Stege - Twin Koax - jmf

Sparky

Sparky

Well-Known Member
Jag har nu sedan en månad praktiskt jämfört öppen stege 550 ohm med twin koax 150 ohm.
Kört alla band 160-10 m och i stort sett alla kontinenter. Varierande konditioner, väderlek (snö, regn hagel, solsken, med & utan vind) och tid på dygnet.
100 W till Inv V 2x30 m med bägge matningssätten, tiltad 45 gr N-S, Apex ca 100 gr 20 m upp.

Resultat:
1. QSO'n: Ingen som helst skillnad i möjligheter att få kontakt.

2. Väder & vind påverkar stegen (SWR varierar). Twin Koax påverkas inte.

3. Nederänden av stegen (vid avstämningsenheten, balun in symmetri ut)
blir av någon anledning lättare uppladdad av statisk el. Kan ha att göra med att den är högohmigare ? Men & andra sidan, antennen är densamma. Kan stegen i sig laddas upp oavsett antenn ?
(Som spridare i stegen, ca 25 m 1,5 kv Cu, används "blompinnarna" från Tore SM7CBS, TNX Tore !).

Verkningsgrad och förluster därhän, det har vi debatterat i annan tråd, vilka slutsatser ska vi dra av detta enkla praktikfall ?

Har någon annan samma erfarenheter ? Synpunkter & förslag !

Sparky
 
Kul prov Sparky!
Menar du med 45 grader vinkeln från lodlinjen till vardera antennbenet?
Dvs 90 grader mellan benen?
Man säger ju att en inverterad V skall vara mer än 100 grader. Men det är ju inte alltid förhållandena tillåter detta.

Är din twin coax en koaialkabel med två innerledare?
Eller är det två parallella koaxkablar?

Förr var det vanligt att man använde en fältstyrkemätare, sådana beskrevs flitigt i äldre litteratur. Och då är vi nog senast i mitten av 60 talet.

Kanske innan SWR mätare blev populära. Och såldes färdigbyggda.
Den SWR-bro jag köpte av Clas Olsson på 60 talet hade en liten antenn så man kunde använda den som fältstyrkemåler. Men det gjorde jag aldrig för propagandan sade att man skulle mäta SWR, och oerfaren som man var så blev det så.

Fälstyrkemätare användes bla, för att stämma av antennen, eller antennanlägget till högsta fältstyrka i omgivningen, och för mobilantennen, man placeerade denna en bit från bilen och mekade med mobilantennen.

Min fråga till forument är om en fältstyrkemåler kan vara något idag?
Placerad kanske 100 meter från dipolen och man stämmer av genom att att se på den med kikare, eller via väl avkopplad ledning.

Då kunde man på en gång se skillanderna mellan Sparkys matningsmetoder.

eller?

de
Roy
 
Jag använder alltid fältstyrkemeter vid avstämning, det ger även en ganska god indikering på HF-nivån i radiorummet. Efter ett tag har man lärt sig ungefär hur stort utslag som det brukar vara när allt är "bra". Blir det något antennfel så är min erfarenhet att det syns bättre på fältstyrkemetern än på många andra instrument.

Johnny -UCZ som är en ständig inspirationskälla, har monterat en PIC-baserad fältstyrkemeter med sleep-funktion som funkar alldeles utmärkt att leka med och upptäcka ständigt nya användningsområden. Annars använder jag den enkla varianten med germaniumdiod kondensator och en potentiometer för känslighetsjustering.
I årets sommarläger i KRAS planerar vi att ha montering av fältstyrkemeter som byggprojekt, tre komponenter skall vi nog klara av att montera oavsett hur mycket lödvatten som används i solen.

Sedan är tanken att jämföra utslaget på våra egenbyggda SVF-mätare med den egenbyggda fältstyrkemätarens utslag när vi stämmer av den egenbyggda S-matchen som är anslutna till den egenbyggda dipolen med stegmatning. Kanske allt drivs av den egenbyggda sändaren. Men vi kommer att visa att det funkar även på plastradio och G5RV. :rolleyes:

Som vidareutveckling är att fixa så Johnnys PIC-baserade fältstyrkemeter har en logaritmisk skala, då slipper man att justera känsligheten när visaren går till fullt utslag. Därmed är det alltid lätt att stämma av till max. Vi har även funderat på att köra instrumentutslaget trådlöst, kanske någon orkar göra en app till smartfånen... :cool:
 
SM4FPD

Antennfrågan:
Vinkeln mln benen är ca 100 gr. "V:et" lutar 45 gr mot horisonten.

