Då är det lika illa ställt där Sture!
Janne,
Visst, det är ju helt riktigt för en oprocessad, icke komprimerad signal.
I de flesta, för att inte säga alla, moderna stationer finns möjlighet till kompression av signalen, vilken även - rätt använd - kan vara välgörande för IMD, då medeleffekten höjs samtidigt som topparna begränsas och risken är då inte lika stor att överstyra sitt slutsteg med flattopping som följd och ökat splatter i grannkanalerna.
Föreskriften förändrar ingenting i sig, bara tydliggör, och vi kan fortfarande använda 1000W bärvågseffekt när vi trycker ner nyckeln vid telegrafi!
/Lasse
Saken är uppmärksammad, och ESR avser att skriva följande i sitt remissvar om föreskriften:
"ESR önskar göra PTS uppmärksamt på att begreppet ”topp-till-topp effekt” inte förekommer i den svenskspråkiga tekniska litteraturen. I stället används ”toppenveloppeffekt” sedan åtminstone 1950-talet.
Begreppet har även fått en entydig definition i ITU-RR Artikel 1.157.
För att undvika eventuella framtida tolkningstvister föreslår ESR att definitionen i undantagsföreskrifterna får följande lydelse:
'p.e.p.: peak envelope power, toppenveloppeffekt (med definition enligt Artikel 1.157 i ITU-RR)"´
Sedan har det här med kompression och IMD en inte alldeles enkel relation.
När kompression med hjälp av en reglerslinga som går från utgången till något lågnivåsteg i sändaren används, det som vi lite löst kallar "ALC", så blir tidskonstanterna kritiska. För att hindra överstyrning och flat-topping så måste slingan vara sådan att den har en kort stigtid och en långsam falltid. Dessutom får reglerområdet inte vara för stort.
Då kommer systemet att kunna stabilisera sig i ett stationärtillstånd så att PEP inte överskrids, och genereringen av IM-produkter i grannkanalerna minskas.
Men när systemet används för att öka medeleffekten behövs andra tidskonstanter och ett stort reglerområde vilket istället
ökar IM-produkterna.
Vid olika former av kompression eller klippning har man egentligen bara att välja på var i spektrum som IM-produkterna ska hamna. Detta är fundamentalt, eftersom varje form av kompression innebär att överföringsfunktionen inte längre är en rät linje, vi har alltså infört en olinjäritet med vilje.
När denna olinjäritet efterföljs av ett ytterligare filter så har IM-produkterna tvingats att hålla sig inom sändarens passband, och vi får inombandsdistorsion som örat är ganska okänsligt för, men som påverkar t.ex. modemsignaler på ett mycket negativt sätt. Medan när det inte finns något smalbandigt filter efter så kommer IM-produkterna att finnas även utanför passbandet, dvs i grannkanalerna. Ifall klippning eller kompression sker i slutsteget så är utombandsprodukter oundvikliga.
Vi har då förhållandet att det låter bra när man lyssnar på mittfrekvensen även när det "splattrar" i grannkanalerna. Detta brukar vanligen skyllas på motstationernas mottagare.
Effektförstärkare med extremt höga linjäritetskrav arbetar ofta med någon form av aktiv linjärisering, där en motkopplingsslinga mellan utgång och ingång gör att de krökningar av överföringsfunktionen som finns blir effektivt motverkade.
Rätt använd kan en sådan slinga förbättra grannkanalundertryckningen av t.ex. OFDM-signaler med flera 10-tals dB.
Amatörradiomateriel är tyvärr inte optimerad för grannkanalundertryckning, utan ett okritiskt användande av "ALC-kompression" försämrar den till i bästa fall 40 dB, vilket är ett extremt dåligt värde sett ur den kommersiella världens perspektiv. Där kräver man undertryckningar på 60 dB eller mer. Om vådorna med ALC-kompression har SM5BSZ skrivit åtskilliga kloka saker
SM 5 BSZ - The abominable ALC.
Veterligen är den enda amatörradiosändare som tagit detta på allvar den schweiziska ADAT där man använder en digital motkopplingsslinga baserad på DSP i signalgenereringen. Grannkanalundertryckningen hos ADAT är så stor att den blir svår att mäta med konventionella medel.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
