PTS klargörande av uteffekt.

SM0RCL

Well-Known Member
Ganska intressant att PTS har definierat uteffekterna i det nya reglementet genom att ställa kravet på maximalt 1000W matat i ANTENNSYSTEMET.

Jag föreställer mig att antennsystemet är matningsledning+matad antenn. Och då kommer vi ju till den intressanta frågan om det är 1000W i antennens matningspunkt, eller från radions utgång som vi talar om.

Varför lyfter jag frågan då?

Jo, alla matningsledningar har ju en förlust. Så tänk då om jag skulle (vilket jag inte har) ha ett slutsteg med säg 10kW i uteffekt. Men att jag med en dämpsats väljer att elda upp 9kW i värme. Skulle dämpsatsen ingå i antennsystemet, eller räknas antennsystemet först från matningsledningen?

Jag tror att ni förstår frågeställningen. Speciellt på högre frekvenser är det ju inte helt oväsentligt med förluster i koaxialkablar. Så man skulle kanske se en utveckling där man försöker placera slutstegen så nära matningspunkten som möjligt.

Well, jag tycker oavsett att den nya definitionen är bättre än de frånvarande gamla, eller B:90:ans inmatad effekt (oavsett verkningsgrad på slutsteg).

Själv vill jag nog definiera antennsystemet som den sista punkten som är mätbar innan antennelementen. För det är vad man i praktiken skulle kunna åstadkomma. T.ex. ett PA precis vid delningen till flera antenner för EME.

Bara mina filosoferingar kring ämnet.

73 de Kai
 
När man talar om "antennsystem" i andra sammanhang är det antenn+ev. ATU+matarledning som avses.
Praxis har blivit att sätta referensplanet i sändarens utgångskontakt.

Tyvärr har PTS ännu inte stramat upp sitt "hemgjorda" odefinierade effektbegrepp "högsta effekt" till
det mer gångbara PEP vilket medger internationella jämförelser.

ESR har föreslagit detta åtminstone 3 gånger i sina remissvar, men "droppen urholkar stenen..."

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Tack för svaret, Karl-Arne.

Peak envelope power, but where?

Så svaret på mysteriet är alltså att montera slutsteget så nära antennens matningspunkt som möjligt. Om inte annat, så blir det ju helt acceptabelt för remote-körarna, då man kan hävda att slutsteget är remote, även om den hänger i masten vid Yagins dipol ;) .

Well, jag kan personligen tycka att man borde ha definierat det som maximal effekt i antennsystemets totala antal av radiatorer, om man får uttrycka sig såpass ovetenskapligt. Dvs. om man råkar ha t.ex. 8 radiatorer ( bra EME-antenn), så skulle det ha blivit max 1/8 kW per ratiator. Och för en logperiodare så hade man kunnat betrakta ett element som resonant, dvs. max 1kW.

Och man hade dessutom fått kompensera för eventuella transmissionsförluster.

Fördelen med definitionen utan transmissionsledning vore just att det vore ett absolut maximalt värde för effekt till matningselementet. Och resten är antenngain. Det kan man ju lösa med fältstyrka, om det gäller risker för omgivningen.

Behöver jag för övrigt nämna att just 20m masthöjd verkar vara minimum för att inte överstiga ohälsosamma fältstyrkor med rimliga antenner. Och antenner med mer gain brukar vara riktade von oben...

73 de Kai
 
Praxis inom ITU har blivit utmatad effekt från sändaren till matarledningen, i varje fall inom HF och lägre VHF-områdena. I lägre och högre frekvensband använder man gärna ERP och EIRP.

T.ex. Appendix 27 till ITU-RR, som handlar om ett av mina yrkesområden, flyg-HF, innehåller följande skrivning om effektnivåer:
"27/60 2.1 Unless otherwise specified in Part II of this Appendix, the peak envelope
powers supplied to the antenna transmission line
shall not exceed the maximum values indicated
in the Table below"


De tyska amatörradiobestämmelserna, vilka jag gärna ser som förebilder, använder PEP och ett referensplan vid sändarens utgångskontakt.

Man uttrycker sig så här:

"Die Spitzenleistung eines Senders (PEP) ist die durchschnittliche Leistung, die ein Sender unter normalen Betriebsbedingungen während einer Periode der Hochfrequenzschwingung bei der höchsten Spitze der Modulationshüllkurve der Antennenspeiseleitung zuführt."

och så här:

"Die Ausgangsleistung eines Senders ist die unmittelbar nach dem Senderausgang messbare Leistung, bevor sie Zusatzgeräte (z.B. Anpassgeräte) durchläuft."

När det gäller effektgränser i allmänhet är jag av meningen att vi har sänkta effekter att vänta.
Orsaken är främst allmänhetens ovilja för att bli exponerad med elektromagnetiska fält.

Tänk på vad som hände i Australien där myndigheterna sänkte effektgränsen därför att radioamatörer visade sig skapa
EM-fält långt över gränsvärdena.

I Tyskland har man också lagkrav (härledda ur ett EU-direktiv) på att radioamatörer inte får exponera utomstående för mer än 28 V/m i HF-området. Detta värde kommer man snabbt upp i nära ändarna av en dipolantenn för 3,5 MHz på "normala höjder" när den matas med 1 kW, för att inte tala om vad som händer ifall man sätter upp en "mobilvippa" på ett balkongräcke.

En mer rimlig nivå ur myndigheternas perspektiv är 100 W uteffekt från sändaren. Då hamnar fältstyrkorna i närfälten runt "normala amatörantenner" under c:a 10 V/m, och dessutom hamnar de i "samma härad" som EMC-immunitetskraven
hos konsumentelektronik vilka är 3 V/m. Sådant är bra ur grannsämjesynpunkt.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
"Så man skulle kanske se en utveckling där man försöker placera slutstegen så nära matningspunkten som möjligt."

Så har man väl alltid gjort, dvs försökt minimera längden på matarledningen och därmed få minsta möjliga dämpning? Och ändringen i föreskriften är väl bara en språklig dito, inget i sak? (Eller har jag missat något?)

Jag har en tid planerat för återkomst på 2-metersbandet och överväger att ha både preamp och ett litet slutsteg uppe på vinden. Då blir kabellängden ca 3-4 meter upp till antennen istället för ca 20 meter. Och kabeln från vinden ner till lekrummet kan vara av enklare och billigare sort. Javisst jag borde egentligen ha preampen uppe vid antennen för att optimera, men väger kabelförlusterna i 3 meter bra kabel mot möjligheten att reparera om något krånglar.

Jag tror också att miljö- och säkerhetsskäl blir avgörande framöver. Därmed också uteffekt i ERP?

Sture
 
Back
Top