Twin:
Två parallella 75 ohms (1 innerledare i varje alltså).

Fältstyrkemätning:
Anser jag onödigt / överambitiöst i det här fallet.
Är dock superbt för utvärdering och jmf mln olika antenner och antennkonfigurationer. Men här är det samma antenn hela tiden. Oavsett matningssätt, är det bara att mäta antennströmmen. I varje givet matningsfall är det max antennström som gäller. När man nått max antennström och samtidigt min förluster i avstämningsenheten, kan man inte göra mer.
Här finns det fallgropar. Att förlita sig på SWR är förkastligt, om man inte är väl förtrogen med sin avstämningsenhet. Att jag refererade till varierande SWR beroende på väderlek, var bara för att det var ett enkelt sätt att se om & hur stegens avstämning påverkades. Rent praktiskt var variationerna inte av den magnituden att efterjustering av avstämningen var nödvändig (men ganska nära vid häftigt snöblandat regn).
Dessutom skulle en fältstyrkemätning i det här fallet bara vara ett sätt att indirekt mäta förlusterna i matningen och det kan man ju göra på enklare sätt !

Summa summarum:
Använd avstämningsenheten på rätt sätt och håll koll på antennströmmen. Det är allt som behövs !
För nybörjaren kanske en förklaring är på plats. Flera inställningar på antennavstämmaren kan mycket väl ge SWR = 1. Använd då den inställning som ger högst antennström. Då är verkningsgraden i överföringen maximal med givna förutsättningar.
På ett vis var det enklare förr, på rörtiden och PI-filter :)
Vaddå SWR ?? Tune-Load. Dip i anodström...
Med koax & SWR infördes problem, som vi inte visste att vi behövde... :D

Sparky
 
Sparky skrev; "3. Nederänden av stegen (vid avstämningsenheten, balun in symmetri ut) blir av någon anledning lättare uppladdad av statisk el. Kan ha att göra med att den är högohmigare ? Men & andra sidan, antennen är densamma. Kan stegen i sig laddas upp oavsett antenn ?
----------

Alla trådar, ledningar och metallstrukturer som är väl isolerade från jord kan bli uppladdade av statisk elektricitet och behåller sin laddning tills de laddas ur, t ex genom jordning direkt eller via ett urladdningsmotstånd.

Öppen stege förläggs i regel väl isolerad och på betryggande avstånd från omgivande objekt medan koaxialkabel oftare klamras fast i masten, tillåts ligga direkt på marken eller spikas längs fasaden. Så ser det ut här hos mig i alla fall. Eftersom koaxialkabelns skyddsmantel av plast kan liknas med ett högohmigt motstånd så lär ev statisk elektricitet laddas ur efter ett tag precis som en kondensator med ett icke förlustfritt dielektrikum tappar sin spänning genom självurladdning.

Men statisk elektricitet är ju lätt av bli av med genom att antingen galvaniskt jorda lämplig punkt i matchboxen eller genom att införa ett högohmigt motstånd i häradet 1-10 M eller så mellan anslutningsklämmorna och jord.

Ang din punkt 1 så torde du kunna komma till exakt samma slutsats om du varierat din sändaruteffekt mellan två fasta effektlägen t ex 25 och 100 Watt varannan vecka. Det är inte troligt att 6 dB effektskillnad skulle märkas i praktiken om du inte enbart sysslar med svagsignalkommunikation där huvuddelen av signalerna ligger nära brusnivån. Då behövs varje dB. Men för trivsel-QSO finns i regel goda marginaler och det är därför att även antenner med mycket låg verkningsgrad fungerar utmärkt i praktiken.

Den stora skillnaden mellan "bra och dåligt" ligger säkerligen i om antennen sitter högt och fritt eller lågt och väl inbäddad i grönska liksom dag för dag variationerna i vågutbredningen som normalt ligger i häradet 10....20 dB har stor påverkan. Vi har väl alla upplevt hur bra en ny antenn gått för att sedan bli varse om att just den dagen antennen kom på plats så var det superkonditioner. Dagen efter var antennen helkass. :rolleyes:

/Bengt
 
Hejsan alla!
Kul att "blompinnarna" funkar Sparky!
Dina iakttagelser är intressanta och tämligen ofta får vi ju obegripliga resultat, både positiva och negativa. Det har jag varit med om...och det sker fortfarande.

