SM0HXO filosoferar..

SM0HXO - Sven

Well-Known Member
Nu är det snart vår och jag har förmånen att lyssna till "Orrspel", skogsfåglar som ska hävda sig. Höjer därmed ribban och liknar detta med en extrempile-up på cw, allt från trasiga nycklar till vibro.. - Är det någon annan än jag som kan höra likheter?

/Sven.
 
Jag saknar det som var, jag har ju missat storhetstiden, började ju köra cw kring 95..

Men jämför man med fågelvärlden så är det ju vissa likheter ...

-Man kan identifiera art ( hembygge köpestation osv )
-Man kan identifiera individ på egenheter i sången
-Måsar som skriker, lever rövare och gör livet miserabelt för alla andra ( *host* contest *host*)
-Den lilla näktergalen på xx.060 MHz
-Snefotad pelikanariefågel ( senast sedd i Luleå 1953 aka rart dx )
Ornitologer och radioamatörer är rent principiellt ganska lika...
 
För länge sedan fanns det en sändare, Standard Radio CT100 eller "75W Tp m/43". Denna var uppbyggd enligt
30-talets konstruktionspraxis med en VFO med ett litet sändarrör som direkt matade slutsteget. Hela anordningen nycklades i skärmgallerkretsarna. På frekvenser över c:a 5 MHz hade den ett mycket
karaktäristiskt "läte" eller "ton", vanligen beskriven som "spillkråka".

Även i mer modern tid så kunde man få höra stationer "österifrån" som kunde beskrivas som "kornknarr".
Det finns som sagt en hel del paralleller mellan amatörradio och ornitologi...
 
Oja, inte ofta man hör dem nu, öststationer som låter minst sagt märkligt ...
Man ser det framför sig, op med cigarett och ett skatbo till rigg med slaktade tv-komponenter och hemsnickrade delar...


För länge sedan fanns det en sändare, Standard Radio CT100 eller "75W Tp m/43". Denna var uppbyggd enligt
30-talets konstruktionspraxis med en VFO med ett litet sändarrör som direkt matade slutsteget. Hela anordningen nycklades i skärmgallerkretsarna. På frekvenser över c:a 5 MHz hade den ett mycket
karaktäristiskt "läte" eller "ton", vanligen beskriven som "spillkråka".

Även i mer modern tid så kunde man få höra stationer "österifrån" som kunde beskrivas som "kornknarr".
Det finns som sagt en hel del paralleller mellan amatörradio och ornitologi...
 
...........Men jämför man med fågelvärlden så är det ju vissa likheter ...
.........
...Ornitologer och radioamatörer är rent principiellt ganska lika...
Nu kände jag mig träffad... jo jag hör en del morsekod i skog och mark, natur, fiske, fåglar och foto är en annan gren hos undertecknad.
Bifogar resultatet av några QSO:n i förrgår :-)
 

Attachments

  • DSC_0246 (3).JPG
    DSC_0246 (3).JPG
    258,2 KB · Views: 12
  • DSC_0264 (2).JPG
    DSC_0264 (2).JPG
    457 KB · Views: 12
  • DSC_0292 (2).JPG
    DSC_0292 (2).JPG
    682,7 KB · Views: 12
Birdies är inte helt ovanliga
och de hörs emellanåt också
på våra golfbanor.
//QRP
 
I dubbel- och trippelsuperheterodynernas barndom, innan man förstod mekanismen bakom generering av högre ordningens blandningsprodukter, var "birdies" eller "Pfeiftöne" vanliga i mottagare. Ju fler blandningar, ju fler "birdies".

Först angreps problemet genom att välja frekvenser med större omsorg, sedan med balanserade blandare och mer filtrering, men den avgörande förbättringen kom med att lägga den första mellanfrekvensen över signalfrekvensen. I moderna mottagare är sådana blandningsprodukter numera sällsynta.
 
Charmen med "chirp", drift etc är ju något som får radioamatörer att bygga sändare som levererar usel signal och mottagare som kopplar till grannens hörapparat bara för att de fått pippi? Driver de med oss? :)

Mja... vid eftertanke har ju även jag brummat omkring på drift.... så kul.
Nä nu ska jag ut i terrängen, kraftigt ökande konditioner på den fronten så här års.
 
"QRG? = Befinner jag mig på eller i närheten av något amatörband? I så fall, vilket?"

