Professionell HF-radio förr

1641051851940.png

Tittar man närmade på bilden så ser man två innovationer som SAG var ganska ensam om på 50-talet;
dels sektorkartan för sändar- och mottagarantennriktningar där man såg hur antennerna pekade;
60 graders sektorerna för sändarna och smalare för mottagarnas rombantenner.

Sektorerna hade beteckningarna Á - G medurs och avståndet från mitten angavs med siffrorna 1 - 5 så om man
var i Sydatlanten (som på bilden) anropade man "SAG DE SDRB SDRB F3 F3 K"
Då kunde operatören välja in rätt antenn både för sändare och mottagare vilket var viktigt i synnerhet för
telefoniförbindelser.

Den andra var "trafiklistan" i form av lampor, en för varje svenskflaggat fartyg, som satt mitt framför operatören ovanför mottagarna. När en samtalsbeställning eller ett telegram för ett visst fartyg hade tagits emot av trafikcentralen så tändes lampan, och ett telegrafianrop gick ut parallellt på alla sändare som inte var upptagna av trafik. Ifall fartyget inte svarade på en gång (väldigt ovanligt) så stansades en teleprinterremsa med anropssignalen och fogades in i den trafiklista som sändes på alla kanaler parallellt en gång i timmen.

När telegrammet eller radiosamtalet expedierats så släcktes lampan och visade att ingen väntade trafik fanns.

Systemet gick igenom många förändringar, och det kulminerade i det nästan helautomatiska systemet "Infocoast".
Där gick samtalsbeställningar och telegram direkt in i en minidator vilket automatiskt genererade trafiklistan och även nycklade telegrafisändarna.

Att få till ett datorbaserat system som var kompatibelt med de ganska konservativa telegrafisternas arbetssätt var inte lätt, och "Infocoast" blev en källa till bekymmer och irritation på huvudkontoret gällande ekonomin under min tid där.
Systemet var rätt svårunderhållet genom ett stort inslag av "spaghettiprogrammering", så när det skulle anpassas till de andra kuststationerna (SDJ/SAH) i slutet av 80-talet/början 90-talet blev det en källa till gråa hår hos programmerarna...
 
SM0AOM said:
View attachment 7623

Tittar man närmade på bilden så ser man två innovationer som SAG var ganska ensam om på 50-talet;
dels sektorkartan för sändar- och mottagarantennriktningar där man såg hur antennerna pekade;
60 graders sektorerna för sändarna och smalare för mottagarnas rombantenner.

Sektorerna hade beteckningarna Á - G medurs och avståndet från mitten angavs med siffrorna 1 - 5 så om man
var i Sydatlanten (som på bilden) anropade man "SAG DE SDRB SDRB F3 F3 K"
Då kunde operatören välja in rätt antenn både för sändare och mottagare vilket var viktigt i synnerhet för
telefoniförbindelser.

Den andra var "trafiklistan" i form av lampor, en för varje svenskflaggat fartyg, som satt mitt framför operatören ovanför mottagarna. När en samtalsbeställning eller ett telegram för ett visst fartyg hade tagits emot av trafikcentralen så tändes lampan, och ett telegrafianrop gick ut parallellt på alla sändare som inte var upptagna av trafik. Ifall fartyget inte svarade på en gång (väldigt ovanligt) så stansades en teleprinterremsa med anropssignalen och fogades in i den trafiklista som sändes på alla kanaler parallellt en gång i timmen.

När telegrammet eller radiosamtalet expedierats så släcktes lampan och visade att ingen väntade trafik fanns.

Systemet gick igenom många förändringar, och det kulminerade i det nästan helautomatiska systemet "Infocoast".
Där gick samtalsbeställningar och telegram direkt in i en minidator vilket automatiskt genererade trafiklistan och även nycklade telegrafisändarna.

