Trafikmottagare i toppklass

Det har konstaterats många gånger tidigare, men förtjänar att upprepas:

Genom att lära sig telegrafi och bygga sina egna apparater, helst med elektronrör, danas riktiga radioamatörer...
 
Men de dör lik förbannat, precis som de oriktiga.
Kul att du har FJ:s konverter, då jag för drygt 20 år sedan provade den före försäljningen satte jag in spole vid kristallen som hade drivit uppåt i frekvens. Geloson kan du stabilisera genom att ersätta glimmerkondensatorerna med keramiska NP0.

Lennart
 
Nu när vi har fått liv i våra "trafikmottagare" så är det bara trafiken som saknas.
 
Tyvärr så arbetar "ålderspuckeln" åt fel håll.

Antalet riktiga radioamatörer minskar för varje år.

Erinrar mig den prognos som gjordes i Tyskland för snart 15 år sedan,
och som slagit otäckt väl in. Där förutspåddes ett knappt halverat DARC ungefär idag, och att föreningen skulle börja få problem med att betala räkningarna 2027-28.

Gjorde en sammanställning som bygger på en sammanställning som IARU:s revisorer
gjort, och som sedan kompletterats med de data som gått att samla in om medlemsantal i de olika föreningarna.

1648566023892.png

Gemensamt är att föreningarna i "I-världen" krymper.

"Franz Josefs" konverter är modifierad till 14-16 MHz MF, och utgör numera en del av
min "röriserade" 144 MHz-transverter, som i övrigt är inspirerad av SM5MN.
 
Last edited:
Hej jag har oxå ett hembygge i rackformat efter en avliden radioamatör som bodde
I Svedmyra som jag inte vill kasta med en 807 på slutet som inte fungerar Mottagaren står på landet och har fungerat
 
Tittar man på AOM:s lista så blir det snart slut på radioaficionados på jorden. Det finns bara en lösning på det - vi måste bli fler. (Har vi hört det förut?) Säkert har orsakerna både stötts och blötts och analyserats in absurdum. I min ursprungliga radioklubb har medlemsantalet nog minskat med betydligt mer än 25 %.
 
Det egendomliga med budskapet att "vi måste bli fler" är att det har haft rakt motsatt verkan.

Radioamatörerna har varken blivit fler eller yngre trots över 30 år av "ungdomssatsningar" och kravsänkningar.

Orsakerna till detta torde vara att ungdomar av idag är kompakt ointresserade av amatörradio i igenkännliga former, och att försöka rekrytera ointresserade gör inte saken bättre.

Sedan tror jag inte ett ögonblick på att kvantitet ska gå före kvalitet.
Den enda orsaken till att vi har våra nuvarande privilegier är att vi en gång i tiden utgjorde en elit, vilken hade visat sitt värde som operatörer och tekniker under WW2.

Dagens snabbutbildade stickproppsamatörer utgör absolut inte någon elit, och det är man nog ganska medveten om på myndighetshåll.
 
Last edited:
Amatörradio hade sina glansdagar efter WWII då världen återhämtade sig och det fanns ett enormt utbud av radiosurplus. Många nyfikna ungdomar som dessutom var självgående och oförstörda. Framtidstron höll i sig under hela 50- och 60-talen och en bra bit in på 70-talet. Därefter svalnade intresset och det blev allt färre unga som såg amatörradio som något spännande. Rekryteringskampanjerna blev allt mer aggresiva och gav ett visst tillskott i början. När datorn sen kom in i bilden så hamnade radio lite i skymundan och mobiltelefonen något årtionde senare hjälpte säkert också till att sudda ut "mystiken" ytterligare.

I detta nu har i princip alla varelser från två års ålder en egen surfplatta och iFån eller motsvarande. Det finns appar för allt möjligt och avstånden har krympt. Hela världen finns i dessa apparater och vi kan med några klick koppla upp oss och kommunicera obegränsat näst intill utan kostnad med text, bild, video. De mer slöa kan konsumera vad andra laddar upp dygnet runt utan att behöva interaktera. En hel del unga är på väg att ledas in i Metaverse dvs den virtuella världen där de kan umgås med andra avatarer och förvekliga sina drömmar. Nästa generation kommer att födas in i Metaverse och kanske inte ens vill leva i den verkliga världen. Inte säkert att de ens känner till att det finns en "fysisk verklighet" längre.

