och nödkommunikation.

Inom den nordiska rederinäringen så kom det tidigt ett "dispenssystem" att införas där man inte behövde ha telegrafist ombord, även på stora fartyg ifall rutterna var ganska kustnära och det fanns automatisk radiotelex MARITEX ombord. Bryggbefälet hade dessutom extra radioutbilning.
MARITEX-systemet var en oerhört bra affär; för en given mängd frekvenser, radiomateriel i land samt personal/driftkostnader kunde minst 15 gånger mer betalande trafik överföras jämfört med radiotelegram.

Dispenssystemet blev med tiden ganska omfattande, och föregrep GMDSS-systemet med c:a 20 år.

Det fanns en frekvens på HF som hade anknytning till nödkommunikation på telegrafi, 8364 kHz men den användes primärt för livbåtssändare. 8364 kHz låg mitt i "anropsbandet" för 8 MHz telegrafi där alla kuststationer lyssnade.

Att sända ett nödanrop är ett mycket stort steg, och befälhavarna tvekade ofta in i det sista.
Erfarenheter i Norden från 40-talen ledde till den mycket framgångsrika "svenska modellen" för organisation och ledning av nödpassning och sjöräddningsarbete.

Där samlokaliserades kommunikations- och ledningsfunktionerna inom sjöräddningen hos Televerkets kuststationer vilket gav en överlägsen "situation awareness" där både förebyggande och akut verksamhet samordnades till en mycket lägre kostnad för samhället jämfört med den traditionella lösningen där man separerat kommunikation och ledning.

När centralen är "spindeln i nätet" får man ofta reda på saker mycket tidigare och kan genom att t.ex. befälhavaren ringer till rederiet efter att ha gått på grund istället för att larma på VHF eller 2182 kHz få reda på potentiellt farliga situationer på ett tidigt stadium (har hänt med färjor på 80-talet [!]).


"Det har varit roligt att få vara med...

 

[SM6VJE]

Lyssnar i bland på inspelningar på 500 kHz från förr, finns ett antal på youtube.
Även radiomarine.org har en del.

Mycket skiftande kvalitet på på sändare och operatörer!

En station som stack ut var SAG, fin ton och fin fist..

Finns även inspelning av SOS, någon med brand i maskin, man får lite rysningar...

I övrigt slår det en att det är ren kommers, meddelande sänt, dit dit, nästa!

Man är helt klart född för sent, och tack för att ni delar med er av historien

Dif dit

 

[SM0AOM]

På Göteborg Radio/SAG fanns bland de duktigaste operatörerna.

Televerket rekryterade sina kuststationstelegrafister från gräddan av sjögående
telegrafister och från FRA.

På Stockholm Radio/SDJ fanns det en kärntrupp av telegrafister med 10-20 års sjöpraktik
eller några år på FRA. Dock fanns det inte så mycket att göra under de sista åren fram till 1/2 2002.




HF-telegrafin på SAG lade lagts ner 1991 p.g.a. lite trafik och höga driftskostnader, och SDJ tog sedan över
500 kHz passningen och utsändningarna på telegrafi. En viss trafikökning kom efter "murens fall" eftersom den ryska utrikessjöfarten skötte sin hantering via Morsetelegrafi, och många telegram hade svenska skeppsmäklare som adressat. Då kunde man råka på ex-Sovjetflottans telegrafister som utan att blinka körde trafiken i 200-takt eller över.
FRA-telegrafisterna fick då hämtas för att hänga med.

Det enda SOS som jag hört via passningssystemet på SDJ var när tågfärjan Jan Heweliusz kapsejsade
i hårt väder utanför Rügen i januari 1993. Ett ljud som fick håret att resa sig i nacken...

 

[SM0UAN]

Just "500 kc" som nödfrekvens förklarades för min årgång med att räckvidden var det realistiska avståndet som ett hjälpande fartyg kunde överbrygga i rimlig tid för att vara till nytta vid ett trängt nödläge. Att få svar på HF från en annan ocean var ju inte mycket hjälp, kan man tycka. Dock hade livbåtssändarna just en HF-frekvens, sannolikt för att där kan QRP ändå komma nånvart, det blir inte mycket räckvidd på långvåg utan lite tryck bakom... Och livbåtssändarna hade en vevgenerator för driften, om jag inte minns fel.