Att få till ett datorbaserat system som var kompatibelt med de ganska konservativa telegrafisternas arbetssätt var inte lätt, och "Infocoast" blev en källa till bekymmer och irritation på huvudkontoret gällande ekonomin under min tid där.
Systemet var rätt svårunderhållet genom ett stort inslag av "spaghettiprogrammering", så när det skulle anpassas till de andra kuststationerna (SDJ/SAH) i slutet av 80-talet/början 90-talet blev det en källa till gråa hår hos programmerarna...
Click to expand...
Det är Gunilla Wendin på bilden, sitter på SK6SAG:s qsl-kort.
Vid tillfället flyttad till kortvågstelegrafi-expedition:
Gunilla satt normalt på vhf-exp eller skötte telex allt enligt uppgift från SM6GBM / Göran
 
Intressant trådstart. Tack AOM för delge oss kunskaper om "kustradion" som inte är så publikt dokumenterad i Sverige. Jag har bara lyssnarkunskap men har haft glädje med filmerna för att förstå allt vad jag hörde på 70 talet och hur det var organiserat . När det begav sig.

Radion till sjöss var en oundgänglig central pelare för uppbyggnad av välståndet, handel och givetvis säkerhet. Inte minst för oceangående fartyg som var borta länge och lastningar och destinationer, bunker styrdes helt via telegram och hålla kontakter och få veta hur familjen hade det.

Har hört nödgöken många gånger på 2182 Khz.

För att hålla ämnet vid liv och intressera i nutid finns inte vad jag vet så mycket historiska filmer från Sverige. Kanske något kort från Stockholmradio och ett bildspel från Göteborg.

Vad jag vet finns bara den här filmen från Härnösand radio

Det finns däremot gott om filmer från de flesta Engelska kuststationerna. Och Tyska Norddeich.

Danska Lyngby och Norska Rogaland m.fl.
Man ser på de stora stationerna stora salar med många samtidiga operatörer som ger en uppfattning hur mycket folk varje dygn som jobbade med fartygskommunikationen. Man ser också all manuell pappershantering med blanketter, telegrambeställningar, klisterremsor, skrivmaskiner,

Denna norska filmen ser man från fartygets sida hur hur trafikkanal utdelades. Telegrafisten gav sin positions sektor. Sektorkartan i land med olika mottagare ? eller antennriktningar som expeditören valde ?

 
Lite kustradiominnen från 1968. ursäkta om off topic :cool:
Jag gjorde min grundutbildning som gnist på jagaren Södermanland. Vi passade 500kc och för det mesta 2182 när det inte var full rulle med taktisk HF.

Minns inte att jag hörde så mycket trafik på 2182 innan vi själva körde upp på land. Det var sen höst och var på väg genom Långbälingssund som det gick lite snett. Vi satt halvvägs upp på berget under flera dygn medan vi väntande på pontonkranar från Tyskland.

En natt så ropade Scantank, som låg ner åt Nynäshamn, upprepade gånger på Stockholm Radio men inga svar. Efter ett tag i min iver att ”hjälpa till” ropar jag. SDJ svara på studs eftersom vi står på land och lite motvilligt nu ropar upp Scantank. De vill ha kopplat ett telefonsamtal och att SDJ inte svarat innan berodde troligen på att kvaliteten var för dålig för att koppla ett samtal.
Hur som helst medan de trasslar med nya nummer att ringa så säger plötsligt skepparen på Scantank.
”Vänta jag måste kolla att alla kommit i båten”
SDJ: Vad händer? Håller ni på att sjunka?
Scantank: Nej inte nu längre
Gissa om det blev fart på Stockholm Radio hi hi

Så småningom blev vi inlyfta i Bäckholmsdockan efter kalla dygn ombord. Det var högt vatten i bägge pannrummen så det enda som funka var en reservdiesel. Alltså ingen värme i fartyget men i radiohytten var det go värme från alla fina radiorör.
1641389001908.png
 
SM7EYO kan ha seglat ihop med min "sjöbuse" till kusin, som var maskinbefäl på landskapsjagarna under slutet av 60-talet. Gillar f.ö. bilden med BRT-400 mottagarna vilka sprider både en behaglig värme och en lika behaglig arom av "brittisk surplus" omkring sig.