Sen är det ju så att man kan förlora rätt mycket effekt i mataren utan att märka nåt. Särskilt då man har höga signalstyrkor.
Jag vill minnas att om man förlorar halva effekten i mataren så betyder det bara en S-enhet hos motstationen. Så att förlora några tiotal watt vid höga signalstyrkor märks knappt. Min erfarenhet är att vid svaga signaler kan det däremot göra skillnad.

Men allt detta vet Du ju. Du har ju dessutom jämfört de olika matningssystemen...fast jag antar inte samtidigt? Dvs att Du haft båda matningsystemen uppe samtidigt och switchat mellan dem och gjort jämförelser?
Eftersom vi här talar om mataren vore väl det enda logiska att vi man spänner upp ett antal meter av twinkoax parallellt med vanlig stege i en mätbänk och gör konkreta mätningar med olika laster och frekvenser. Man kunde ha en 3:e med också..koax!

Man kan ju använda samma uppställning som vi på KRAS nu gjort på senaste tiden då vi mätt förluster i s-matcharna m fl. Först kalibrerar man och tar reda på vad som försvinner i matcharna och sedan fokuserar man förlustmätningarna på de olika matningsalternativen..

Jo, jag minns hur knöligt det var att "tuna" på rörtiden. Den tiden hade vi bandomkopplare och 2 vridkondingar att ställa i rätt läge. Innan jag lärt mig hur jag skulle gå till väga så gick det en hel del slutrör.
Jag minns särskilt Swan 350 med TV-rör i slutsteget..där var det inte många sekunders marginal innan röret dog!
Men i dag då radion får vara i fred och man använder en L-match (eller C-match) av någon typ dit S-matchen hör liksom den dubbla L-matchen som jag nu använt i flera år så går det inte att göra fel/hitta fel läge. Det finnas bara ett läge på kondensatorn och ett läge på spoluttaget som ger minimal SWR...eller max antennström om Du så vill. Man behöver faktiskt inte hålla koll på antennströmmen därför att den är maximal då SWR är minimal då man hittat den enda läget som ger just det. Hur skulle det annars kunna bli fel då man har bara 2 kontroller (spole och en konding) att arbeta med? Det är därför alla varianter av L-matcher är så lättarbetade.
Eller har jag missat nåt?
Hälsningar
Tore
 
Just hemkommen från ett trevlig arrangemang i Ume. Kul med ett eye-ball med flera skribenter här på Forumet. Många frågetecken rätades ut till utropstecken. Inget blodvite, såvitt känt :)

Har som hastigast läst igenom något av det jag själv är inblandad i.
Viss reservation för missuppfattningar p g a utmattning.....
Men så här tycker jag just nu:

EQL:
Citat:
"Alla trådar...... anslutningsklämma och jord"
Helt överens !

Ang min punkt 1, som du anknyter till i 5:e & 6:e stycket:
Jomenvisst !
Nu närmar vi oss pudelns kärna, i vad jag delvis försökt få fram i mina inlägg angående Twin Koax. (Vi har lämnat det fysikaliska nu, det är utrett i annan tråd).
De skillnader i förluster som en skärmad stege genererar gentemot en öppen stege, tycker jag uppvägs mer än väl av bekvämligheten att slippa bekymra sig om förläggningen av matarledningen.

CBS:
Citat:
"Sen är det ju så....."
Min kommentar blir den samma som till EQL.

".... fast jag antar inte samtidigt?"
Nej ! Det tänkte jag påpeka i trådöppningen, men utelämnade det tyvärr. Misstänkte att det skulle öppna en bakdörr för ifrågasättande. Men ok.
Jag har alltså inte (av monumentala praktiska svårigheter och begränsade resurser) inte skiftat momentant mellan de olika matningssätten.
Däremot har jag gjort mig omaket, att efter kontroll av att konditionerna varit likvärdiga mellan två testtillfällen (subjektiv bedömning , bäst att tillägga. Annars blir det ytterligare en subtråd...), kört med resp matningssätt 1-3 dgr och därvid försökt bilda mig en uppfattning.

"..... så betyder det bara en S-enhet hos motstationen".
Återigen, samma svar som till EQL !

Ditt förslag om mätningar låter utmärkt !

