Ett sidoprojekt...
Det var bra att Bjarne tog upp problemet med belastningsberoende utspänning från nätaggregaten till våra rörbyggen så jag fick anledning att ta i tu med min egen nätdel.
Som jag nämnde tidigare så fann jag en liten drossel som suttit i en BC-radio och som jag monterade in i nätdelen. Resultatet blev ganska bra jämfört med utan drossel. Dock krävdes relativt hög ström i bleedermotståndet för att hålla nere spänningen vid obelsastat aggregat. Det gjorde att spänningen sjönk onödigt mycket vid full belastning när sändaren nycklades.
Kikar man i de gamla böckerna från förr så innehöll i princip alla nätdelar väldimensionerade sil- och svängdrosslar och i några fall filter med avstämd drossel innan glättningskondensatorn.
Jag började mäta på ett 30-tal drosslar ur junkboxen men insåg snabbt att lösa trådar på labbordet gjorde jobbet ineffektivt. Dessutom ville jag mäta hur induktansen i drosslarna varierade med strömmen, detta för att finna ut vid vilken ström kärnan mättades m m.
Några olika testuppkopplingar utvärderades som resulterade i ovanstående konstruktion. I all sin enkelhet matas LF-signalen från tongeneratorn in i en lågohmig slinga där mätobjektet (drosseln) parallellkopplas med en känd kondensator. I slingan kan om så önskas en DC-ström matas in från en variabel nätdel. Via den högra transformatorn plockas LF-signalen ut, likriktas och driver ett 50 uA instrument.
Genom att manuellt justera in tongeneratorn för minimum utslag på instrumentet så kan induktansen räknas ut om kondensatorn är känd, vilket den ju är. Det man ser är att när ström matas in i slingan så sjunker induktansen ganska mycket i de små drosslarna som t ex kommer från slaktade BC-mottagaren medan de större drosslarna kräver betydligt högre ström för att "driva iväg".
Snabbt ihopkommen träelektronik med skrot från junkboxen. Det är faktiskt värt ett par timmar att snickra ihop testjiggar som denna. Arbetet går så mycket fortare och det går snabbt att koppla upp en mätning.
Efter att ha lekt en stund med det här så tog jag upp en kurva för den lilla drosseln som jag använder i min nätdel till enrörstransceivern. Det visade sig att brytpunkten inträffar redan vid c:a 7 mA ström.
Med hjälp av testjiggen så provades värdet för en parallellkapacitans ut vid c:a 10 mA belastning som jag dimensionerat bleedermotståndet för. Kurvorna ovan visar tre olika kopplingar.
Den övre kurvan visar ett vanligt C-filter så som väl de flesta av oss brukar bygga när vi inte hittat någon drossel. Problemet här är att utan bleedermotstånd lämnar aggregatet 425 volt i tomgånsspänning vilken sjunker till 276 volt vid 100 mA belastning. Det krävs ett rejält bleedermotstånd för att få någorlunda god reglering vid belastningsändringar.
Kurvan i mitten visar filter med drosselingång. Samma problem med väldigt hög tomgångsspänning. Här kan man låta bleedermotståndet dra 20 mA eller så. Dock på bekostnad av slutspänningen vill full belastning som blir för låg med den transformator jag nu använder. Det är så jag haft nätdelen kopplad tills nu.
Den nedersta kurvan visar avstämd drossel där parallellkondensatorn 0,22 uF gav resonansfrekvensen 100 Hz vid 7-8 mA ström genom drosseln. Om kapacitansvärdet ökas eller minskas så närmar sig den undre kurvan mellankurvan. Med hjälp av testjiggen gick det lätt att optimera kretsen vid önskad ström och som kurvorna visar så fungerade det även i skarpt läge med högspänning och vid olika belastningar. För att slippa den höga tomgångsspänningen så räcker det altså med c:a 7..8 mA genom bleedermotståndet. I mottagning drar enrörstransceivern 42 mA och i sändning c:a 65 mA.
Ja, detta var ett sidoprojekt men ändå lärorikt även om jag nog läst om hur drosslar bör bete sig många gånger förr. Undrar varför avstämda filter inte används nu för tiden. I riktigt gammal litteratur finns dom med... Vad säger ni slutstegsbyggare, är det jättetrafos och >250 W bleedermotstånd som gäller för att få till det?
/Bengt
..