Lite OT kanske, men på 500 kHz hade man ett automatiserat alarm. Det var en mottagare som var ständigt påslagen och lyssnade på 500. Om den mottog en särskild signal, 4 sek sändning, 1 sek paus, och fyra sådana i rak följd, löste larmet ut. Om man behövde sända nödsignalen, fanns en särskild anordning som sände precis den sekvensen, men man fick träna på att sända den för hand. Nödsignalen skulle sändas med vågtyp A2, för att få ut max effekt från sändaren, moduleringen var väl nånstans runt 400 Hz. De flesta sändare var då klass C med anodmodulering och vid AM blev det ju lite extra effekt från LF-slutsteget = längre räckvidd.

Sen fanns ju en nödsändare också, som var batteridriven. För bästa överlevnadschanser fanns batterierna på topppbryggan... och de skulle kollas med korta intervall avseende laddning, elektrolytdensitet och -nivå.

 

[SA0BUX]

Som hjälp för att skicka automat alarm signalen hade man även radiorums klockan:

 

[SM6VJE]

Coast Station Recordings — Maritime Radio Historical Society

www.radiomarine.org

*TRIGGERVARNING*

 

[SM0AOM]

Hela det "gamla SOLAS-systemet" var uppbyggt enligt principen "fartyg hjälper fartyg", och då var
500 kHz gnistsändarnas räckvidd på 200 NM realistisk. Kuststationer och räddningscentraler i land
kom in i detta sammanhang mycket sent.

Autoalarm-mottagaren var ett sätt att undvika behovet av "kontinuerlig manuell passning" som var så dyrt att
redarna gjorde stora ansträngningar att slippa den extra personalen. Dessutom skulle detta också omöjliggöra att
telegrafisten användes för kamerala arbetsuppgifter. På svenskflaggade fartyg så telegraferade telegrafisten endast en liten del av arbetstiden, och radiostationens öppettider angavs som "HX" alltså "öppet när vi har lust".

På t.ex. brittiska fartyg så fick telegrafisten endast syssla med radiorelaterat arbete, så för att ha H16 eller H24 öppettider så gick det åt mycket personal. Denna hyrde Marconi-bolaget gärna ut tillsammans med radiostationen.

Hela det svenska fartygsradiosystemet var anpassat efter redarnas krav; systemtänkandet med kuststationer och fartygsstationer inom samma regi, förlitandet på autoalarmpassningen, standardiseringen av radiostationerna för att förenkla utbildning och service, samt uthyrningssystemet med "fullservice". Telegrafisten behövde inte kunna särskilt mycket radioteknik för att klara sig, även detta i kontrast till t.ex. brittiska förhållanden.

Hela upplägget kom att föregripa GMDSS med ett par-tre årtionden, och det kom ibland ganska avundsjuka kommentarer om "pris/prestanda-förhållandet" hos svensk fartygsradio och kustradio.

 

[SM5DFF]

Den som undrar över citatet i inlägg #3 hänvisas till dikten Fänrik Stål av J. L. Runeberg.

Lennart

 

[SM7NTJ]

Som hjälp för att skicka automat alarm signalen hade man även radiorums klockan:

View attachment 7598

Nja, visst kunde man nog sikta på att i händelse av nöd försöka pricka in tystnadsminuterna.
Jag tror dock ingen i akut nöd väntade in tystnadsminuten innan de sände en nödsignal från ett sjunkande fartyg.
Klockan var avsedd för påminna och markera de obligatoriska tystnadsminuterna då ingen sändning skulle ske.
Under dessa tre minuter skulle den allra svagaste nödsändaren ha möjlighet att bli hörd.
Grön markering för 2182kHz och röd markering för 500kHz

https://twcowatches.com/download/pdf/3-minute_radio_silence_markers.pdf

"All stations using 2182 KHz were required to maintain a strictly enforced three-minute silence and listening
period twice each hour, starting at h+00, h+30...