Lustighet tillskriven SM3WB(SK) ur någon QTC från mitten av 50-talet.
 
På 60-talet då banden var fulla av allehanda "telegrafiläten" så berodde det på att en stor del av radioutrustningen var WWII-surplus och div mer eller mindre misslyckade hembyggen. Särskilt de forna öststatsamatörerna utmärkte sig med extraordinärt stort chirp, drift, brummande ton, nycklingsknäppar, hård nyckling eller supermjuk nyckling i bästa DAN-stil (Nordreich kustradio), ostabil hoppande frekvens m fl egenheter som t o m hade egna Q-förkortningar, QRH QRI-3. Utöver dessa i mitt tycke vackra läten användes handnycklar, knivar, halvautomatiska mekaniska buggar och analoga rör- eller reläbuggar som i 9 av 10 fall var lite lagom "feljusterade" så att prick streckförhållandet inte var i närheten av 1:3 eller bara tecken avstånden var lite lagom udda även varierande inom tecknet. Några hade inget teckenavstånd alls så sändingen lät som en ihållande ton med korta avbrottsknäppar mellan teckendelarna. Andra hade mest avstånd och så korta teckendelar hördes mest som en knäpp utan ton. Det var vanligt att prickarna i halvautomatiska buggar (Vibroplex m fl) ställdes motsvarande 200 takt eller mer medan strecken som producerades manuellt med pekfingret endast nådde upp till kanske 100 i bästa fall 150 takt beroende på finmotoriken. När sändarens egenheter kombinerades med operatörens egenheter eller telegrafidialekter så var det på den tiden svårt att finna två identiskt lydande stationer. Men fint lät det och vackert också!

Idag då i princip alla kör med digitala självkompletterande elektroniska buggar och eller i kombination med datorer med förprogrammerade makron på F-tangenterna samt använder kommersiellt tillverkad utrustning som ICOM etc med kliniskt perfekt ton och frekvensstabilitet under en tiodels Hz så låter alla precis lika tråkiga att lyssna på. Ett evigt malande utan personlighet, lägger man sedan till det faktum att innehållet i förbindelserna försvunnit så att "headern" i meddelandet är det enda som återstår så finns ju inget kvar.
I alla fall inte för de av oss som inte enbart kör radio för att samla på antal förbindelser och fylla loggboken.

Jag minns på 60-talet hur banden lät och saknar den tiden. Då kanske man inte tänkte så mycket på hur risiga många egentligen lät med sina undermåliga sändare och knappt läsbara sändningsstilar. Men sett i backspegeln så inser jag att den perioden var viktig och den riktiga lärotiden där man utvecklades till en duktig radiooperatör. Inte bara då i konsten att läsa det oläsbara utan också förmågan att följa de som drev snabbt över bandet och ständigt ha ena handen på mottagarens VFO-ratt. Jag minns att vi skämtade om någon som drev förbi ens egen frekvens på 7 MHz, jaha där var nog en som var på väg till 14 MHz.

Något som också etsat sig fast i minnet är de många starka LZ-stationerna på 7 MHz som körde med ofiltrerad likström till sina stora PA-steg. Det sägs att det rådde brist på högspänningselektrolyter i LZ-land på 60-talet och att det skulle vara förklaringen. Signalerna stack verkligen ut med sin mustiga 100 Hz ton. Ja, Geloso var välkända drivhus som få klarade av att tämja även efter många timmars laborerande med temperaturkompenseringen.

Själv hade jag vid ett tillfälle en kristallstyrd sändare med 6AG7 i oscillatorn och som gav en äkta X-ton som ingen modern radioamatör har fått uppleva. Bara vi old timers vet hur en äkta klingande X-ton låter och de av oss som hade en sådan sändare kunde ofta logga 599X efter att motstationen uppskattat kvaliteten till fullo. Att jag lyckades bygga en sådan sändare berodde sannolikt på att jag vid det tillfället inte visste att det var svårt. Hade jag tillhört de mer moderna amatörerna så hade jag nog börjat med att konstatera att det är så svårt att det inte går och därför stannat i utvecklingen. -Visst var det bättre förr under amatörradions storhetstid! Ur led är tiden. Häpp!
 
"Senare tiders barn", som inte fått uppleva amatörradions storhetstid, har nog lite svårt att föreställa sig
skillnaden mellan "då och nu".