Allmänt:

Jag föreslår några kryssrutor för alternativa svar. Något av dem får avgöra vad vi vill ha för system. Fritt fram att ta ställning.

1:
Vi förlorar några dB i den öppna stegen pga av att vi minskar effekten. Troligtvis betydelselöst för praktiskt bruk. Tyvärr begränsar vi möjligheten att installera feedern på önskat sätt, men det är inte relevant.
2:
Vi förlorar några dB pga av förluster i den skärmade stegen. Helt förkastligt. Full frihet att installera feedern bortser vi ifrån. Det är inte relevant.

Hoppas ironin syns mellan raderna :rolleyes:

Rör & PI-filter:

6LQ6 i Swan 260 lyckades jag aldrig köra sönder. Men jag är ju helkass på trissor å andra sidan....

Bandomkopplaren är idag ersatt av krokodilklämmor. Smaksak att anse detta som en förbättring.

Delvis håller jag med om resonemanget om L-filter, enkelt eller dubbelt.
L-matchen är inte idiotsäker, men är bättre än en T-kopplad. Den senare kan vara riktigt lömsk. Teorien om varför det är så, överlåter jag åt självstudier. Lämplig litteratur: "Transmission Lines" av W2DU, W. Maxwell.

Det är faktiskt svårare att få till en dålig verkningsgrad på en L- eller linkkopplad enhet. Men det är direkt fel att påstå att det bara skulle finnas en (1) kombination av C & L som ger SWR = 1 samtidigt som man har max antennström.
5 W värmeförluster i spolen, av tillförda 100 W, blir svårt att upptäcka genom att mäta antennströmmen i en 600 ohm stege. Handpåläggning däremot avslöjar obarmhärtigt att något är fel....

En samvetsfråga: Kan vi acceptera en eller annan dB förlust för att kunna lägga feedern i stuprännan och genom någon ventilationstrumma in till shacket, eller ska vi borra hål i väggen och bulta fast stand-off's på fasaden och kapa några grenar på vägen upp till antennen ?

En reflektion: (mänsklig, ej = SWR)
Några dB hit eller dit saknar betydelse, så långt verkar alla vara överens. Bara de inte beror på matningssättet. Då är det kört.... :D

BCNU / Sparky
 
Tack själv Conny ATP, det var kul att träffas öga mot öga i Umeå och jag önskar att fler av forumamatörerna någon gång i livet får chansen att slita sig loss från datorn en (1) dag eller två (2) - ty det var ju så vi träffades förr i tiden - då när allt var bättre.

En sak som måste poängteras och som på sätt och vis hör till sakfrågan vi diskuterar, är att s k lågförlustiga öppna stegar kan ha betydligt högre förluster än ordinära s k högförlustiga koaxialkablar (t ex RG58) har i verkligheten. Jag har berört detta en gång tidigare men det verkade vara så känsligt ämne bland stege-förespråkarna att det blev helt tyst. No comments alls faktiskt.

Jag bygger påståendet på ett antal experimentella, delvis kreativa försök, som gjordes i trädgården 2002 och 2005 där bl a några längder öppen stege hängdes upp en bit över marken. Experimentet gick ut på att överföra effekt från den ena änden till den andra och att känna lite på hur spridarnas materialval, fuktighet och hur trådarna var förankrade i spridarna inverkade på impedans och dämpning.

Sammanfattningsvis kan sägas att några av de lösningarna som provades var rena rama katastrofen och några av dessa används med stor sannolikhet av förväntansfulla operatörer som är övertygade om att de har tillverkat en lågförlustig öppen stege med 0 dB förlust.

Uppmätta dämpningtsal hamnade i häradet 2...5 dB istället för de teoretiska 0,1...02 dB. En viss skillnad.

I praktiken är det hart när omöjligt att märka "små" skillnader i häradet några dB kanske upp till så många som 10 dB om det inte görs jämförande A/B-mätningar i "realtid" eller motsvarande mätningar under kontrollerade former.

Man skulle nog nästan våga drista sig till att påstå att den operatör som inte känner till att spridarnas materialval m m kan inverka på resultatet kan få minst lika bra resultat (eller bättre) med en Twin-coax alternativt vanlig enkel-koax.

Något att fundera över, kanske i en ny tråd?