Svensk kustradio var annars världsunik genom att "gå ihop".

Man samutnyttjade personal och tekniska resurser på ett optimalt sätt, så de annars mycket personalintensiva verksamheterna inte "sänkte" boksluten. Den främsta orsaken var sjösäkerhetsåtagandet där nödpassning och ledningsfunktioner gjordes via personal vars kostnader täcktes av Sjöfartsverket, som även var med och betalade kapital- och driftkostnader för infrastrukturen.

Den övriga personalen hade också utbildning för att hantera sjöräddningsinsatser, och kunde på ett ögonblick kallas in för att bistå sjöräddningsledaren.

Dessutom fanns det inget direkt "revirtänkande", åtminstone inte på SDJ och SAH, utan alla kunde hantera all trafik, möjligen med undantag för telegrafipassningen på 500 kHz, vilken nästan alltid hanterades av radiotelegrafister med certifikat. Man vidareutbildade även all fast anställd personal för att kunna "hoppa in" i varandras ställe.

Var själv kursledare i teknik när utlandstelefonister, vilka oftast hade hand om VHF-trafiken, skulle vidareutbildas till HF-flygradiooperatörer på SDJ.

Styrkan i "den svenska modellen" visade sig bl.a. vid Estonia-katastrofen, när det finska kustradio- och sjöräddningssystemet helt enkelt överbelastades p.g.a. att det bara fanns en (1) vakthavande och det tog tid att få tag på och kalla in mer personal.

I Sverige koncentrerades hela den tillgängliga personalen på SDJ till MRCC när katastrofen blivit känd och övrig verksamhet fick stå över. Därför kunde man utan större svårigheter klara av den roll som MRCC Stockholm tilldelades.

Dessutom hade ledningen "hårda nypor" och drog sig inte för att fatta impopulära beslut. Tyvärr kom det i övrigt ekonomiskt välskötta SAH att bli det "första offret" när Sjöfartsverket annonserade sina planer att ta över sjöräddningen i egen regi 1992/93. Exemplen SDJ och SAH visade på att det faktiskt gick att driva "manuella teletjänster" utan förluster, om man bara organiserade verksamheterna optimalt.

Den vasstungade Radiokommissarien på SDJ, Leif Lindqvist(SK), refererade ibland till MARITEX-systemet på SAG som "sedelpressen i källaren", vilken möjliggjort att rationaliseringar där satt långt inne.

Sedan huvudkontoret i Haninge, med min dåvarande chef SM6DXK(SK) i spetsen, avkrävt Rk på SAG en särredovisning av olika trafikslags intäkter resp. kostnader i början av 90-talet kom nedläggningen av HF-telegrafin tämligen omgående, och bara ett par år senare lades SAG ner helt i samband med att MRCC flyttade till Käringberget.

Att ekonomin för svensk kustradio visade "svarta siffror" var något som förvånade omvärlden storligen. Mina danska kollegor undrade ibland hur man kunde hantera dubbelt så mycket trafik under sommarmånaderna med 1/3 av personalkostnaderna.

När SM3AKW(SK) och jag tillsammans 1989 utredde olika framtida krav, tekniska och operativa, som kunde ställas på framtida kustradiosystem sammanföll det med ett nordiskt kustradiomöte, dit vi bjöds in för att redogöra för hur vi tänkte i Sverige, var hakorna "nere på bröstet" hos flera av deltagarna när finansieringsmodellen beskrevs. (Kuriosa: Jag hamnade vid samma lunchbord som "Radiobestyreren" på Vardö Radio, vilken 40 år senare visade sig vara min nuvarande tandläkares far... världen är liten.)

Tyvärr finns det veterligen inga filmer från varken SAG eller SDJ. 1995 eller 96 planerades det en "reklamvideo" för SDJ, men det kom av sig genom projektledarens hastiga bortgång.
 