Till att börja med så delades inte certifikat och tillståndsbevis ut lättvindigt, utan efter ganska svåra prov och en personundersökning inklusive intervju hos den lokale SÄPO-representanten.
Detta säkerställde att direkt olämpliga personer inte blev radioamatörer alls.

Sedan var amatörradiorörelsen i stort inriktad mot att skapa en elit, där utövarna skulle kunna ställa sina kunskaper till förfogande åt samhället och totalförsvaret av det "till tänderna beväpnade Folkhemmet".
Hur genommilitariserade delar av Sverige var under 50 och delar av 60-talen är lite svårt att föreställa sig i dag.

Det fanns gott om trafik på amatörbanden, ofta från sändare med, milt sagt, varierande kvalitet, och det var ganska lätt att etablera kontakt med motstationerna. Störnivån var mycket lägre, och stationerna gick att identifiera med sin "signatur" hos emissionerna vilket gjorde att upplevelsen att lyssna över banden var allt annat än stereotyp. Att "komma i luften" var jämförelsevis enkelt, om man bara var normalhändig, en en-rörs kristallstyrd sändare och en 0-V-1 "rak mottagare" kunde knåpas ihop med delar från "slaktade träradio" på ett par eftermiddagar med minimala kontanta utlägg.

Dåtidens radioamatörer hade lärt sig att lyssna, eftersom det var det enda sättet att få något vettigt ut ur en
medioker mottagare på de starkt trafikerade amatörbanden. Även när materielstandarden förbättrats med en mottagare värd namnet hade man stor nytta av att kunna lyssna.
Till detta kom att de flesta blivande radioamatörer hade bakgrund från "kortvågslyssning".
Andra aspekter var att amatörradion på den tiden "hade själ", allting var inte så stereotypt och tillrättalagt efter den "minsta gemensamma nämnaren" som nu.

Särskådar vi dagsläget så har amatörradion passerat sitt "bäst före-datum", och ger ganska lite i utbyte.
Emissioner och sändningsslag har förlorat sina personligheter, och kontakterna blivit allt mer innehållslösa.
Plastradion har bokstavligen "likriktat" hur stationer låter på banden, och numera har ett inofficiellt kanalraster även uppstått på "likströmsbanden", där man "ligger snett på kanalen" om frekvensen avviker något 10-tal Hz.
Ett språkbruk vilket övertagits från en "onämnbar verksamhet strax söder om 28 MHz".

När klassindelningen av certifikaten upphörde för snart 20 år sedan, kom den slutliga dödsstöten mot kvalitetstänkandet hos amatörradion. Den sista bastionen för att upprätthålla kvaliteten, det mot slutet alltmer symboliska, telegrafiprovet försvann, och kvantitet blev det allt överskuggande målet. Dock måste man på något sätt ha missbedömt rekryteringspotentialen, eftersom nyrekryteringen i stället sjunkit när kravsänkningarna slagit igenom under mer modern tid. En ganska paradoxal situation har därmed uppstått; kravsänkningarna har lett till en kvalitetsförsämring, men på samma gång en minskning av numerären. Förespråkarna för kravsänkningarna hade däremot hävdat att de skulle leda till både en ökning av numerären och en kvalitetshöjning.

Sammanfattar man dagens situation så går det att finna att antalet radioamatörer är en 10-potens större än på 50-talet, den "icke-tillrättalagda" aktiviteten är dock nere på 50-talets nivå och nyrekryteringen ligger grovt räknat på 1/5 av 50-talets nivå, och 1/10 av det sena 70-talets toppnivåer. Samtidigt så utväxlas grovt räknat 90 % av "trafiken" av mindre än 10 % av populationen med användning av c:a 5 % av det tillgängliga HF-spektrum, och med en ännu mindre fraktion av tillgängligt spektrum över 30 MHz.

Myndigheterna kan knappast vara omedvetna om detta, och det förvånar mig en del att inga organiserade attacker mot amatörradioprivilegierna kommit ännu. Kanske inväntar man det kommande storkriget för att därefter bestämma vad som ska göras med så här pass olönsamma och improduktiva spektrumanvändare.

