Om man tittar lite nog i en sådan encoder, så finner man att den bygger på interferens.
Dvs överkurs......
Dels finns den tunna stålskivan med hål, dels en fast skiva av samma tunna stål, med liknande hål, omkring 15 mm av omkretsen.
Hålen i denna har en lite annan delning än hålen i den stora skivan.
När man så vrider på encodern, så kommer hålen i den fasta och hålen i den rörliga att interferera, och de "blundar" omväxlande för fotokomponeterna.
Skitsmart....
Det har hänt att man får blåsa rent mellan "ögonen" i den här saken.
De äldsta encodarna på IC-211, IC-701 var en mycket större sak, dels kullagrad med svänghjul , dels hålskiva med stor diamer 70 mm, samt optik som var aningen "fasförskjutna".
Dvs mycket påkostad.
Dagens riggar har en encoder som är liten, som en potentiometer, c:a 15 - 20 mm i diameter. Den bygger på maget.
den vridna saken är en skiva 12 - 15 mm som liknar en liten diskett, på den är "inspelat" magnetfält, ett antal per omkretsen.
Magnetfälten läses med två små Hallgivare.
Dessemellan fanns mer mekaniska Encoders, exvis den i IC-R71, IC-751 etc, lite större, fyrkantig ljusgul 50 x50 c:a. den hade ett kretskort med etsade fält i två ringar.
Man vrider en kontakt över fälten, ser ut som en liten pensel av silvertrådar.
Typen är rätt hållbar, kretskortet är hårdgjort på något vis och slits inte. Dock har det hänt att den rörliga silverpenseln skurit och litet ut kortet på vissa ställen utmed banorna. de två ringarna med fält är förskjutna 90 grader och man kan då avkoda riktning av vridningen.
Encodertypen går inte att ta isär, men man kan ta av den gula plastkåpan så ser man mellan den vridna och kortet en spalt på 4 mm. Man kan spreja försiktigt med ex VIDEO-spray och få liv i den . Felet är ofta tt den inte matar vid vissa ställen utmed varvet.
Verktygsmaskiner, svarvar, fräsar, borrmaskiner etc har liknande encoders, för att hålla reda på läget hos matningskruvarna. De är påkostade för att var vattentäta och snurra en miljon ggr mer än VFO på en radio.
Kodaren i IC-706 finns i några varianter, men är oftast den typ med "diskett".
Slitage, jo visst kan en sådan komponent slitas, men jag förundrades en gång av att användren av en IC-751 hade slitit ut hålet i VFO ratten. Fingern hade borrat sig igen ratten. En superaktiv radioamatör eller vassa fingrar? (båda saker)
På handapparaterna finner vi numera ofta en VFO, den känns mer som en omkopplare, samma princip dvs ger två pulståg med vilka man kan avkoda ritning på vridanadet.
Pulserna skapas helt mekaniskt med kontakter i dessa.
Jag minns en Amerikansk radio i tidiga PLL-syntes-digitala tiden.
Den hade en VFO som gick att vrida 90 grader till höger och 90 grader till vänster. Återfjädrande.
Vred man lite åt höger, medurs, så knallade frekvensen upp, vred man mer åt höger snurrade den på fortare.
Samma sak fast tvärs emot vid moturs vridning.
Klumpigt och svårt att få någon känsla i rattandet. Systemet dog fort ut.
Det labbades med att använda en liten likströmsmotor, som då fungerade som en generator om man vred på den.
Polvände vid vridning åt andra hållet. Systemet blev aldrig kommersiellt.
de
Roy SM4FPD