As a visual aide-memoire, a typical clock in a ship's radio room (see picture) would have these silence periods
marked by shading the sectors from h+00 to h+03 and from h+30 to h+33 in green.
Similar sectors were marked in red for what used to be the corresponding silence and listening period on 500
KHz between h+15 and h+18 and from h+45 to h+48"

Om vi lämnar sjöfarten så lär vi fortfarande ut vikten av att larma efter hjälp i ett tidigt skede när vi pratar om akuta situationer där hjälp från samhällets räddningsresurser kan behövas.

Detta beroende på att det tar tid för hjälpen att komma till den som behöver hjälp.

73 de SM7NTJ Lorentz

 

[SA0BUX]

Nja, visst kunde man nog sikta på att i händelse av nöd försöka pricka in tystnadsminuterna.
Jag tror dock ingen i akut nöd väntade in tystnadsminuten innan de sände en nödsignal från ett sjunkande fartyg.
Klockan var avsedd för påminna och markera de obligatoriska tystnadsminuterna då ingen sändning skulle ske.
Under dessa tre minuter skulle den allra svagaste nödsändaren ha möjlighet att bli hörd.
Grön markering för 2182kHz och röd markering för 500kHz

https://twcowatches.com/download/pdf/3-minute_radio_silence_markers.pdf

"All stations using 2182 KHz were required to maintain a strictly enforced three-minute silence and listening
period twice each hour, starting at h+00, h+30...

As a visual aide-memoire, a typical clock in a ship's radio room (see picture) would have these silence periods
marked by shading the sectors from h+00 to h+03 and from h+30 to h+33 in green.
Similar sectors were marked in red for what used to be the corresponding silence and listening period on 500
KHz between h+15 and h+18 and from h+45 to h+48"

Om vi lämnar sjöfarten så lär vi fortfarande ut vikten av att larma efter hjälp i ett tidigt skede när vi pratar om akuta situationer där hjälp från samhällets räddningsresurser kan behövas.

Detta beroende på att det tar tid för hjälpen att komma till den som behöver hjälp.

73 de SM7NTJ Lorentz

Nja, om du tittar i ytterringen på klockan så har du röda 4 sekunders markeringar med 1 sekunders mellanrum, det är dom jag tänker på.

 

[SM7NTJ]

Nja, om du tittar i ytterringen på klockan så har du röda 4 sekunders markeringar med 1 sekunders mellanrum, det är dom jag tänker på.

De strecken missade jag. Lika så missade jag att att syftet var att väcka automatlarmmottagaren.
Jag måste nog se till att jag läser hela texten innan jag skriver något.
Det står även beskrivet i det dokument jag länkade till, men så långt läste jag inte.

73 de SM7NTJ Lorentz

 

[SM0AOM]

Uppfinningsrikedomen att bli av med att behöva ha en telegrafist ombord var stor.

På "dispensbåtar" och "telefonibåtar", alltså 1599 dwt eller mindre, skulle radiopassningen på 2182 kHz
ske på bryggan. Styrman och annat bryggbefäl var föga trakterade av att höra brus och störningar
så man införde olika sätt att slippa detta. Ett av dem var att ha en särskild "alarmsignal" som föregick ett nödanrop.

Denna bestod av två alternerande toner, 1300 och 2200 Hz om jag inte missminner mig, och kallades därför "Göken",

I Norge togs en speciell "vaktmottagare" fram, vilken hade bandpassfilter i högtalarförstärkaren för tonerna så man slapp höra annan olåt på frekvensen. En lite senare utveckling blev kombinationen med en timer, som "öppnade" högtalaren under tystnadsperioderna.

 

[SM4FPD]

Jag fick ett studiebesök på Gtbg radio för länge sen.
Det vara SM6ALF som då jobbade där som bjöd in mig, då jag reste förbi där då och då.
Kanske mitten av 70 talet.

Där satt telegrfiser vid varsin mottagare, stora plåtradio, som behövde rattas fram och tillbaka över det band man förväntades kunna få ett anrop.
En annan tog emot ett meddelande med skrivmaskin medan han läste expressen, han kunde tala med oss oxo medan han plitade ner mottagen Morse på skrivmaskinen.
Duktiga telegrafister!