Sett i ljuset av denna destruktiva utveckling så kan amatörradio faktiskt vara den mest mossiga hobbyn som finns kvar och även om utbudet av att hitta på saker (för oss mossiga) aldrig har varit större så är efterfrågan från yngre generationer i det närmaste noll. Konstgjord andning kanske kan syresätta vissa tomtebloss men när medelåldern redan nu är 65 år så vet i fan om det finns något hopp. Man kan ju alltid hoppas. Visst...

Dock spelar det ju ingen avgörande roll för oss (mossiga) som redan sysslar med amatörradio och fortfarande tycker det är superkul att labba, mixtra, bygga och köra radio etc. De som INTE intresserar sig lär heller INTE lida någon skada och i slutänden är allt självreglerande. Det kommer dock alltid finnas ett litet gäng övervintrande radionördar som håller liv i hobbyn precis som det finns de som med glädje reser runt på medeltidsfestivaler iförda egensydda kläder och lever spartanskt. Dito stenåldersfolk som tillverkar flintyxor så som de gjordes på den gamla goda tiden och finner glädje och nöje i det. Veteranbilar, ångtåg, tändkulemotorer, traktorer osv. Inget som hägrar för dagens ungdomar... Dom var ju inte med på den tiden och all naturlig koppling till en svunnen tid saknas. Kan det inte vara så enkelt säg? :cool:
 
Parallellerna med medeltidsveckor, veteranbilar och ångtåg är helt giltiga, vilket ger personer vilka har svårt att hantera dagens bombardemang av ofta motsägande budskap en chans att leva i det lite mer hanterliga förgångna.

Ska man se realistiskt på det hela så lever amatörradion nästan helt i det förgångna, och håller liv i traditioner som annars skulle vara utdöda som en form av "levande museum".

Under de tre-fyra decennier som förflutit sedan avregleringarna har amatörradion förändrats både till innehåll och form. Kanske den mest avgörande förändringen är att stora ansträngningar gjorts för att de som utövar amatörradio inte längre ska framstå som en elit. Budskapet har hela tiden varit att "det är inte svårt", "man ska inte behöva anstränga sig" mm mm.

Detta står i bjärt kontrast till hur det var fram till 70-talet, där amatörradio i stället framhölls som något som fick utövas efter att verkligen ha ansträngt sig och visat prov på användbara färdigheter för att kunna passera Televerkets nålsöga. Radioamatören tillhörde kort sagt en elit, som hade fått sina privilegier efter att ha visat sig mogna för dem.

Det är sett i detta perspektiv som den ständiga satsningen på att "vi måste bli fler" känns så obegriplig, i synnerhet om man tar med PTS erfarenheter av radioamatörer med i helheten. Det känns ganska svårt att försöka motivera för myndigheten att kraven ska sänkas så att det kommer in större antal av en kategori som sannolikt känns lika inspirerande som en "sten i skon".

När utfallet av nyexaminerade amatörer dessutom är sådant att endast runt 10% visar upp någon form av aktivitet efter att fått certifikatet i handen kan man allvarligt ställa sig frågan om varför man håller på överhuvudtaget. Ingen annanstans i näringslivet skulle man acceptera en "kassationsprocent" av närmare 90.
 
Medeltidsveckan låter som något ganska smalt men tydligen lockar det ca 40 000 personer att komma dit. Medeltid lockar med andra ord mer än amatörradio. Låter onekligen lite kul. Pratade med en på GEAB som hade varit utklädd till dansk och honom hade de kastat ägg på. Det närmaste Atterdag jag kommit är att jag handlat på ICA-butiken en bit från Söderport. Däremot skulle jag aldrig frivilligt sätta min fot i Visby under Stockholmsveckan.

Helt klart är det så att kontakter med omvärlden inte längre är så spännande men man kunde möjligen tycka att det skulle vara lite lockande med "lite sport", dvs att avsiktligt göra det svårt och krångligt, dvs använda amatörradio istället för att maila eller använda Skype. Problemet är väl att man bara når andra radioamatörer vilket kanske är lite väl smalt enligt många. Jag har i alla fall fått höra mängder med historier från förr från oldtimers som berättat hur fantastiskt det var att ha kontakt med någon från ett annat land. Minns själv hur det var när jag var liten och man pratade med släktingar i Canada på telefon, det brusade och ekade mest. Nu är det ingen skillnad alls oberoende vart man ringer. Inte så konstigt om folk blivit lite blasé på kommunikation. Och alla problem med radiostörningar + motstånd mot att få sätta upp antenner gör säkert sitt till också.
 
