Möjligen en korkad fråga, men finns det nån beskrivning nånstans av en "inverterad inverterad-V" och hur den skulle funka? Jag tänker mig alltså en dipol, med matningspunkten hyfsat lågt (kanske nåbar från marken) och ändarna avsevärt högre upp. Som en stor variant av "kaninöron" man ibland hade till TV'n.
"V-antenn", huru härmed?
- Thread starter SM0UAN
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Den kommer att fungera precis lika bra eller dåligt som en "vanlig inverted-V".
När antennen sitter nära markytan räknat i våglängder har orienteringen liten inverkan,
utan det är vinkeln mellan benen som avgör.
När vinkeln blir mycket mindre än 90-120 grader så sjunker strålningsverkningsgraden snabbt.
När antennen sitter nära markytan räknat i våglängder har orienteringen liten inverkan,
utan det är vinkeln mellan benen som avgör.
När vinkeln blir mycket mindre än 90-120 grader så sjunker strålningsverkningsgraden snabbt.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
En horisontellt upphängd dipol på t ex 10 m höjd har en medelhöjd av 10 m.
Om höjden på matningspunkten bibehålls och dipolbenen vinklas nedåt (en klassisk inverted V) så minskar medelhöjden samtidigt som verkningsgraden sjunker tills i princip all utstålning upphör då antennen övergått till en oavslutad vertikal transmissionsledning. Med minskad medelhöjd ökar loben en aning i högre elevationsvinklar.
Om höjden på matningspunkten bibehålls och dipolbenen vinklas uppåt så ökar medelhöjden samtidigt som verkningsgraden sjunker tills i princip all utstålning upphör då antennen övergått till en oavslutad vertikal transmissionsledning. Med ökad medelhöjd ökar loben en aning i de lägre elevationsvinklarna.
Den klassiska s k inverterade dipolen är en praktisk anordning i de fall det inte finns mer än en hög fästpunkt att tillgå. T ex toppen av en mast och där dipolbenen kan fästas i något lägre punkter men gärna så långt bort som möjligt för att hålla vinkeln flack och få upp så mycket som möjligt av dipolbenen ovanför marken.
En dipol tillverkad av tråd eller spröt av något slag men där matningspunkten av olika skäl inte kan monteras tillräckligt högt över marken kan få en något högre verkningsgrad om spröten vinklas snett uppåt men inte för mycket. Kanske 45 grader uppvinkling kan vara en god kompromiss sen blir det snabbt sämre.
En rak horisontell dipol högt över marken kan ses som den optimala antennen och sen kan den antennen försämras på ett otal olika sätt genom att vika ihop trådarna i vertikalplanet, i horisontalplanet eller i båda planen. På små tomter kan man spänna upp dipolen som ett inverterat U eller horisontellt Z eller inverterat Z osv. Vinklat uppåt eller nedåt. Alla dessa kompromisser blir så klart bättre än ingen antenn alls men tyvärr sämre än en rak dipol på samma medelhöjd.
Man kan laborera med sådant här i t ex EZNEC och se hur loberna påverkas och hur antennvinsten och även antennens impedans kraftigt varierar när geometrin ändras. Mycket lärorikt och när man provat alla tänkbara kombinationer finner man att den raka dipolen högt över marken vinner över allt annat.
Om höjden på matningspunkten bibehålls och dipolbenen vinklas nedåt (en klassisk inverted V) så minskar medelhöjden samtidigt som verkningsgraden sjunker tills i princip all utstålning upphör då antennen övergått till en oavslutad vertikal transmissionsledning. Med minskad medelhöjd ökar loben en aning i högre elevationsvinklar.
Om höjden på matningspunkten bibehålls och dipolbenen vinklas uppåt så ökar medelhöjden samtidigt som verkningsgraden sjunker tills i princip all utstålning upphör då antennen övergått till en oavslutad vertikal transmissionsledning. Med ökad medelhöjd ökar loben en aning i de lägre elevationsvinklarna.
Den klassiska s k inverterade dipolen är en praktisk anordning i de fall det inte finns mer än en hög fästpunkt att tillgå. T ex toppen av en mast och där dipolbenen kan fästas i något lägre punkter men gärna så långt bort som möjligt för att hålla vinkeln flack och få upp så mycket som möjligt av dipolbenen ovanför marken.