/Bengt
 
Last edited:
Hejsan Sparky och alla andra!
Du säger att det är direkt fel påstå att det är bara ett läge mellan C och L som ger högsta ström och lägsta swr i en L-match. Ja, kanske jag tänker fel...
Låt mig formulera mig så här:
För en L-match (en konding och en spole) gäller det ju att möta impedansen den ser i matarens nedre ända. Man justerar L och C tills resonans uppstår och därmed är de reaktiva delarna eliminerade. Lasten är nu resistiv och förlusterna i den delen är reducerade så långt som möjligt. Dvs överföringen är optimerad.
I samma svep ställs ju också hf-transformeringen in så att den svarar mor sändarens 50 ohm. Då swr är noll finns inga reflektioner tillbaka till sändaren dvs överföringen är optimerad på ingången också.
Vid vilket annat lägeskombination på L och C skulle energiöverföringen från sändaren till matarens nedre ände kunna bli effektivare?
Var har jag tänkt fel?
Tore
 
Last edited:
SM7CBS said:
... Jag minns särskilt Swan 350 med TV-rör i slutsteget...
Click to expand...
Vem gör inte det! Men jag hade nog tur och pajade inga slutrör i den Swan 350 som fanns på VRK.
Att jag sedan ofta körde fullt skaft på CW med B-cert är en annan historia ... ;)

/ Göstha
 
CBS:

Var har jag tänkt fel?

Nej då Tore. Du har inte tänkt fel !
Poängen är att du kan påverka Q-värdet genom att använda ett bra förhållande mln L & C. Därmed inte sagt att flera olika kombinationer resulterar i olika antennström !
I gamla tiders parallellresonanskrets på sändarens utgång eftersträvades ett högt Q-värde för att hålla nere övertoner.
I en antennavstämmare vill man ha lågt Q-värde för att få den bredbandigare. Gäller även själva antennen.
I en T-kopplat av typ C-L-C ska man ha låg L och största möjliga C för god verkningsgrad. Detta är viktigt eftersom det är fullt möjligt att få SWR = 1 trots att antennströmmen går mot noll ! Jag har hört talas om spolar som blivit så varma att lödningarna har släppt och plaststommen smält !
Ditt L-filter är betydligt bättre, men som sagt, det finns mer än en kombination av L & C som "gör jobbet".
 
Sparky said:
Ditt L-filter är betydligt bättre, men som sagt, det finns mer än en kombination av L & C som "gör jobbet".
Click to expand...

Ska vi vara strikta så finns det bara en kombination av L och C i ett L-nät
för impedansanpassning som ger lägsta SWR.

Detta kommer ur en fundamental egenskap hos impedansnät som bara innehåller två komponenter, nämligen att transformationsförhållandet är låst till att vara = Q^2+1. Q bestäms entydigt av förhållandet mellan reaktans och resistans i antingen ingångs- eller utgångssidan.

Enklast kan man se detta i Smith-diagrammet, där en resistans på ena sidan nätet seriekopplas med en reaktans så att det uppstår en komplex impedans.
Man följer då en konstant resistanscirkel. Denna motsvaras också av en
konstant konduktanscirkel, och när man når en punkt på denna som ger den
önskade resistanskomponenten på den andra sidan, kopplar man en reaktans av motsatt tecken parallellt så att den resulterande impedansen blir rent reell.

Det finns bara en kombination av reaktanser, L och C, vilken ger den önskade transformationen i ett L-nät från den ena reella impedansen till den andra.
När det villkoret är uppfyllt kommer antennströmmen att vara maximal, samtidigt som SWR är som lägst.

Ett annat läge uppstår när man har fler frihetsgrader som i t.ex. Pi-nätet. Där kan man välja Q mer oberoende av transformationen. Dock kan inte Q i ett godtyckligt transformationsnät understiga roten
(transformationsförhållandet-1)

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
AOM

Kanske lite Off-Topic i den här tråden, men ok med en liten utvikning.
Ämnet är intressant och borde kanske ha en egen tråd.

Javisst är det så som du säger. I varje given situation finns alltid ett optimalt förhållande mellan L & C. Men detta ändras ju för varje enskilt driftsfall.
Ändras impedansen i feedern-änden (t.ex. vid frekvensändring), så gäller annat förhållande mellan L & C för det nya driftsfallet.
Jag borde kanske ha uttryckt mig bättre, när jag sa att det finns flera kombinationer för maximal verkninsgrad.