Medeltid lockar med andra ord mer än amatörradio. Låter onekligen lite kul.

Yepp det är kul, i alla fall för oss som är allmänt nyfikna på det mesta och inte helt insnöade på radio radio och radio. Vi hade Vendelstidsdagarna strax utanför Lund i aug 2018. Kan ha varit ca 100 enheter/tält med deltagare från Sverige Danmark England och Tyskland. Tidstypiska kläder och enkelt boende ca en vecka ute på en betesmark. Gott om besökare och ungarna stormtrivdes.

a1.jpg

Gillar att intervjua folk och ta lite bilder som man sedan kan detaljgranska och filosofera över i lugn och ro. Överlevnadstips om strömmen skulle gå i dessa oroliga tider. Laga mat med enkla medel.

a2.jpg

Hantverk och arbete. Påminner lite om forna dagars field days där radioamatörerna var fokuserade på själva saken.

Nej, inga trafikmottagare syntes till i tälten, inga antenner och ej heller några andra nymodigheter som iFånar och sånt.

Nu tillbaka till trådordningen och ämnet...
 
Ångtåg hänger lite grann på gärsgårn de med. Börjar bli svårt att få tag på vettigt kol, svårt att utbilda personal, svårt att malla in ett långsamt tåg i en tuff tidtabell...

När hörde man talas om en frimärkssamlare senast?
Oavsett om vi hade varit en elit så förändras omvärlden och det finns ingen plats för oss entusiaster :(

Jag är i alla fall glad att åtminstone fått uppleva lite av den gamla tiden med hembyggda riggar på banden, särskilt de från diverse öststater.. De lät intressant, minst sagt! Inget man hör längre på gott o ont... Halvkass fist och ännu kassare ton gav upphov till en del svärande.
Men som sagt tacksam för att få ha varit med en stund i alla fall :)
 
Tyvärr så arbetar "ålderspuckeln" åt fel håll.

Antalet riktiga radioamatörer minskar för varje år.

Erinrar mig den prognos som gjordes i Tyskland för snart 15 år sedan,
och som slagit otäckt väl in. Där förutspåddes ett knappt halverat DARC ungefär idag, och att föreningen skulle börja få problem med att betala räkningarna 2027-28.

Gjorde en sammanställning som bygger på en sammanställning som IARU:s revisorer
gjort, och som sedan kompletterats med de data som gått att samla in om medlemsantal i de olika föreningarna.

View attachment 7921

Gemensamt är att föreningarna i "I-världen" krymper.

"Franz Josefs" konverter är modifierad till 14-16 MHz MF, och utgör numera en del av
min "röriserade" 144 MHz-transverter, som i övrigt är inspirerad av SM5MN.
Verkar som det enda landet där antalet amatörer har ökat är USA, i alla fall om man ser till de senaste 20 åren.
VK7HH har visualiserat data för en del länder i den här Videon
 
USA är ganska unikt bland "I-länderna", men man ska ha i minnet att nära 2/3 av de som examineras är "Technicians" vilka har en synnerligen elementär examination. Detta attraherar folk som inte är ett dugg intresserade av amatörradio i sig, och vilka snabbt lägger undan sin Baofeng i byrålådan för att glömma bort den, om de ens skaffar en radio...

Situationen kan jämföras med den som råder i SM, där kanske 10% är så intresserade att de fortsätter med amatörradio. På den tiden som det krävdes att man ansträngde sig för att få ett
certifikat så sorterade det ut de som inte ville anstränga sig, och de som blev kvar värderade sin signal ganska högt. Under 60-talet uppskattades det att ungefär 2/3 var regelbundet aktiva på banden vilket SSA ansåg var på tok för liten andel.

I och med kravsänkningarna blev det så lätt att bli radioamatör att även sådana som helt saknade intresse kunde klara provet, och då värderas signalen motsvarande mindre.
 
