Stege vs koax

SE5X

Well-Known Member
Jag har gått och funderat på det här med stegar och koaxialkabel. Men hur är det egentligen?

Är det någon skillnad på en standarddipol som har 20 meters matning med en stege på t.ex. 450 Ohm resp. koaxialkabel (RG58 RG213)?

Nicke Nyfiken
 
Det framgår inte riktigt vad du menar med "standarddipol".

Om man tolkar detta som en dipolantenn på "rimliga" höjder över marken och
som används på sina lågimpediva resonanspunkter
(1/2, 3/2 osv våglängder) så blir det ett lågt SWR på en koaxialkabel, men ett betydligt högre på stegmataren. Dock är förlusterna inom HF-området så låga att man kan försumma dem både för RG-8 och stegmatning.

Strålningsdiagram och bandbredd hos antennen är i princip opåverkade av vilken matning man använder. När man inte använder en balun vid koaxialmatning riskerar man dock att "mantelströmmar" kommer att påverka strålningsdiagrammet, men detta är knappast märkbart på lägre frekvenser.

Om man gör ett överslag på förlusterna på 3,5 MHz finner man att de för en 20m längd av "stegkabel" som går till en 1/2-vågsdipol ligger runt 0,25 dB. SWR på "stegen" rör sig om 6 - 9:1 Samma längd RG-8 har också 0,25 dB förlust med 1,5:1 SWR som kan anses vara realistiskt.
För samma längd RG-58 blir förlusten c:a 0,5 dB.

Det är alltså ingen större skillnad på låga frekvenser. När man går uppåt i frekvens stiger förlusterna grovt som roten ur frekvensen, så på 28 MHz har förlusterna c:a tredubblats.

Alla dessa förluster är i praktiken försumbara jämfört med de som uppstår i antennens omgivning. En dipol för 3,5 MHz som hänger t.ex. 10 m över normal mark utsätts för markförluster som ligger i häraden 1 - 3 dB jämfört med om det vore "perfekt ledande jord" under den, vilket är något som bara förekommer i skolböcker.

Poängen med att använda "stegmatning" är att tillsatsförlusterna vid höga SWR på matarledningen är så små, och då går det att använda antennen även på band där matningsimpedansen blir hög, förutsatt att "tunern" har låga egenförluster.

När man använder en "tuner" vid stora transformationsförhållanden kommer man att börja märka av kvaliteten i de ingående komponenterna. Det kommer att flyta stora strömmar genom, och
ligga höga spänningar över, komponenterna när transformationsförhållandena ökar.
Påfrestningarna på ferritbaluner är något man också behöver ta med i sammanhanget.

Det går att visa att Q i en anpassningskrets inte kan understiga roten(transformationsförhållandet - 1) så om man transformerar 50 ohm till 5000 ohm så kan Q inte vara lägre än 10. Om då komponenternas eget Q ligger i häraden 200 så har vi förluster på 10 % eller 0,5 dB även i ganska enkla nät.

Det är ganska outrett hur stora förlusterna är i "köpe-tuners", det cirkulerar uppgifter om 1 dB
i mitten av HF-området. En optimerad "link-kopplad tuner" med noga valda induktansvärden och kopplingsgrader har förmodligen de lägsta förlusterna. SM7CBS lösning med balunen innan anpassningsnätet kan också ge låga förluster.

Användaren har i princip att välja på var i systemet han vill ha förlusterna, antingen i en koaxialkabel som matar en en-bandsantenn, eller i en "tuner" som matar en multibandantenn.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Tack Karl-Arne för ett mycket utförligt svar! Det var just det här jag ville veta.

Då har jag en kompletteringsfråga ang. rullspoleavstämmare. Vissa modeller (t.ex. MFJ) har en släpkontakt som jordar (?) oanvända varv på spolen. Vad har den för funktion?

Hej fån
Lennart
 

Attachments

  • MFJ_tuner.jpg
    MFJ_tuner.jpg
    89,2 KB · Views: 109
Det går inte riktigt att se var släpkontakten i denna "tuner" gör kontakt, men allmänt sett så
strävar man efter att kortsluta den outnyttjade delen av en rullspole.

Detta gör man för att eliminera risken för att det uppstår resonans på någon sändningsfrekvens
mellan spolens induktans, egenkapacitanser och strökapacitanser. Skulle detta ske riskerar man
att mycket höga spänningar uppstår som skulle kunna leda till överslag och förstörd isolation mm.

Att kortsluta delar av en spole leder till något ökade förluster, men man föredrar detta
framför risken för destruktiva överslag p.g.a. resonansfenomen.

73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Jag har använt diverse MFJ-tuners under åren och en av modellerna hade en rullspole med släpkontakt, som kortslöt en valfri del av spolen till jord, d v s i praktiken minskade spolens längd.

En senare version av samma MFJ-modell hade istället för den jordande släpkontakten en omkopplare med fasta lägen som gjorde samma sak, d v s kortslöt en del av spolen till jord, alltså = en bandkomkopplare.

Det tycktes mig som om omkopplarversionen fungerade något bättre, eftersom släpkontakten ibland inte gav tillräckligt bra kontakt, varvid SWR:et hickade till.

73,
Rolf
SM5MX
 
Last edited:
Det tycktes mig som om omkopplarversionen fungerade något bättre, eftersom släpkontakten ibland inte gav tillräckligt bra kontakt, varvid SWR:et hickade till.

Jag läste någonstans att man skall undvika att sända just när man ändrar läget på släpkontakten just av den anledningen. Antagligen gäller det ju även omkopplare.
// Åke
 
Åke,

Helt korrekt, det du säger. Jag skulle ha uttryckt mig tydligare: när jag utan att sända flyttat släpkontakten till ett nytt läge och lade ut HF igen, var det ofta sämre kontakt på det nya stället och mätaren fladdrade till. Efter att ha vickat lite på kontakten (utan HF), blev det ofta bättre. Omkopplarversionen, däremot, funkade alltid direkt - alltså inte så svårt att förstå varför MFJ modifierade den här lite smäckiga detaljen!

73,
Rolf
SM5MX
 
Last edited:
Back
Top