En dipol tillverkad av tråd eller spröt av något slag men där matningspunkten av olika skäl inte kan monteras tillräckligt högt över marken kan få en något högre verkningsgrad om spröten vinklas snett uppåt men inte för mycket. Kanske 45 grader uppvinkling kan vara en god kompromiss sen blir det snabbt sämre.
En rak horisontell dipol högt över marken kan ses som den optimala antennen och sen kan den antennen försämras på ett otal olika sätt genom att vika ihop trådarna i vertikalplanet, i horisontalplanet eller i båda planen. På små tomter kan man spänna upp dipolen som ett inverterat U eller horisontellt Z eller inverterat Z osv. Vinklat uppåt eller nedåt. Alla dessa kompromisser blir så klart bättre än ingen antenn alls men tyvärr sämre än en rak dipol på samma medelhöjd.
Man kan laborera med sådant här i t ex EZNEC och se hur loberna påverkas och hur antennvinsten och även antennens impedans kraftigt varierar när geometrin ändras. Mycket lärorikt och när man provat alla tänkbara kombinationer finner man att den raka dipolen högt över marken vinner över allt annat.
Last edited:
Tack igen för inlägg. Bakgrunden till frågan kan kanske beskrivas lite, och det handlar om möjligheten att jämföra antennsystemavstämning precis i gränsen mellan transmissionledningen och "utstrålningsdelen", och avstämning nånstans närmare TX, med en bra bit transmissionsledning efter avstämmaren. Detta kanske är öppna dörrar för en del av er, men inte helt självklart för mig. Jag menar, att om man sätter en tuner precis vid TX och sedan hakar på 25 m koax och en antenn, så går det säkert att göra TX nöjd med lasten, men man funderar lite över vart energin tar vägen (var sker ustrålningen?). Det kunde vara kul att jämföra med att ha tunern precis vid antennen. En fjärrmanövrerad eller automatisk enhet vore bäst, men det finns budgetrestriktioner i nuläget, så en tuner i nåbar höjd är receptet - för nu...
SM6VJE
Well-Known Member
Har samma tankar, följer med intresse!
Frågeställningen blev plågsamt uppenbar häromveckan; jag vet ju mycket väl att min LDG 1:9 unun har förluster, ( rätt höga ) men när den är torr efter ett rejält snöfall skall man nog dra öronen åt sig....
Vridkondingar och grov koppartråd finns, och en stadig lödkolv.
På det!
Frågeställningen blev plågsamt uppenbar häromveckan; jag vet ju mycket väl att min LDG 1:9 unun har förluster, ( rätt höga ) men när den är torr efter ett rejält snöfall skall man nog dra öronen åt sig....
Vridkondingar och grov koppartråd finns, och en stadig lödkolv.
På det!
Jag hade nog eg tänkt testa den här lite mer innan jag presenterar den här:
En sån har man hemma under tusenlappen. Ge den spänning och en låda att bo i där ute o sätt den på ’auto’ så skulle det fungera i teorin.
Huruvida den skulle klara av det vet jag inte och en sån budgetgrej vill man nog ha under uppsikt.
Displayen…eller iaf drivningen till den finge man koppla ur…för den stör på VHF..
En sån har man hemma under tusenlappen. Ge den spänning och en låda att bo i där ute o sätt den på ’auto’ så skulle det fungera i teorin.
Huruvida den skulle klara av det vet jag inte och en sån budgetgrej vill man nog ha under uppsikt.
Displayen…eller iaf drivningen till den finge man koppla ur…för den stör på VHF..
Per Bengtsson SA7PGB
Well-Known Member
Liten fortsättning på EQLs inlägg
OM de nu stämmer så har jag hört , att om man gör en halvågs dipol i form av Z , U etc så är det tydligen en god ide att försöka hålla de första 50% relativt raka för att inte förlora särskilt mycket efektivitet. Hur detta verkligen stämmer vet jag inte-
OM de nu stämmer så har jag hört , att om man gör en halvågs dipol i form av Z , U etc så är det tydligen en god ide att försöka hålla de första 50% relativt raka för att inte förlora särskilt mycket efektivitet. Hur detta verkligen stämmer vet jag inte-
SM0AOM
Well-Known Member
Kategorin bostadsköpare vilka frågar efter sådant och är mäklaren minnesgod, får
nog beteckningen "Marve Fleksnes LA8PV"...