Annons i RT nr 8 1960. Radio AB Ferrofon erbjuder

HQ-145-E högklassig trafikmottagare för 2175 kr. Så det är ca 3 gånger priset för komponenterna till den hembyggda apparaten.

Jag hade en beg HQ-145 ca 1968 och därefter en HQ-180. Fina mottagare för DX-ande tonåringar på den tiden. Minns att de var ett stort steg framåt jämfört med min Trio ER-202 som var den allra första s k trafikmottagaren för mig.

De större och tyngre slagskeppen som RCA AR-88 och Collins URR kändes fjärran för plånboken med veckopengarna.

Bland alla hundratals mottagare som passerat genom åren så undrar jag om inte AR-88 är en av de mest användarvänliga apparaten för allmän MV och KV-lyssning. Flera andra ligger nära när det gäller komfort och ljudkvalitet.

Dags att lyfta fram AR-88 igen. En tung pjäs av järn som kräver starka muskler för att få upp på radiobordet.
 
Kjell Ekholm (SM7TE) Bejoken AB på Limhamn sålde surplus AR-88 i början av 60-talet. Vill minnas han importerade från England. De flesta är väl idag skrotade. Inget man ser på loppisar numera, och 40kg….. mycket radio för pengarna.
 
Det stämmer ang import från England. Min AR-88 kommer ursprungligen från Kjell TE när han höll till i föräldrarnas villa. Han har berättat om svårigheterna att bära ner dessa tunga åbäken för en brant källartrappa i sin lilla hobbyfirma som sedermera kom att bli starten på Bejoken Import AB.

Mottagaren ifråga såldes till en DX-are i Motala och hamnade i slutet av 60-talet hos en annan DX-are i Hörby. Efter en kort periods DX-ande ställdes den på en hylla under en gjutesäck som dammskydd i ett ouppvärmt traktorgarage där den blev kvar till sommaren 2018 då jag fick tillfälle att köpa den för 1 kr. Jag har även den maskinskrivna stencilerade manualen på svenska som medföljde alla apparater som Kjell sålde på den tiden. Ordning och reda.

9.jpg

Något smutsig var den efter alla år i garaget men fungerade märkligt nog perfekt efter spänningstillslag. Rengöring in- och utvändigt, genomtrimning och byte av några kondensatorer som läckte olja. Troligen sån där giftig PCB-olja så försiktighet anbefalles.

3.jpg

Efter ett års spelande började det ryka och lukta brända motstånd. Byte av ytterligare några läckande kondensatorer. Nu går den som den vore ny igen. I alla fall för någon månad sedan. Får väl konka upp den på bordet igen och testa.

7.jpg

Apparaten innehåller inga märkvärdiga komponenter. Lämpliga ersättningsreservdelar kommer att vara tillgängliga minst 50-100 år till. Mekaniken är outslitlig och om man bara rengör och fettar in axlar, kugghjul och växlar vart 20-30:e år så klarar den sig nog 200-300 år till eller mer.

Undrar hur många AR-88 som finns kvar i gömmorna hos folk.
 
AR-88 har ett svårslaget kilopris...

Den AR-88D som jag har kommer från Telegrafverket och har suttit som kontrollmottagare
för flygradiosändarna för kortvågstelegrafi i Spånga rundradiostation under sent 40 och 50-talen.

När man avvecklade den telegrafidrivna flygledningen under 50-talets slut så bjöds materielen ut till försäljning hos personalen, och en av cheferna, civilingenjör Sven Lagerström, köpte AR-88:an för 50 kr.

Den stod under många år på vinden till hans villa i Johanneshov tills han skulle flytta i slutet av 90-talet, och jag köpte den för en symbolisk summa. Med stor försiktighet fraktades den ner för en ganska brant trappa f.v.b. Stureby Radio.

Med i köpet fanns all proveniens; beställningen från Royal Board of Telecommunications och kvittot på 5 st AR-88 hos en brittisk surplushandlare för £ 21 10s/styck, tullhandlingarna, originalmanualen samt kvittot på de 50 kronorna.

Ett stycke radiohistoria.

Dock är den inte lika snygg som Bengts, utan är för rackmontage, lite kantstött och saknar bordslådan. Men funktionen är det inget fel på. Man hör faktiskt en och annan station mellan alla störningar som nutida elektronik ger ifrån sig.
 
