Tradera: CEMEK SIGNAL GENERATOR PX754 AM/FM NR 1
- Thread starter SA0BUX
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Det är mycket lättare att göra en nättransformator som "tål" högre nätfrekvenser än att göra en som
går längre ner i frekvens. Järnets kvalitet och formen på B-H kurvan avgör förlusterna och det blir ganska liten skillnad mellan
50 Hz och 400 Hz för "små" transformatorer.
Däremot, om man använder transformatorer under sin designfrekvens blir det problem, eftersom man ofta arbetar
nära maximal fluxdensitet, och när man sänker frekvensen går det åt mycket mer järn och/eller fler lindningsvarv.
I "forntiden" fanns det "universella nättransformatorer" vilka var specificerade mellan 25 och 60 Hz, och de var både stora och tunga.
går längre ner i frekvens. Järnets kvalitet och formen på B-H kurvan avgör förlusterna och det blir ganska liten skillnad mellan
50 Hz och 400 Hz för "små" transformatorer.
Däremot, om man använder transformatorer under sin designfrekvens blir det problem, eftersom man ofta arbetar
nära maximal fluxdensitet, och när man sänker frekvensen går det åt mycket mer järn och/eller fler lindningsvarv.
I "forntiden" fanns det "universella nättransformatorer" vilka var specificerade mellan 25 och 60 Hz, och de var både stora och tunga.
Det förefaller inte osannolikt att roterande omformare fanns med i bilden. Nu kan jag inte just det avbildade systemet, men roterande omformare var inte ovanligt i många olika applikationer där man ville ha omvandling mellan DC-DC, AC-DC eller olika frekvenser. Förr, alltså...
SM0AOM
Well-Known Member
Roterande omformare var mycket vanliga som periodomformare.
Det mest kända exemplet är omvandlingen mellan 50 och 16 2/3 Hz,
men 50 till 400 Hz var nog "2-a". Åtskillig surplusradar på 40 och 50-talen drevs med 115 V 400 Hz delta-kopplad trefas.
Äldre kollegor vilka mindes "likströmsbåtepoken" kunde berätta om fartyg som hade 110 V likström, men som
utrustats med en roterande omformare till enfas 50 Hz till huvudsändaren en annan till 65 V 500 Hz för reservsändaren och slutligen en till
trefas 400 Hz för en surplusradar.
Kommer inte ihåg när sådant försvann, men måste ha varit i början av 60-talet.
Även servosystem med syngoner ville ha 400 Hz trefas, så en del tryckloggar och maskininstrument kunde försörjas med sådant.
Det mest kända exemplet är omvandlingen mellan 50 och 16 2/3 Hz,
men 50 till 400 Hz var nog "2-a". Åtskillig surplusradar på 40 och 50-talen drevs med 115 V 400 Hz delta-kopplad trefas.
Äldre kollegor vilka mindes "likströmsbåtepoken" kunde berätta om fartyg som hade 110 V likström, men som
utrustats med en roterande omformare till enfas 50 Hz till huvudsändaren en annan till 65 V 500 Hz för reservsändaren och slutligen en till
trefas 400 Hz för en surplusradar.
Kommer inte ihåg när sådant försvann, men måste ha varit i början av 60-talet.
Även servosystem med syngoner ville ha 400 Hz trefas, så en del tryckloggar och maskininstrument kunde försörjas med sådant.
De "modernaste gamla motorvagnarna" på Roslagsbanan (X9p, från 1962) hade en rejäl roterande omformare för att ta ner 1500 VDC (kontaktledningsspänning) till 125 VDC (manöverström) och till trefas 380 V till motorventilatorerna. Dessa omformare var extremt driftsäkra och stryktåliga, så det förvånar mig inte att de hängde kvar som konstruktionsdetalj. Senare tiders "växelriktare" hade en tendens att bryta ihop vid minsta transient i matningen.
SM0AOM
Well-Known Member
För att konvertera mellan "ful-el" och "fin-el" är roterande omformare mycket bra.
En applikation som jag sett "i modern tid" i samband med en EMC-kontrollplan för ett
fartyg med dieselelektrisk drift var en sådan som försörjde bryggan och all kommunikations och navigationsutrustning
med "fin-el eftersom det övriga ombordnätet påverkades starkt av frekvensomriktare och annat.
Besläktade applikationer var UPS-arnas föregångarna, VSM-aggregaten där en synkronmotor drev en sunkrongenerator via
en axel med ett mycket tungt svänghjul. Man hade en gångreserv på 10-tals sekunder vilket räckte för att starta dieslar ,med tryckluftsstart.
TMC, Caterpillar och ASEA sålde "no-break system" med samma princip, men där satt en hydraulisk koppling mellan
motor/generator och diesel, där man också använde lagrad rörelseenergi att dra runt dieseln.
En applikation som jag sett "i modern tid" i samband med en EMC-kontrollplan för ett
fartyg med dieselelektrisk drift var en sådan som försörjde bryggan och all kommunikations och navigationsutrustning
med "fin-el eftersom det övriga ombordnätet påverkades starkt av frekvensomriktare och annat.
Besläktade applikationer var UPS-arnas föregångarna, VSM-aggregaten där en synkronmotor drev en sunkrongenerator via
en axel med ett mycket tungt svänghjul. Man hade en gångreserv på 10-tals sekunder vilket räckte för att starta dieslar ,med tryckluftsstart.
TMC, Caterpillar och ASEA sålde "no-break system" med samma princip, men där satt en hydraulisk koppling mellan
motor/generator och diesel, där man också använde lagrad rörelseenergi att dra runt dieseln.
Ja den stora fördelen är väl att den galvaniskt skiljer ingående och utgående, massan som roterar utgör sedan en liten kraftreserv om inspänningen dipper en kort stund.
En annan "medeltida" konstruktion som imponerar är magnetstabbar, de kan matas med nästintill fyrkantsvåg och ändå ge sinus ut.. visserligen är väl förlusterna rätt stora, men konstruktionen är ändå rätt häftig, rätt fascinerande för en ung man
En annan "medeltida" konstruktion som imponerar är magnetstabbar, de kan matas med nästintill fyrkantsvåg och ändå ge sinus ut.. visserligen är väl förlusterna rätt stora, men konstruktionen är ändå rätt häftig, rätt fascinerande för en ung man