Attachments
Last edited:
Per Bengtsson SA7PGB
Well-Known Member
Sett en variant av den där SM7NKK
vu3dxr.in
Är för dåligt insatt i terminerade antenner så har ingen åsikt
Terminated End Fed Vee Antenna (TEFV)
Terminated End Fed Vee Antenna (TEFV) Figure1 - Terminated End Fed Vee antenna It is a travelling wave antenna, which has a constant current distribution along its length. Antennas usually used by radio amateurs are resonant standing wave types like dipoles. It is built to a specific tuned...
vu3dxr.in
Det här tyckte jag var roligt 
En rak horisontell dipol högt över marken kan ses som den optimala antennen och sen kan den antennen försämras på ett otal olika sätt
Det har ju dessutom viss förankring både i verkligheten och teorin. Hade jag 2 fästpunkter på för litet avstånd hade jag sträckt den mittersta delen av dipolen så att den blir horisontell med hög matningspunkt, för att sedan låta ändarna som "blir över" gå vertikalt. Utan att grunda detta i teorin så tycker jag att en låg matningspunkt påverkar mer medan låga/veckade dipoländar spelar mindre roll.
En rak horisontell dipol högt över marken kan ses som den optimala antennen och sen kan den antennen försämras på ett otal olika sätt
Det har ju dessutom viss förankring både i verkligheten och teorin. Hade jag 2 fästpunkter på för litet avstånd hade jag sträckt den mittersta delen av dipolen så att den blir horisontell med hög matningspunkt, för att sedan låta ändarna som "blir över" gå vertikalt. Utan att grunda detta i teorin så tycker jag att en låg matningspunkt påverkar mer medan låga/veckade dipoländar spelar mindre roll.
SM0GLD
Vänsterhänt
Jag har en vertikalt stående deltaloop för 20m med matningspunkten i "ståhöjd"
Den ser ut som du beskriver med två metspön i vinkel uppåt.
Det fina med en sådan loop är att du får ström-maxima "där uppe"
Mycket är redan sagt. Men, jag upprepar eller lägger till att det där med genomsnittshöjd inte är det viktigaste. Det är där strömmen är som störst som är de delar av antennen som är viktigast att få upp. Om det är en vanlig halvvågsdipol är strömmen som störst på mitten. Så, förslaget från PL1000 är bra. Vill man använda antennen på olika band hamnar också strömmaxima på olika ställen på antenntråden. Första strömmaximum ligger en kvarts våglängd från ytterändarna. Sedan kommer nya strömmaxima varje halva våglängd inåt från dem.
Det är verkligen tacksamt att ta upp frågor här, det dyker upp en massa tänkvärda fakta och idéer. Detta med att längden med strömmaximum strålar mest var iofs bekant, men kopplingen till olika antenngeometrier leder ju till vidare funderingar... En slutsats borde vara att med en viss given genomsnittshöjd borde "inverted-V" vara bättre än "V" (om jag bortser från bakgrunden till grundfrågeställningen). En "riktig" dipol är ju bäst ändå, men det är nog en del av oss som får brottas lite med utrymmes- och resursproblematik. För närvarande kör jag en TFD och för att få upp längden på "armarna" lite, sitter den som "inverted-V", med centrum så högt jag vågar ta upp det i "trädgården" (en liten uteplats, mera). Det funkar ju, men det är ju inte alls optimalt. En avstämd dipol med samma dimensioner borde vara bättre, men då behövs ju en avstämningsenhet.
Tyvärr är min operatörsplats på huvud-QTH ruskigt oändamålsenlig. Mitt i lägenheten och med total avsaknad av jordningsmöjligheter (inte ens gul-grön är framdragen). Jag försökte med en avstämmare vid TX/RX, men det var alltför kittlande att nyckla, troligen blev matarledningen del av antennen (avstämd, javisst, men på fel sätt...). En TFD med impedansanpassningstrafo i bortänden av koaxen funkar mycket bättre, fast inte så effektiv. Nästa försök handlar om att stämma av vid själva antennen och inte vid rigen.
Tyvärr är min operatörsplats på huvud-QTH ruskigt oändamålsenlig. Mitt i lägenheten och med total avsaknad av jordningsmöjligheter (inte ens gul-grön är framdragen). Jag försökte med en avstämmare vid TX/RX, men det var alltför kittlande att nyckla, troligen blev matarledningen del av antennen (avstämd, javisst, men på fel sätt...). En TFD med impedansanpassningstrafo i bortänden av koaxen funkar mycket bättre, fast inte så effektiv. Nästa försök handlar om att stämma av vid själva antennen och inte vid rigen.