AR-88 har ett svårslaget kilopris...

Den AR-88D som jag har kommer från Telegrafverket och har suttit som kontrollmottagare
för flygradiosändarna för kortvågstelegrafi i Spånga rundradiostation under sent 40 och 50-talen.

När man avvecklade den telegrafidrivna flygledningen under 50-talets slut så bjöds materielen ut till försäljning hos personalen, och en av cheferna, civilingenjör Sven Lagerström, köpte AR-88:an för 50 kr.

Den stod under många år på vinden till hans villa i Johanneshov tills han skulle flytta i slutet av 90-talet, och jag köpte den för en symbolisk summa. Med stor försiktighet fraktades den ner för en ganska brant trappa f.v.b. Stureby Radio.

Med i köpet fanns all proveniens; beställningen från Royal Board of Telecommunications och kvittot på 5 st AR-88 hos en brittisk surplushandlare för £ 21 10s/styck, tullhandlingarna, originalmanualen samt kvittot på de 50 kronorna.

Ett stycke radiohistoria.

Dock är den inte lika snygg som Bengts, utan är för rackmontage, lite kantstött och saknar bordslådan. Men funktionen är det inget fel på. Man hör faktiskt en och annan station mellan alla störningar som nutida elektronik ger ifrån sig.
Sidospår: Finns det någonstans i världen det fortfarande används telegrafi inom flyget? NDB är ju en sak, men sett bilder från få år sedan där en del maskiner fortfarande har radiooperatör med tillgång till nyckel... oftast öststater.

Har mycket svårt att tänka mig att någon använder det annat ån i mycket obskyra militära sammanhang, knappt ens det, men huru härmed?
 
I vår del av världen försvann telegrafisterna inom civilflyget under 50-talets första hälft.
Militärflyget höll kvar lite längre, men de flesta flygvapen var utan flygande telegrafister under 60-talet.

En del militärplan och trafikflygplan från östblocket behöll denna besättningsmedlem, men ofta kombinerad med navigatörsfunktionen.

Däremot på land dröjde det längre att avskaffa telegrafisterna.

I glesbefolkade trakter förekom det att flygledningstrafik sändes som radiotelegram mellan centralerna. När jag besökte kollegor på Reykjavik Radio i mitten av 90-talet hade de en fotoutställning om stationens utveckling, och där visades arbetsplatser och personal som höll på med fast telegramtrafik på bilder från 60-talet.

Sovjet använde telegrafinät för flygledningstrafik och väderdistribution långt in på 70-talet.

Den telegrafi som finns kvar i modernt flyg är som nämnts identifiering av NDB, ILS/LOC, VOR och VOR/DME-system. Om moderna piloter "kan" telegrafi är en ganska öppen fråga.

Dagsläget är att man inte får montera en HF-station som är telegrafikapabel i ett trafikflygplan om man ska leva upp till bestämmelserna. En HF-radiostation ska vara specificerad och godkänd enligt ARINC 719-standarden vilken specifikt inte tillåter fler "moder" än USB, AME och "DATA" vilket är USB utan talprocessing. Fler lägen får inte finnas på omkopplaren, och inte heller 100 Hz-steg.

1648741622541.png
Kontrollenhet till en modern ARINC 719 radio

1648741327679.png
Kontrollenhet till en ARINC 559 radio, föregångaren till ARINC 719, med den mode-omkopplare som ofta användes för militärflyg

Det var animerade diskussioner i Airlines Electronics Engineering Committee så sent som på 80-talet ifall man skulle fortsätta att tillåta "DATA" som ett mode-val, och man enades om att tillåta den som en option.

Radioprocedurerna i både militär- och civilflyg fram till början/mitten av 50-talet var klart inspirerade av det motsvarande beprövade systemet inom sjöfarten; med anropsfrekvensen 333 kp/s i stället för 500 kp/s och i övrigt ungefär samma upplägg.

En "modern" flygradiosändare, som t.ex. ART-13, kunde användas lika bra i ett flygplan som på ett fartyg.

1648742705607.png

Det var "bara" att ställa in de band och frekvenser man ville ha i Autotune-mekanismerna.
"Mode-omkopplaren" hade lägen för A1, A2 och A3.
 
Last edited:
Back
Top