Last edited:
SM0AOM said:
Det var en "vågantenn" eller Beverage som utgick från den gamla stationsbyggnaden i Kungsbacka
och gick sedan sydost i 13 km över den halländska landsbygden på trästolpar.

Antennen revs i mitten av 50-talet men lämningar fanns kvar in i modern tid.

Våren 1981 åkte jag, SM6EUP och SM6ECR(SK) på en "radioarkeologisk expedition" medförande
"Tekniska Meddelanden från Kungl. Telegrafstyrelsen", och lyckades till sist hitta ändpunkten i Limmanäs
inte långt från sjön Lyngnern.

View attachment 7621
Click to expand...

Finns det några spår av de andra antennerna månne ?

1641417380436.png
 
Vad jag vet så försvann alla lämningar av romb-antennerna nära Kungsbacka när staden växte på 50 och 60-talen. "Europa-antennen" var också en "vågantenn", men betydligt kortare, och dessutom gick den över mer bebyggt område på Onsala-halvön. Troligen togs den ner redan på 40-talet och spåren försvann snabbt därefter.
 
Den stillfilmen hade jag faktiskt glömt...

Måste varit precis i skarven 70/80-tal som den gjordes.

Många bekanta ansikten skymtar förbi, bland dem Åke Fällman på SAH, SM6JIR(SK), SM6EQH(SK), SM6CKU, Nina, gift med Per-Erik Sahlén senare kollega på Telemar som också fanns avfotograferad. Teknikern Gösta Hagelqvist "meckandes" med de linjära kraftaggregaten till STAMPE-expeditionsborden.

Borden hade designats med TTL-logik och LED-displayer av en medarbetare (också han radioamatör vars signal jag glömt) inne på radiokontoret i Järnbrott som inte gillade switchade aggregat, och strömförsörjningen gick milt sagt varm...

STAMPE-borden var en källa till friktioner mellan Bengt Dagås(SK) stationschef i Grimeton och SAG. De var gjorda så att logik "bakom kulisserna" valde sändare för både HF-telegrafi och telefoni och skickade frekvens/antennvalskommandon till dem utan att återsignalera status för avstämningsförloppet. Detta ledde ofta till att operatörerna inte väntade in att en sändare stämde av, utan valde in en ny osv...

Efter ett tag, ofta på helgdagsaftnar, stod alla åtta sändarna och "larmade" varefter Bengt fick åka ut och återställa eller i värsta fall reparera dem. Någon gång i början av 8o-talet slog han näven i bordet och genomdrev att systemet till sist kompletterades med en statusindikering.

Jag medverkade i arbetsgruppen som tog fram specifikationen till fast-radio applikationen för fjärrmanövern RAMIDA 1985, och ett krav från både Bengt Dagås och Erik Eriksson (Karlsborg) var att användarna skulle kunna se hela tiden hur sändarna stämde av.
Detta var i stor utsträckning grundat på erfarenheterna från SAG, och vi ville förhindra att flygradiooperatörerna på SDJ körde sönder de lite äldre Telefunken-sändarna i Karlsborg.
I denna applikation så var kraven på svarstider ännu större, och erfarenheterna från Telefunken-manövern där status hela tiden visades var att många problem undveks.

Dock ville man inte inkorporera RAMIDA i operatörsborden på SAG, så det befintliga manöversystemet, designat av SM6ASB, fick leva vidare t.v. Dock fick jag göra en "emulator" i programvara för att kunna styra de nya styrsändarna SRT TD90 från det gamla systemet.
 
Lite fjärrmanöverhistoria...

En mycket yngre SM0AOM fångad på bild 1985 eller 86 när den nya fjärrmanövern RAMIDA
drogs igång i kontrollrummet i Karlsborg. "Programvaruarkitekten" Sten Säterberg från IAR Systems t.v.

1641481446318.png

"Tempus Fugit"
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top