Jag fick se antennerna för mottagning som fanns där. Dipolmattor, eller gruppantenner på, tror jag, fyra våningar, och sex riktningr var det väl.
Så antennerna måste ju har betytt mycket för vilka kontater, och vilken säkerhet de kunde de kunde åstadkomma.
Antenner som vi radioamatörer bara kan drömma om.
Alla telegrafister kunde välja vilken antenn som helst och vilken riktning som helst, dvs en stor bank med antennfördelare.

Har för mig det fanns ett rum där man kontrollyssnade på amatörradio oxo....

SM4FPD

 

[SM0AOM]

Har för mig det fanns ett rum där man kontrollyssnade på amatörradio oxo....

Det rummet låg i suterräng-planet, och gränsade till FRA:s domäner i byggnaden.

SAG byggdes om i flera omgångar, och jag har bara sett den inkarnation som blev den sista och vilken var sent 70-tal/tidigt 80-tal med sina STAMPE och VHX-operatörsbord. Antennsystemen runt mottagarstationen var först uppbyggda runt romber och dipoler, men under mitten av 70-talet satte man upp fasta log-periodiska antenner från Racal och TCI.






Gardinantennerna fanns på sändarstationen i Vallda och hade byggts precis efter kriget. Genom ett ganska intrikat system av stora reläer kunde operatören koppla in sändare efter eget val till valfria antennriktningar.

När skiftet till SSB-telefoni kom på allvar i början av 70-talet övervägde Televerket att bygga om Vallda-stationen för
att kunna koppla in även SSB-sändare för varje HF-band. Dock skrinlades planerna när de fasta HF-förbindelserna
med utlandet lades ned vilket frigjorde nyanskaffade Telefunken-sändare och antenner i Grimeton.

 

[SM4FPD]

Har för mig att jag förevisades antennerna för mottagning av långlångvågen 17,2 kHz som satt här, vid Gtbg Radio mottagarstation, och sändaren då i Grimmeton.
Men minns inte vad för sorts antenn det var, möjligen telefonstolpar med en långtråd. ????

De
SM4FPD

 

[SM0AOM]

Det var en "vågantenn" eller Beverage som utgick från den gamla stationsbyggnaden i Kungsbacka
och gick sedan sydost i 13 km över den halländska landsbygden på trästolpar.

Antennen revs i mitten av 50-talet men lämningar fanns kvar in i modern tid.

Våren 1981 åkte jag, SM6EUP och SM6ECR(SK) på en "radioarkeologisk expedition" medförande
"Tekniska Meddelanden från Kungl. Telegrafstyrelsen", och lyckades till sist hitta ändpunkten i Limmanäs
inte långt från sjön Lyngnern.

 

[SM6VJE]

Det var en "vågantenn" eller Beverage som utgick från den gamla stationsbyggnaden i Kungsbacka
och gick sedan sydost i 13 km över den halländska landsbygden på trästolpar.

Antennen revs i mitten av 50-talet men lämningar fanns kvar in i modern tid.

Våren 1981 åkte jag, SM6EUP och SM6ECR(SK) på en "radioarkeologisk expedition" medförande
"Tekniska Meddelanden från Kungl. Telegrafstyrelsen", och lyckades till sist hitta ändpunkten i Limmanäs
inte långt från sjön Lyngnern.

View attachment 7621

Åh!
Vad bestod spåren i?

Radiohistorisk arkeologi har jag mest bedrivit på Gnistängen, O2 Fort och Järnbrotts Radiostation

Kan fortfarande vara lite sur på mig själv för att jag inte tog bild på varningsskyltarna på tele / kraftstolparna kring Järnbrott som varnade för överspänningar pga radiostationen...

 

[SM0AOM]

Har bara vaga minnen, men har för mig att vi lyckades hitta en tom stolpe med särskilda stagfundament,
samt resterna av en "kur" där termineringsmotståndet och reläerna för att koppla om riktningen funnits.

I "Tekniska Meddelanden" fanns en kartskiss samt bilder på ändpunktsarrangemanget vilket gjorde det möjligt att hitta platsen.