"Senare tiders barn", som inte fått uppleva amatörradions storhetstid, har nog lite svårt att föreställa sig
skillnaden mellan "då och nu".
Till att börja med så delades inte certifikat och tillståndsbevis ut lättvindigt, utan efter ganska svåra prov och en personundersökning inklusive intervju hos den lokale SÄPO-representanten.
Detta säkerställde att direkt olämpliga personer inte blev radioamatörer alls.
Sedan var amatörradiorörelsen i stort inriktad mot att skapa en elit, där utövarna skulle kunna ställa sina kunskaper till förfogande åt samhället och totalförsvaret av det "till tänderna beväpnade Folkhemmet".
Hur genommilitariserade delar av Sverige var under 50 och delar av 60-talen är lite svårt att föreställa sig i dag.
Det fanns gott om trafik på amatörbanden, ofta från sändare med, milt sagt, varierande kvalitet, och det var ganska lätt att etablera kontakt med motstationerna. Störnivån var mycket lägre, och stationerna gick att identifiera med sin "signatur" hos emissionerna vilket gjorde att upplevelsen att lyssna över banden var allt annat än stereotyp. Att "komma i luften" var jämförelsevis enkelt, om man bara var normalhändig, en en-rörs kristallstyrd sändare och en 0-V-1 "rak mottagare" kunde knåpas ihop med delar från "slaktade träradio" på ett par eftermiddagar med minimala kontanta utlägg.
Dåtidens radioamatörer
hade lärt sig att lyssna, eftersom det var det enda sättet att få något vettigt ut ur en
medioker mottagare på de starkt trafikerade amatörbanden. Även när materielstandarden förbättrats med en mottagare värd namnet hade man stor nytta av att kunna lyssna.
Till detta kom att de flesta blivande radioamatörer hade bakgrund från "kortvågslyssning".
Andra aspekter var att amatörradion på den tiden "hade själ", allting var inte så stereotypt och tillrättalagt efter den "minsta gemensamma nämnaren" som nu.
Särskådar vi dagsläget så har amatörradion passerat sitt "bäst före-datum", och ger ganska lite i utbyte.
Emissioner och sändningsslag har förlorat sina personligheter, och kontakterna blivit allt mer innehållslösa.
Plastradion har bokstavligen "likriktat" hur stationer låter på banden, och numera har ett inofficiellt kanalraster även uppstått på "likströmsbanden", där man "ligger snett på kanalen" om frekvensen avviker något 10-tal Hz.
Ett språkbruk vilket övertagits från en "onämnbar verksamhet strax söder om 28 MHz".
När klassindelningen av certifikaten upphörde för snart 20 år sedan, kom den slutliga dödsstöten mot kvalitetstänkandet hos amatörradion. Den sista bastionen för att upprätthålla kvaliteten, det mot slutet alltmer symboliska, telegrafiprovet försvann, och kvantitet blev det allt överskuggande målet. Dock måste man på något sätt ha missbedömt rekryteringspotentialen, eftersom nyrekryteringen i stället sjunkit när kravsänkningarna slagit igenom under mer modern tid. En ganska paradoxal situation har därmed uppstått; kravsänkningarna har lett till en kvalitetsförsämring, men på samma gång en minskning av numerären. Förespråkarna för kravsänkningarna hade däremot hävdat att de skulle leda till både en ökning av numerären och en kvalitetshöjning.
Sammanfattar man dagens situation så går det att finna att antalet radioamatörer är en 10-potens större än på 50-talet, den "icke-tillrättalagda" aktiviteten är dock nere på 50-talets nivå och nyrekryteringen ligger grovt räknat på 1/5 av 50-talets nivå, och 1/10 av det sena 70-talets toppnivåer. Samtidigt så utväxlas grovt räknat 90 % av "trafiken" av mindre än 10 % av populationen med användning av c:a 5 % av det tillgängliga HF-spektrum, och med en ännu mindre fraktion av tillgängligt spektrum över 30 MHz.
Myndigheterna kan knappast vara omedvetna om detta, och det förvånar mig en del att inga organiserade attacker mot amatörradioprivilegierna kommit ännu. Kanske inväntar man det kommande storkriget för att därefter bestämma vad som ska göras med så här pass olönsamma och improduktiva spektrumanvändare.
"
Blir du lönsam, lille vän?" Målning från 1972 av Peter Tillberg
Utgången av WW2 innebar
de-facto räddningen för den internationella amatörradion, så WW2,5 kanske innebär "slutet" i mer än ett avseende.
