De nio "S-enheterna" är ett barn av radioindustrin på 1930-talet,
som anpassade visningen hos en "S-meter" till indelningen hos RST-skalan.
6 dB per enhet var valt lite godtyckligt, och väldigt få apparater hade den indelningen i praktiken.
Yrkesfolk anger signalstyrka med QSA 1-5 som är mycket mer anpassat till verkligheten, och är något som även radioamatörer borde tillämpa.
Sedan har de 50 µV polspänning eller -73 dBm som "S9" i teorin ska motsvara kommit ur hur en AM-mottagare för HF-banden uppträder vid ett lågt omgivningsbrus. Vid ungefär 50 µV in upplevs utsignalen som "brusfri", alltså ett SNR på minst 40 dB, och då satte man denna nivå till "S9".
När man sätter en VHF-konverter framför sin HF-mottagare kommer "S9" att skiftas neråt med lika mycket som genomgångsförstärkningen hos konvertern, och samtidigt är (var) omgivningsbruset mycket lägre på VHF.
En vanlig genomgångsförstärkning är 20 dB, så IARU valde då att sätta rekommendationen för "S9" på VHF till 5 µV, alltså 20 dB lägre. Avståndet mellan "S-enheterna" är fortfarande 6 dB eller en faktor 2 i spänning.
"S-metern" är endast en "indikator", men tillmäts av många stickproppsamatörer en närmast religiös betydelse som kultföremål.
Mer sansade betraktare som SM5AGB och SM5BML såg saken i sina sammanhang...