En föjldfråga dök upp: Är Q-värdet opåverkat i en L-krets för olika driftsfall ?
Känns inte riktigt bra. Hur gör man då för att påverka det (för bredbandighetens skull t.ex.).

Jag har haft några L-filter (både enkla och dubbla "back-to-back") och konstaterat att man kan ansluta feedern på olika varvtal och justera C till att få ned SWR till 1 med olika kombinationer.
Borde inte detta påverka Q-värdet ? Min erfarenhet är att det blir bredbandigare ju större L man kan använda och fortfarande justera C till SWR=1. (Raka motsatsen till T-koppling C-L-C alltså).

Sparky
 
I mitt fall får jag, som jag tidigare sagt, alltid bara ett läge för bästa kombination mellan L och C i ett L-filter. Alldeles oavsett eventuella förändringar i Q.
Så har det varit under alla år jag använt s-matchar och dubbla L-matchar.
Det är alltså tvärtemot dina erfarenheter,Conny.

Däremot, med T- och/eller collinsfilter, kan jag hitta många kombinationer mellen L och C och ändå få swr = 0.
Fast även här finns egentligen bara ett optimalt läge mellan C-L-C eller L-C-L för i övriga lägen genereras värme/förluster trots swr = 0.
Här är man alltså tvungen att ha någon form av outputindikator också för att hitta det optimala läget!
Med S-matchen och dubbla L-matchen behöver man bara stämma av mot min. swr!
För att nå det läget kan man ibland behöva flytta krokodilklämman ett halv- och/eller kvartsvarv på spolen i noggrannhet. Fast då har ju "swr-nörden" tagit över. I praktiken behöver man knappast vara så noga!

Jag ber om ursäkt, Conny! Nu är vi en bit från rubriken men det kanske slutar med nåt bra ändå!
Tore
 
Testbänk - i praktiken

Alla teorier och "bänkar" mynnar ut i mer eller mindre avancerade uppsättningar med tillhörande formler.
Här ett förslag som bara innefattar vad alla utövare redan har tillgång till.

Vad jag använde under 6 timmar idag:

Testbänk:
TRCVR 100 W 50 ohm obalans - Strömbalun/Choke - Tuner/C-L-C - ca 25 m 150 ohm Twin Koax - 2x30 m fosforbrons.

Resultat: (ett par exempel bara, flera körda än så, men i "ropet" just nu).
24 MHz: 7o6T, JD1BMH
18 MHz: 8J1ITU, 7o6T, JA7BXS

Bra konds under dessa 6 timmar. Kanske lyckats lika bra med en anpassad 1/4 lambda GP. Inte vågat räkna på/med formler, var rädd för att utgifterna skulle överskrida intäkterna... :)

För att återgå till tråden så har jag i brist på efterlysta synpunkter sagt vad jag vill ha för svar..... :D

Fredagsmys de Sparky
 
Sparky said:
En föjldfråga dök upp: Är Q-värdet opåverkat i en L-krets för olika driftsfall ?
Känns inte riktigt bra. Hur gör man då för att påverka det (för bredbandighetens skull t.ex.).
Click to expand...

Q-värdet i ett L-nät blir det som erfordras för att åstadkomma transformationen; varken mer eller mindre.

Ifall man vill ha ett givet transformationsförhållande till t.ex. 50 ohm designimpedans får man acceptera det Q som kretsen ger.

Detta värde kommer att variera med frekvensen när belopp och fasvinkel hos impedansen som ska anpassas också varierar.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
AOM

Ja, jag har förstått det efter att studerat Maxwell.
Tyvärr är Q låst beroende på impedanseran på ut- resp ingång av L-filtret.
Det hade undgått mig tills nu.
Ingen möjlighet att påverka alltså i ett 2-komponents filter.
Sorry att jag missat detta.
Då får man se upp med vilka impedanser som ska anpassas, om Q-värdet är av betydelse. Det anser jag att det är. Med tanke på cirkulerande strömmar och bredbandighet.
Min erfrarenhet av att det fanns flera möjligheter att åstadkiomma SWR=1 och samtidigt ha max antennström i ett L-filter har väl med ofullkomligheter i mätutrustning att göra :)

Då återgår jag till beprövade PI eller Collins... Där kan man påverka. Om jag nu får behov.... Eller varför inte en beprövat linkkopplad parallellkrets....
I dagsläget duger mitt C-L-C, även om även där finns bättre i form av L-C-L.

Tack för respons !

Sparky
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top