965b753f-a4a4-42c4-8758-da0e078219a3.jpg

"Blir du lönsam, lille vän?" Målning från 1972 av Peter Tillberg

Utgången av WW2 innebar de-facto räddningen för den internationella amatörradion, så WW2,5 kanske innebär "slutet" i mer än ett avseende.
 
Last edited:
Man kan väl tänka sig att det stora svarta hålet "mobilt bredband" kommer att sluka allt mer radiospektrum på högre frekvenser. För något år sedan var det sug efter 2m till någon flygradioverksamhet som låg och lurade, det hotet kanske finns kvar.
Kortvåg verkar det inte vara något större sug efter. Där är väl det största hotet att frekvensområdet är nerlusat med störningar och eftersom knappt någon annan använder KV så ska man nog inte tro att det kommer att göras krafttag för att rensa upp från störningar. I synnerhet inte som det kommer att hamna på kollisionskurs med grön elproduktion, elvägar och allmän teknikutveckling som alltid bygger på digitalteknik och switchad kraftelektronik - allt under stark prispress.

Det är väl också allt svårare att motivera varför man ska hålla på med amatörradio. De flesta tänker nog att man ska hålla kontakt med andra och då finns ju epost, forum på nätet, Skype, mobiltelefonen mm. På den gamla goda tiden fanns ju inget sådant och alternativet var radio och då fanns också massor med samtalsämnen när man skulle få sina saker att fungera. Radioteknik var också en säker möjlighet till jobb. Fast det händer ibland nu också, jag såg att Saab i Östersund söker EMC-folk och där nämndes amatörradio med som meritmöjlighet. EMC är ju en avart av radio kan man säga så det är inte så konstigt. Jag tror det är döfött att försöka marknadsföra amatörradio som ett sätt för gratiskommunikation med andra människor, det uppfylls nu så mycket bättre på andra sätt. En del tycks tro att digitalt är ett säkert sätt att locka ungdomar till hobbyn. Jag tänker att de flesta digitala moder är ett säkert sätt att ta död på eventuellt intresse. Typ meningslöst utväxlande av makron med text.
 
Utgången av WW2 innebar de-facto räddningen för den internationella amatörradion, så WW2,5 kanske innebär "slutet" i mer än ett avseende.

Mycket troligt men fram till vi ser utfallet av WW2,5 så kan vi väl ta till vara alla de möjligheter vi har att mixtra och köra radio precis som det passar och behagar. Gårdagens Aurora-öppning på 144 MHz gav mig ett 30-tal telegrafiförbindelser med GM i väst och några ryssar i öst, ett tiotal SM och LA och söderut så långt ner som till PA0 och OK. Ingen av stationerna hade ton på sin telegrafi - endast det vackra väsandet som är typiskt för Aurora-reflektion. SK4MPI var stundtals över S9 via Aurora. SM4IVE peakade en stund S9+10 dB liksom några SM0.

Prognosen för idag visar f n på 50% chans just nu och långsamt ökande. Kanske läge för ännu en kväll i Aurorans tecken.
 
Dåtidens radioamatörer hade lärt sig att lyssna, eftersom det var det enda sättet att få något vettigt ut ur en
medioker mottagare på de starkt trafikerade amatörbanden. Även när materielstandarden förbättrats med en mottagare värd namnet hade man stor nytta av att kunna lyssna.
Till detta kom att de flesta blivande radioamatörer hade bakgrund från "kortvågslyssning".
Jo, dåtidens dx-lyssnare. DÄR fanns tålamod. Att sitta i timmar för att uppfatta en svag radiostation i t.ex. Bolivia (Sydamerika var mest intressant i mitt gäng). Gång efter gång fadade den ner i bruset då stationsutropen kom, och de kom inte ofta. Frekvensvisningen på radion var närmast att betrakta som en grov uppskattning men WRTH lovade att det borde finnas en raritet på frekvensen, ofta under/intill någon annan ointressant station. När/om stationssignalen bekräftade släppte koncentrationen med ett jubel. Återstod bara veckor och månader för att förhoppningsvis få ett QSL-kort som kvitto på lyssnarrapporten.
En del av oss sysslade också med 27 Mhz, en del fortsatte och blev radioamatörer. Men lyssnandet var A och O. Att börja som DX-lyssnare prioriterade RX, inte TX...
 
...och det är en av de faktorer som gjort stickproppsamatörerna så handfallna till skillnad från dem som växt in i amatörradiohobbyn.
 
Back
Top